Under onsdagen evakuerades ett 20-tal svenskar från Gaza, via gränsen Kerem Shalom. Bussresan från Gaza till Jordanien via Israel präglades av en känsla av overklighet. Ingen trodde på att de faktiskt var ute, berättade svenska Eyad El Habel på telefon när de var halvvägs. Nu, morgonen efter, sitter han i en hotellobby i Jordaniens huvudstad Amman och tror fortfarande knappt att det är sant.
Han vaknade klockan 05 och kunde inte somna om.
– Jag kunde inte sova. Jag lovar, jag var jättetrött, men samtidigt kunde jag inte sova. Jag kunde inte tro att det är sant. Så jag vaknade och undrade varför det var så tyst. Det är ingen som bombar. Varför bombar de inte? Allt var lugnt, säger han på telefon.
När de kom fram till Amman checkade alla in på ett hotell. De som behövde kunde få ekonomisk hjälp från den svenska personalen på plats. Eyad El Habel tackade nej.
– Ja, faktiskt. För jag hade pengar och kunde betala själv.
En annan svensk kvinna som evakuerades med sina barn på samma buss berättar att allt har gått bra, de är på hotellet i Amman.
– Barnen mår jättebra, allt är bra. De är jätteglada, tack och lov, säger hon.
Återförening i Kairo
Klockan är strax efter åtta på morgonen, svensk tid, när Dagens ETC pratar med Eyad El Habel. Det är ungefär två timmar kvar tills Eyad El Habel måste checka ut.
– Då kommer en kompis här och hämtar upp mig.
Medan de flesta av de 20 svenskar som evakuerades kommer resa direkt hem till Sverige ska Eyad El Habel ta en omväg via Kairo i Egypten. Där väntar hans fru och tre barn.
När kriget i Gaza bröt ut i oktober 2023 var Eyad El Habel där för att samla information till sin avhandling som han skriver vid Sheffields universitet i Storbritannien. Han fru har också rötter i Gaza och familjen var och hälsade på. Medan familjen fick resa ut, stoppades Eyad El Habel.
Familjen hyrde då ut lägenheten i Trollhättan och hyrde istället en lägenhet i Kairo. På så sätt var de så nära honom de kunde vara, men ändå i säkerhet. Ingen trodde att det skulle dröja så länge innan han kom ut.
– Mitt ena barns pass har gått ut så vi måste förnya det. Min fru har pratat med ambassaden där och håller koll på deras hemsida för att boka tid. Förhoppningsvis går det ganska snabbt så vi kan flyga hem till Sverige. Kanske kan vi göra ett sånt provisoriskt pass.
Så ni kan åka tillbaka till Trollhättan tillsammans?
– Ja, precis.
Fotbollsmatch i Trollhättan
Exakt vad de ska göra när de träffas igen vet han inte. Han har saknat sina barn jättemycket, och de honom.
– Mina barn säger att ”pappa du får inte gå ut på flera dagar, du måste stanna här med oss nu”. Så jag har sagt att ja okej, det ska jag göra. Helt klart.
Eyad El Habel hoppas att de kan ha lite kul tillsammans medan de väntar på passet. Men alla saknar Sverige.
– De har sagt det flera gånger när vi har pratat. De saknar mig, och de saknar att spela fotboll. Du vet, vi brukade spela fotboll på innergården hemma.
Så det kanske blir en match nu i Kairo först?
– Kanske, men det är inte som i Sverige där. De har inte lika mycket mycket plats som i Sverige, det är ganska mycket folk ute på gatan. Vi kanske får vänta tills vi är i Trollhättan igen.
Men även om han är glad på ett sätt som inte går att beskriva, och längtar efter att träffa sin fru och sina barn, är han orolig för de han lämnade bakom sig i Gaza. Framför allt sin 70-åriga mamma, som han bott med och hjälpt under hela kriget. Hon var både ledsen och glad när han åkte.
– Jag pratade med min storebror igår när jag var ute och sa att han ska hälsa mamma att allt har gått bra. Men jag ville inte att han skulle berätta att de tog nästan alla mina kläder vid gränsen och kastat dem. Det skulle göra henne ledsen, säger Eyad El Habel.
Det är lite som att han har kommit ut ur ett fängelse. Han pratade med sina släktingar i Gaza om det för någon vecka sedan, att kriget blivit som ett fängelse.
– Man blir galen. Hur kan man spendera tio år i ett fängelse? Det finns de som gör det. Jag kan inte.
Osäkert in i det sista
Det första Eyad El Habel gjorde efter att de passerade gränsen från Gaza under onsdagen var att ringa sin fru och sina barn.
– De har tänkt på mig hela tiden och vet att det kan hända att man dör i Gaza, de förstår situationen, säger han.
In i det sista var allt osäkert. Klockan halv två lokal tid under onsdagen skulle alla som fått meddelande om utresa samlas upp. Det är internationella Röda korset som samordnar utresan på plats i tillsammans med berörda länders utlandsmyndigheter.
För Ekot bekräftar utrikesminister Maria Malmer Stenergard att ett 20-tal svenskar evakuerats under dagen ”under mycket svåra förhållanden”.
– Det stämmer att det har skett en evakuering under dagen, säger hon.
Också statsminister Ulf Kristersson har uttalat sig om evakueringen, till P4 Uppland. Han lägger in en brasklapp om att ingen av svenskarna borde ha åkt till Gaza men säger att de samtidigt välkomnas tillbaka.
– Jag förstår att människor vill ta sig därifrån men det har inte varit möjligt under en tid, säger Kristersson till P4 Uppland.
Miss från UD satte stopp
Dagens ETC har tidigare rapporterat om att Eyad El Habel skulle ha evakuerats från Gaza den 12 mars, men på grund av vad som ska ha varit en miss från UD:s sida ringde organisationerna som samordnar utresan fel telefonnummer.
Han lämnades kvar i en dryg månad till, under vilken han kontaktade UD flera gånger. Efter att först ha fått svaret att de inte vet när nästa evakuering skulle kunna ske kom i början av veckan ett nytt mejl. Eyad El Habel informerades om en ”eventuell möjlighet” att lämna Gaza via gränsen den 16 april.
Exakt hur många svenskar som finns kvar i Gaza efter veckans evakuering är osäkert. UD skriver i ett mejl till Dagens ETC att cirka 620 svenskar har kunnat lämna Gaza sedan kriget bröt ut.
