Sverige betalade miljoner för att utvisa Famil till tortyrfängelset

Inne i huset försökte Katarina Lerman Törngård samla sig. Den femårige Alfred låg fortfarande kvar i sängen. De skulle inte få ta honom.

Även om Katarina visste varför polisen var där så kunde hon inte tro det. Alfred hade av och till bott hos henne och hennes man Håkan sedan han var fyra månader gammal. De hade hjälpt den azerbajdzjanska familjen Khalilov med att avlasta dem ett par dagar i veckan. Alfred hade ärvt delar av sin fars funktionsnedsättning och stressen över att familjen kanske skulle utvisas till hemlandet gjorde att stödet behövdes.

– Vi hade en fin relation med föräldrarna som vi träffade när vi hämtade Alfred. De hade ett öppet och generöst hem. Modern, Kichikkhanim, var en fantastisk mor till barnen. Det var lika mycket kramar som gränssättningar, berättar Katarina Lerman Törngård.

Hans händer är förlamade

Fadern Famil hade ett par månader stretat emot mot det förra utvisningsförsöket. Trots att hans händer är förlamade var hans motstånd vid det reguljära flyget till Baku så pass stort att piloterna beordrat familjen av planet. Det var rädslan för förföljelse av den azerbajdzjanska staten och risken för att hamna i tortyrfängelset i Azerbajdzjan som gjorde att Famil gjorde allt i sin makt för att få stanna i Sverige.

Han visste hur det kunde gå. Flera av hans kamrater inom partiet Popular Front som utvisats från Tyskland till Azerbajdzjan de senaste åren, hade fängslats nästan omedelbart.

”Vaken nästan varje natt” 

De senaste månaderna hade familjen spridit ut sig för att försvåra utvisningen ytterligare. Det var givet att lilla Alfred skulle få bo på gården vid det vänliga paret utanför Västervik som kommit att bli som hans mormor och morfar.

Ännu är jag vaken nästan varje natt och tänker på det. 

Ett svärande hördes på avstånd. Håkan hade hört en bil köra upp för uppfarten. Han förbannade poliserna när han såg att hans fru Katarina gick in för att hämta pojken. Hon hade inget val.

– Ännu är jag vaken nästan varje natt och tänker på det. Det upptar det mesta av min tid. Jag förstår inte hur omänskligt vårt samhälle har blivit, säger Katarina Lerman Törngård. 

Ett par timmar senare fördes Alfred i väg av de fem poliserna. Ett chartrat flygplan väntade på Skavsta flygplats. Där hade resten av familjen och ett antal andra asylsökanden samlats.

Notan för att hyra planet var 2 644 728 kronor.

Rakt till förföljelse

Skavsta flygplats var det sista familjen Khalilov fick se av det Sverige där två av deras tre barn fötts. Den 25 juli 2023 skedde utvisningen. Samma dag greps den azerbajdzjanska samvetsfången Gubad Ibadoglu i Baku. Det var startskottet för höstens massarresteringar. Sedan dess har över 200 politiska fångar fängslats i landet. Famil Khalilov är en av dem. Han greps av den azerbajdzjanska säkerhetspolisen i början på maj.

– Det man gjort är att skicka familjen rakt till förföljelse och repression. Den lärdomen har vi sett från nästan de identiska tyska fallen, säger Gubad Ibadoglus dotter, människorättsjuristen Zhala Bayramova.

Vill ha sanktioner

Zhala Bayramova, som är boende i Sverige, har sedan gripandet av hennes pappa arbetat intensivt för att verka för att EU och USA ska införa sanktioner mot Azerbajdzjan.

Migrationsverket ansåg inte att Famil Khalilov kunnat styrka skyddsskäl. Det var trots att hans bror Javansir Khalilov, fått det i Sverige. Brodern är, liksom Famil, aktiv inom oppositionspartiet Popular Front. Trots att båda bröderna är profilerade aktivister i hemlandet, med tusentals följare i sociala medier, gjorde Migrationsverket två olika bedömningar.

Den ena anses ha skyddsskäl i Sverige. Den andras familj skickades till Baku.

Det var under en turbulent tid som det skedde. Azerbajdzjan förberedde sig för den sista och avgörande offensiven mot Nagorno-Karabach. 

Alijev ökar trycket

I slutet på september 2023 angrep landet den armeniskbefolkade omtvistade enklaven. Över 100 000 armenier tvingades på flykt i vad folkrättsexperter kallar för en etnisk rensning.

Det skapade ett momentum för den auktoritära ledaren Ilham Alijev. Medan de nationalistiska grupperingarna firade krigsvinsten i Nagorno-Karabach så gav regimen sig på den inhemska oppositionella rörelsen. Under hösten greps chefredaktörerna för de sista oberoende medierna och förtrycket ökade inför det extrainsatta presidentvalet den 7 februari 2024. Alijev vann det hårt kritiserade ”valet” med 92 procent.

Freedom House rangordnar idag Azerbajdzjan som Europas mest auktoritära land. Till skillnad från Belarus och Ryssland finns dock inga sanktioner mot landet – tvärtom förespråkas ökad handel, även från Sverige.

Ingen skola för barnen

På plats i Baku träffar vi familjen. De har flyttat runt i landet sedan de anlände i juli i fjol. Inledningsvis fick de bo hos Famils mor. Hon var dock orolig för att myndigheterna skulle stänga ner hennes textilföretag eftersom oppositionell politisk aktivitet är känslig. Efter ett par dagar flyttades de i stället till Famils fru Kichikkhanims mors hus ute på landet.

Barnen nekades omedelbart att gå i skolan. Bland annat saknades godkända födelsebevis för barnen som var födda i Sverige. Efter många om och men lyckades svenska ambassaden bistå dem. När de väl fått ordning på dokumentationen så hade skolorna redan startat och de fick höra att det inte fanns plats för barnen. Förföljelsen mot familjen började också omedelbart.

– Vi märkte ganska tidigt att polisen hade span på oss. Det rörde sig bland annat om att suspekta bilar stod längre ner för gatan. Vi bestämde att ingen av oss skulle få gå ut ensamma. Den sista månaden, innan arresteringen, eskalerade det, berättar Kichikkhanim Khalilova.

Det var 20 svartklädda män som väntade på Famil. 

Den andra maj 2024 greps slutligen Famil Khalilov. Polisen förde honom och familjen till polisstationen.

– Det var 20 svartklädda män som väntade på Famil. De anklagade honom för att han hade droger i hemmet och sedan förde de bort honom. Efter det fick vi inte tag på Famil på flera dagar, säger Kichikkhanim Khalilova.

”Han har mycket ont” 

Det visade sig att han häktats vid ett av Bakus mest ökända anstalter dit de flesta politiska fångar förs. Nästan alla politiska fångar i Azerbajdzjan anklagas för antingen droginnehav eller penningtvätt, och anklagelserna betraktas av människorättsjurister som fingerade.

Den medicin som han fick i Sverige, som lindrade smärtorna i hans funktionsnedsatta leder, nekas han på anstalten. Famil Khalilovs advokat i Azerbajdzjan försökte att få till stånd ett beslut om att flytta honom till husarrest. Där skulle han kunna få den hjälp i vardagen som hans funktionsnedsättning kräver. Det avslogs.

Samtidigt har fallen av tortyr ökat i Azerbajdzjan. Politiska fångar är överrepresenterade, enligt Human Rights Watch som årligen släpper en rapport om landet. Det rör sig till exempel om fysisk tortyr i form av misshandel och psykisk med syfte att bryta ner fången mentalt. 

Enligt Kichikkhanim Khalilova lider Famil Khalilov under dessa förhållanden.

– Han har mycket ont i kroppen och får inte den vård han behöver. Han kan inte äta, dricka eller något annat själv … ja, vad kan jag säga… vi lever åtminstone, säger Kichikkhanim Khalilova.

Efter intervjun meddelar familjen att de försvårats ytterligare i att få kontakt med Famil Khalilov. Dessutom har en infektion spridit sig i lederna i och mot det saknas medicin, enligt familjen.

Jurist: ”Mycket allvarligt”

När vi kontaktar Migrationsverket meddelar de att de utan fullmakt från Famil Khalilov inte kan kommentera det enskilda ärendet med hänvisning till lagstiftning. De kan heller inte kommentera hur de generellt ser på att utvisades mänskliga rättigheter kränks efter ett verkställande, utan vill även för den frågan se en fullmakt från Famil Khalilov.

Civil Rights Defenders seniora jurist Martin Nyman skriver i ett mejl att det är allvarligt att en person utsätts för den skyddsgrundande behandling som den hänvisat till i asylprocessen.

– Vi känner inte till detaljerna kring det aktuella fallet men generellt kan sägas att om en person som har sökt asyl utvisas till ett land där den utsätts för just sådan skyddsgrundande behandling som den hänvisat till i asylprocessen är det mycket allvarligt. 




På gården i Småland lägger Katarina Lerman Törngård fram bilder på köksbordet. Den lille Alfred syns på de flesta av de kanske 100 förstoringarna som hon har skrivit ut. På en bild skrattar han när han får hjälpa Håkan med att köra traktorn. På en annan har han somnat i Katarinas famn när de är ute med segelbåten.

– Det är alldeles för jobbigt att titta på allt det här. Alfred skulle få en operation och vi hoppades på att han skulle få rörlighet i handen. I Azerbajdzjan får han ingen hjälp. Först tog de ifrån honom rätten till en bra uppväxt. Nu har de tagit ifrån honom hans pappa, säger Katarina.

Håkan sitter bredvid och fyller i.

– Jag har ingen tilltro till Migrationsverket. Ingen alls, säger Håkan.