Och vi pratar om Försvarsmakten. Ofta. Jag kommer från en bakgrund och ett umgänge där i princip alla, inklusive mig själv, duckat att bära vapen för Riket. Att då få en yrkesmilitär som Leo vid drinkbordet är kittlande. Han spelar boll varje gång. Med nära till skratt och utan att krångla svarar han på korkade frågor från en aningslös civilist. Rösten är jämn och lågt sammetsmjuk, tålamodet stort. 

Frivillig i reguljära armén

Så kom kriget. Och Leo dyker upp i Instagram­flödet. Han sitter leende med solglasögon ovanpå en Stridsbåt 90, en svensk flagga vajar med det glittrande vattnet som bakgrund, och han bemannar en tung kulspruta. Bilden är gammal men texten är ny: han är på väg till Ukraina för att med vapen försvara landet mot Rysslands invasion. Som frivillig i Ukrainas reguljära armé. 

Sedan dess har jag jagat honom för en intervju för att försöka förstå varför en yngre man med hela livet framför sig reser hundratals mil för att delta i ett krig som inte är hans eget. För att döda och med stor risk att själv dödas. Eller komma hem som ett paket. Leo har lite till övers för de svenska Ukrainafrivilliga som synts i pressen – ”de vill framställa sig som coola och har blåst upp sig, det gillar inte jag” – och är osugen på att snacka offentligt. 

När han väl ger med sig och jag ringer upp honom via en krypteringsapp är han ledig efter tre dygn ute på uppdrag. Innan det låg han vid fronten i två, tre veckor. Tiden flyter ihop där ute. Antingen händer inget eller så händer massor. 

Nu har han varit inne i stan och shoppat på en stormarknad.

– Jag har köpt hinkar för att duscha och tvätta kläder i eftersom vi inte har rinnande vatten. Och snacks och gottegrejer. Vi får såklart mat lagad till oss. Man får två hinkar, en med soppa och en… med något annat. Så då vill man gärna krydda upp det en smula.

Har du på dig uniform när du går på stan?

– Jag handlade faktiskt vanliga kläder idag. En träningsoverall från Puma med matchande skor. Det var det snyggaste som fanns. Av förklarliga skäl finns det inte så mycket att välja på, säger Leo och små­skrockar. 

”Familjen förstår inte”

Vädret är varmt och det blommar på ordentligt. Som en bra senvår med ständiga vindar från Svarta havet och inslag av regn. Är det inte vått och kallt är det stekhett. Leo är i Mykolajiv, en hamnstad i södra Ukraina som innan krigsutbrottet den 24 februari hade kring en halv miljon invånare. Åt sydväst ligger Odessa och åt sydöst finns Cherson, som ockuperas av Ryssland sedan den 2 mars. Leo åkte ner till Ukraina den 8 mars. 

Min kompis har alltså befunnit sig i en krigszon i två månader. I stridande förband. En första erfarenhet av krigets verklighet.

Han närmar sig 30 år och är född och uppvuxen i en stad söder om Stockholm där han numera bor. Föräldrarna skiljde sig tidigt: ”Jag har haft en helt okej uppväxt antar jag, den hade sina kamper.”

– Jag har jobbat som yrkesmilitär sedan dagen jag gick ut gymnasiet. Först i amfibiekåren i sex år och sedan tre år som civilanställd inom Försvarsmakten. När kriget bröt ut fick jag en rekordsnabb uppsägning. Jag är stort tacksam till cheferna som löste den pucken så hastigt. 

Vad attraherade dig till soldatlivet?

– Det är ett coolt yrke och det har jag tyckt sedan jag var liten. Väldigt häftigt. Jag var överviktig när jag gick gymnasiet så jag tränade hårt, och gick ner, för att jag blev så inspirerad av en arméaffisch. Det var det jag siktade på. Mina betyg var inte superbra men jag lyckades plugga upp dem och söka in. Resten är historia, liksom.

Var du chubby? Nu är du otroligt väl­tränad. 

– Ja ja, jag vägde 117 kilo! Nu ligger jag kring 85.

Vad är du i den ukrainska armén?

– Lite allt möjligt. Det jag behöver vara. Men min specialitet är understödsvapen. 

Är det tunga vapen som backar upp?

– Ja, exakt. Tung kulspruta, granatgevär Carl Gustaf, granatspruta. Sådana saker. Jag har en PKM, en tjeckiskt tillverkad kulspruta. 

Varför åkte du?

– Invasionen sitter inte rätt i mig. Och jag vill göra något åt det. Det är fan förjävligt, och liksom, om en grannes hus brinner hjälp­er man. Det behöver inte vara närmsta ­grannen utan grannen en gata bort. Så tänker jag. Hur kan man som svensk förvänta sig att få hjälp av andra när man inte hjälp­er själv? Jag gillar att hjälpa människor. Och här är jag nu. 

Har du någon anknytning till Ukraina?

– Nej, inte mer än att jag känner människor här. Och det är trist att se dem tvingas fly från sina hem. Det blir, ah, shit, väldigt nära. Jag åkte för att det är Europa. Nästan hemma. 

När bestämde du dig?

– En vecka innan jag kom hit. Jag grubblade hårt efter invasionen. Det kändes så jävla fel. Min flickvän vet att om jag bestämt mig för något så gör jag det. Så blev det med det, allt klart, och då kör man.

Vad sa din familj?

– De är ledsna och förstår inte riktigt varför. Min mamma kom hit från ett inbördeskrig i sitt hemland så jag vill inte att kriget ska sprida sig så hon behöver fly igen, om du förstår vad jag menar. Jag är här för att stoppa hela skiten.

Var står du politiskt?

– Jag är politiskt ointresserad. Men om jag ska lägga någon karta så är jag väl mitten vänster, någonstans, kanske? Min familj är typ sossar, säger Leo, och fyrar av sitt hundrade lågmälda garv. 

Deras pass har läckt till ryssarna

När Leo är ledig på basen, ett övergivet hus man arrangerat till boende inne i Mykolajiv, är det två, tre mil till fronten ute på vischan. Det är svårt att veta exakt. Linjerna flyttas ständigt, man tar och håller mark, en by, backar och går framåt. En konstant katt och råtta-lek.

–  Min grupp är liten. Speciell. Den jobbar mycket med spaning och är flexibel. Vi är alla olika specialister och då understödjer vi inom de olika specialiteterna. Så vi är inte vanliga frontlinje­soldater. Däremot har vi utbildat många sådana till stridssjukvårdare. Andra enheter har vi utbildat på tunga kul- och granatsprutor, eller antitankvapnet Robot 57. Min grupp tar uppgifter som kanske inte alla kan göra.

Det låter som ni är elitsoldater?

– Nja, det vill jag inte säga. Då krävs det en elitutbildning och lång erfarenhet. Det känns lökigt med någon som säger att han är en cool sniper när det är första gången han håller i ett vapen med kikarsikte, liksom. Men till exempel har vi en veteran från Afghanistan som är militäringenjör, riktigt duktig. Och en grym stridssjukvårdare. Vi är från alla olika delar av världen. Några är svenskar i min grupp.

Vet du något om antalet svenskar totalt i ukrainska armén?

– Någonstans kring 25 stycken, som jag vet. Idag fick jag reda på att våra dokument läckt till ryssarna. Våra namn och passnummer. Jag vet inte hur men på något sätt har våra papper hamnat fel. 

Hur känns det?

– Jobbigt. Det står var man är folkbokförd. Då är det lätt att kolla upp familjen. Men jag har informerat dem. Det man kan göra är att inte svara på frågor från konstiga människor. Vara vaksam och observant.

”Alla är målet för Ryssland”

Leo har upplevt två större ryska missilattacker. Först anfallet mot militärbasen i Javoriv den 13 mars, då han inte ens varit i landet i en vecka. Enligt ukrainska myndigheter dog närmare 40 inhemska soldater när området träffades av 30 missiler och händelsen fick stor uppmärksamhet i svensk media, eftersom flera svenska frivilliga gick ut och pratade om skräcken de upplevt. 

– Det ballade ur rätt bra, mycket panik och skrik, minns Leo och erkänner utan skam att han själv var rädd, där han låg och frös i ett dike och hörde raketernas turbinmotorer kicka in när de svängde nedåt mot sina mål.

Mitt i all kalabalik tog Leo av sig skyddsutrustningen för att ta på sin en värmande tröja närmast kroppen. Han gillar att vara bekväm.

Den andra missilattacken ägde rum den 29 mars mot en stor civil, regional administrations­byggnad inne Mykolajiv och krävde 37 liv. ”Jävligt trist.”

– Missilen flög lågt över oss och alla kast­ade sig på golvet. Jag kände igen det ökända turbinljudet från Javoriv, det lät exakt likadant, så obehagligt. Sedan smällde det. Vi var placerade väldigt nära och hade varit i huset som träffades för att äta. Det blev emotionellt för att jag precis innan attacken träffat civilisterna som jobbade där. Det gjorde mig jävligt arg.

Känner du ofta ilska?

– Nja. Jag blir besviken på mänskligheten, ja, på Ryssland. De siktar på civila mål, sjukhus, stadsbyggnader, de har släppt klusterbomber här i stan. Alla är målet.

Vad har du mer för känslor? 

– Man har vant sig vid allt. Det är krig och verkligheten här. Men man blir förbannad varje gång något händer för att jag vet att människor lider. 

Du säger att du är rädd. Hur hanterar du tankar om att såras eller dödas?

– Jag har accepterat risken. Det är okej att vara rädd, alla är det. Jag är helt okej med att hantera det. 

Men tänker du inte på döden?

– Jo. Men jag har valt att vara i en krigszon. Då det är något jag accepterat. Det betyder inte att jag slutar vara skraj. Det är en naturlig reaktion. Om man inte är skrämd så tar man onödiga risker. Det är omänskligt att inte vara rädd i krig.

Så fnissar han lite högre än vanligt över den krypterade telefonlinjen, och säger:

– Senast jag var ute kröp jag fram till ryssarnas linjer för att spana. Jag var så nära att jag hörde dem prata och hosta. Det var läskigt. De sköt på oss flera gånger. Jag borde ha varit död flera gånger om, men ryssarna gör inte rätt grejer. De är så dåliga soldater!

Hur pratar ni om fienden?

– Man blir lack. För de är svin. De beter sig som riktiga svin, får vi höra när man kommer till en by och invånarna berättar hur det varit under ockupationen. Vi får veta att de skjutit civila och rånat affärer. När jag ser att de bombat sönder en gammal kvinnas hus så hon inte har någonstans att bo, då blir jag arg. Det är inte oss de skjuter på. De skjuter på civila. På allt som går att skjuta på. 

Vad kallar ni ryssarna? Är det bara ”fienden” eller blir det hårdare ord?

– Det är en blandning. Deras människosyn är vidrig som de beter sig mot folk. Både mot oss och sina egna. De hatar allt som lever.

Sina egna soldater?

– De bara skickar in mer och mer trupper oavsett hur många som stupar. Det är bra för oss men tråkigt för dem. 

Har ni slutat se de ryska trupperna som människor?

– Alla har ett mänskligt värde. Vi följer Genèvekonventionen såklart, det är stränga order på det. Vi kanske hatar dem, och när man strider är det en sak, men de är ändå människor. De valde inte att födas som ryssar eller att gå med i kriget. Det är inte deras fel. Men det är vad det är. Det är krig, liksom.

Avslöjanden om krigsförbrytelser, som i Butja, har det förändrat något för dig?

– Det blir ved på elden när man ser det ryssar gör mot ukrainarna. Man vill ­kriga hårdare och verkligen slå dem. Att en nation som kallar sig civiliserad har order att begå brott, ja, det är för mig helt sjukt. Ryssarnas existens i Ukraina provocerar mig. Det gör mig arg. Det är många olika känslor från dag till dag. Mina känslor är lite här och där, det är så länge sedan man hade ett normalt läge så jag kanske inte vet vad som är normalt längre? Man blir van att dåliga grejer händer. 

Har du dödat någon?

– Inte än tyvärr.

Du säger ”tyvärr”.

– Ryssarna har ingen rätt att vara här. De har ingen anledning till det.

Längtar du hem?

– Ja, väldigt mycket. 

Saknar du din tjej?

– Otroligt mycket. Så det gör ont. Vi hörs varje dag men när jag är ute på uppdrag blir det inte så mycket. Jag brukar höra av mig: ”nu går jag ut” och ”nu är jag tillbaka”. Säga hur jag mår, och så. Det är jobbigt för henne med.

Hur hanterar du saknaden och dötiden mellan uppdrag?

– Jag försöker skriva, lyssna på musik, tänka, gå in i huvudet och fantisera och dissociera. Man försöker göra det så normalt ­som möjligt. Fixa till det här där man bor, ­gå på stan. Kanske 70 procent av allt är stängt men de som bor kvar i Mykolajiv har sina företag och butiker. Så jag tar en fika om det går att hitta ett öppet kafé. Annars äter man mycket mat, kollar internet, kedje­röker. 

Har du börjat röka mer än förr?

– Ja, jag är nog uppe i ett paket om dagen, minst. Jag slutade ett tag men… äh, jag kan lika gärna göra det medan jag är i ett krig. När man är ute vid fronten får vi mycket donationer från lokalbefolkningen. Man kan få en låda med gamla kläder, burkar med mat, tobak, kakor, som människor samlat ihop. Det är inte världens rikaste land men det är fint att se alla hjälpa till. 

I Sverige pratar vi mycket om de högerextrema elementen i Ukrainas armé. Är det något du sett till, som den beryktade Azovbataljonen? 

– Nej, jag har inte träffat någon från Azov. Det är i öster som jag förstår det.

Är det något du skulle ha problem att strida sida vid sida med?

– För mig spelar det ingen roll vad en soldat tycker. Om de behandlar mig och andra människor bra får de tycka som de vill. Det är demokrati, på något sätt. Man kan komma överens ändå.

Pratar ni politik i fält? 

– Nej, det är inget som intresserar mig. 

Vad är värst med att vara ute i fält, förutom att ryska soldater försöker döda dig?

– Kylan. På kvällen blir det kallt och fuktigt. Men ja, man är ganska rädd. Vad som helst kan hända. Även om du sover skönt när du är ute så kan granater börja regna när som. Då är ingenting skönt länge.

”Har väldigt roligt ihop”

Kan man ha kul i krig? Jo, säger Leo, det är så man överlever i skallen. Han beskriver sin tajta lilla grupp, som hittills klarat sig undan förluster, som så bra, skojig och omtänksam att han aldrig känner att livet är totalt skit rakt igenom. Trots dödsfaran.

– Vi har väldigt roligt ihop. Det blir mycket skratt. Man låtsas att läget är normalt. Omgivningen normaliseras och soldatlivet blir som ett tungt kneg där man tar det lugnt på rasten med ett riktigt härligt arbetslag. Att vara spänd och rädd konstant är dåligt för hälsan! 

Vad skrattar ni åt i ett krig?

– Vi skojar om saker som hänt för att bearbeta. Och driver med varandra. Som när vi blev beskjutna av tungt artilleri. En granat landade otroligt nära och mitt ben blev brännskadat av sekundärt splitter. Det regnade granater och vi hoppade ner i ett hål. Ett hus intill fick en direktträff och säckade ihop, dammet bara yrde. Alla var rädda! En vän tog upp telefonen och började filma oss i hålet där vi alla krupit ihop till små bollar. Så kom en smäll och killen skrek ”ha, pussies!”. Det var så löjligt så alla gick från att vara livrädda till att garva. Jag fattar att det kanske inte är ett komiskt mästerverk fast jag skrattar åt den filmen varje gång.

Det låter fruktansvärt.

– Nej, genialiskt! För det bröt rädslan och vi blev glada. Hjärnan är en märklig sak. 

För en civilist som aldrig fått en granat i skallen är det obegripligt.

– Exakt. Min flickvän uppskattar inte när jag skrattar och berättar att jag nästan tramp­ade på en mina. Vi flydde undan beskjutning och jag klarade mig för att jag var för lat för att ta stigen där minan låg.

Hur länge till blir du kvar?

– Inte så länge till. Det blir nog bara ytterligare en månad. Jag har lovat tjejen att komma hem. 

Hur ser du på framtiden?

– Komma hem, ta semester, fortsätta att bygga mitt liv.

Hur ser du på framtiden för Ukraina?

– Jag tror att de kan vinna. Jag hoppas att de kan utvecklas och bygga upp sig själva igen. Ryssland har kastat in allt de har och har fått totalt pisk. Pisk! Det kommer förmodligen bli ett dödläge, sedan oroligheter, och sedan blir det såklart en ostabil zon. Vi får se. Jag hoppas att västvärlden kommer in och hjälper till. Det är i allas intresse.

Är det något vi i Sverige ska veta om kriget, tycker du?

– Blunda inte för Rysslands brutalitet. Den är omänsklig. Titta på deras politik, deras tal, vad säger deras politiker på insidan? Ett jävla skitland. Deras destruktiva politik, deras skeva syn på västvärlden, allt det är en fara för länderna runt omkring. Stå upp mot Ryssland. Var inte rädda.

Ta hand om dig och håll dig säker.

– Det ska jag göra. Ta hand om dig! Vi hörs och ses.

Fotnot: Leo är ett fingerat namn.