Svenska biståndspengar gick till mikrolån – nu jagas bönderna av indrivare

– När de såg min 16-åriga dotter komma ut från huset föreslog en av dem att jag skulle sälja henne till en KTV-bar för att betala lånet, säger Dara.

KTV-barer, privata karaokebarer, förknippas ofta med prostitution. Problemen började efter att Dara, en småskalig lantbrukare i Ratanakiri i nordöstra Kambodja, 2023 tog ett så kallat mikrolån på 2400 dollar för att köpa bland annat ogräsbekämpningsmedel. Långivaren Amret, som backas upp av flera stora statliga investeringsinstitut i västvärlden, bland annat norska Norfund, beviljade snabbt lånesumman. Men cassavaskörden blev inte alls vad Dara hade hoppats på och snart stod han med skulder han inte kunde betala. Dara menar att han efter påtryckningar från Amret sålde ett stycke land för att kunna lösa halva lånet. Men snart hamnade han efter med betalningarna igen. Det var då bankrepresentanterna ska ha kommit med sitt förslag.

– Men ingen i vår by skulle sälja ett barn, säger han.

För Daras familj, som består av sju personer, har lånet som skulle ge dem mer skörd att leva på istället lett till förtvivlan och att aldrig veta om de har tillräckligt med mat. 

– Tidigare åt vi tre gånger om dagen, både kött och fisk. Nu äter vi två gånger om dagen för att ha råd att betala av lånet, ofta bara cassavablad.

Skaparen fick Nobelpriset

Det var den bangladeshiske ekonomen Muhammad Yunus, nu ledare av Bangladesh övergångsregering, som på 1980-talet populariserade idén om mikrokrediter som fattigdomsbekämpning. Hans bank Grameen lånade ut små summor till de som annars var för fattiga för att kvalificera sig för ett banklån. Tanken var att stimulera småföretagande och på så sätt lyfta människor till en högre levnadsstandard. Efter Grameens framgångar i Bangladesh satsade under kommande decennier det internationella givarsamfundet på att skapa en rad mikrolåneinstitut i Afrika, Asien och Latinamerika. FN proklamerade 2005 som det ”internationella mikrokreditåret” och året efter fick Muhammad Yunus – som en gång förutspådde att mikrokrediter skulle förpassa fattigdom till museer – Nobels fredspris. Mikrokrediter hade blivit biståndsvärldens universalmedicin, ivrigt förespråkad av världsledare som Bill och Hillary Clinton, Barack Obama och Bill Gates.

Men det har länge funnits något som tycks skava i modellen. Bonden Daras by i Ratanakiri besöks nästan dagligen av unga, propert klädda män på motorcyklar, representanter för några av Kambodjas många mikroåneinstitut, såsom Amret, LOLC, Hattha och Acleda. De säljer in nya lån och gör hembesök hos de som är sena med månadsinbetalningarna. En majoritet av familjerna i Daras by har tagit mikrolån och många av dem har hamnat i skuldfällor som gör att blotta åsynen av männen på motorcyklar väcker obehag.

Förslaget: Sälj ditt barn – eller fru

För Daras granne Kosai och hans familj började lånekarusellen när hans fru skadade benet i en motorcykelolycka. För att betala sjukhusräkningarna tog familjen ett lån hos en informell långivare, ett lån som de sedan delvis löste genom att ta nya lån hos LOLC och Amret. Men snart fick även de problem med månadsinbetalningarna.

– Amrets representant föreslog först att jag kunde sälja ett barn eller min fru. När jag inte ville det föreslog han att jag kunde sälja en del av min odlingsmark, säger Kosai.

Han berättar att han bara fick en vecka på sig att genomföra försäljningen och säger att han tvingades godta ett bud under marknadspris. Men pengarna räckte bara till att lösa en del av lånen. 

– Allt jag tjänar går till att betala av lånen. Innan kunde vi äta bra, men inte nu längre. Men jag kan ändå inte svälja maten ordentligt, jag tänker för mycket.

Kosais lån är typiska för hur den globala marknaden för mikrokrediter har utvecklats. Milford Bateman, en brittisk forskare kopplad till Fluminense federal university i Rio de Janeiro och St Mary’s university i Halifax, har länge studerat de globala effekterna av mikrolån. Han säger att den ursprungliga subventionerade modellen allt mer övergavs på 90-talet för en kommersialiserad modell som uppmuntrade till snabb expansion och vinstmaximering. Senare övergavs också idén om att mikrolån främst skulle tas för att finansiera småföretagande. Den största delen av lånen idag tas enligt Bateman för levnadsomkostnader, renovera ett hus, sjukvård, utbildning, konsumtionsvaror eller för att betala av ett annat lån.

– De tidiga mikrolåneinstituten finansierades av biståndsmedel. Men senare blev de instruerade att klara sig själva och bli vinstdrivande företag. Så då blev de det, säger Milford Bateman och fortsätter:

– De globala finansmarknaderna ser idag mikrokredit som ett av de mest lönsamma investeringsområden som finns.

Forskare: ”Dum idé”

Det råder ingen konsensus i forskarvärlden om vilken effekt mikrokrediter egentligen har på fattigas liv. Visst finns det många exempel på där de har hjälpt familjer i den globala södern till ett bättre liv, men forskare har haft svårt att hitta bevis för några djupare positiva samhällsförändringar. Bland de forskare som är övervägande positiva till mikrokrediter som verktyg har det också skett ett skifte i synen det senaste decenniet, exemplifierat i en intervju med mikrokreditforskaren Timothy Ogden i kanadensiska CBC för ett par år sedan. Där sa Ogden att den ursprungliga idén om att små lån skulle göra fattiga till entreprenörer och lyfta dem idag får ses som en ”dum idé” från första början. Men, menade han, eftersom fattiga i globala södern oftast har mycket volatila inkomster kan lånen vara ”ett otroligt användbart, kraftfullt verktyg för att dessa människor ska kunna jämna ut inkomster och långsamt och progressivt avancera”.

Bateman å sin sida, tillhör det forskarläger som främst ser stora faror med mikrokreditmodellen.

– Det är inte så att jag inte håller med om att man kan se vissa nyttor. Men dessa nyttor är småpotatis i jämförelse med de allvarliga och växande nackdelarna med modellen.

Lån motsvarande halva BNP

Rapporter om människor som far illa av mikrolån har kommit från många håll. Mest uppmärksammat har vågor av självmord i Indien och Sri Lanka blivit. Men ingenstans verkar de negativa konsekvenserna vara lika stora som i Kambodja, det land i världen med störst mängd mikrokredit per capita. Enligt människorättsorganisationen Licadho rör det sig om 2,9 miljoner lån på sammanlagt 16 miljarder dollar – motsvarande nära halva landets BNP.

Flera av de ledande finansinstituten som sysslar med mikrolån i landet startade som biståndsinitiativ på 90-talet. Statliga investeringsinstitut och utvecklingsbanker fortsätter att vara tungt investerade i branschen men från 2010 och framåt har sektorn också upptäckts av utländska privata investerare. Med inflödet av nya pengar har branschen kunnat växa snabbt. Kambodjanska människorättsorganisationerna Licadho och Equitable Cambodia har i en serie rapporter dokumenterat de allt mer aggressiva metoder som används i branschen, bland annat framtvingade markförsäljningar, hot och skrämseltaktiker. Den senaste rapporten från hösten 2023 var en kvantitativ studie av 717 kambodjanska familjer med mikrolån. 18 procent åt mindre mat på grund av lånebördan. 3 procent hade åtminstone ett barn som fått lämna skolan på grund av lånen. 6 procent hade tvingats sälja mark för att kunna betala tillbaka lån.

Siffrorna hänger, enligt rapporten, ihop med den exceptionellt höga belåningsgraden i Kambodja. I genomsnitt var 67 procent av hushållens månatliga utgifter låneåterbetalningar. ”Den här nivån av överskuldsättning är en effektiv garanti för att hushåll ska tvingas till allt mer skadliga uppoffringar […] för att kunna betala tillbaka” skriver rapportförfattarna.

För Milford Batemen är det uppenbart vad hela den globala mikrolåneindustrin handlar om:

– Det är en kolonial extraktivism. Men istället för att ta slavar eller öppna gruvor och utvinna guld så ägnar man sig åt skuldslaveri och tjänar pengarna på så sätt istället.

Svenska biståndspengar

Även svenska biståndspengar har länge stött den globala mikrolånebranschen, också i Kambodja. Swedfund, svenska statens investeringsfond för att minska fattigdom, har 10 procent av sin investeringsportfölj i global mikrofinans, uppger kommunikationschefen Axel Hallgren. Han skriver i ett mejl till Dagens ETC att Swedfund fortsatt tror på mikrofinans som fattigdomsbekämpning, men att man samtidigt är medvetna om den kritik som finns mot branschen. Därför är Swedfund selektivt i val av partner. De mikrolåneinstitut man väljer att investera i har genomgått en noggrann granskning, uppger han.

Tidigare hade Swedfund en investering på 15 miljoner amerikanska dollar i Prasac och 5 miljoner i Acleda, två av de kritiserade kambodjanska mikrolåneinstituten. Men bägge investeringarna avslutades runt årsskiftet 2021-22. 

”I samband med att investeringen avslutades gjorde Swedfund bedömningen att tills vidare avstå från ytterligare mikrofinansieringsinvesteringar i Kambodja, med hänsyn till de utmaningar som vi ser inom sektorn,” skriver Axel Hallgren.

Avvecklar i Kambodja

Inom ramen för Sidas landprogram i Kambodja, som efter ett beslut av regeringen lades ner häromåret, var Sida aldrig någon aktör inom mikrofinans. Däremot har Sida några andra engagemang i branschen.

För det första handlar det om fonden Global gender-smart fund, tidigare Microfinance enhancement facility, som Sida investerade 10 miljoner dollar i när den startade 2008. Men fonden har under 2024 snabbt minskat sin exponering mot Kambodja. Under hösten avslutade man en investering i mikrolåneinstitutet LOLC och nu finns bara ett lån till Chamroeun, ett annat kambodjanskt institut, kvar, uppger fondförvaltaren Etienne de Belloy. Att man lämnar Kambodja beror främst på att man inte vill bidra till landets problem med överbelåning, säger Etienne de Belloy.

Sida är också indirekt delägare i Guarantco, en organisation som ställer ut finansiella garantier. I nuläget har Guarantco en lånegaranti utställd till kambodjanska mikrolåneinstitutet First finance, för att ge bostadslån till låg- och medelinkomsthushåll.

För det tredje stödjer Sida obligationer via organisationen Impact investment exchange (IIX), som ger ut lån för att stötta kvinnligt företagande i flera länder, även Kambodja. För Kambodjas del handlar det i slutändan om stöd till mikrolåneinstitutet Maxima microfinance, som majoritetsägs av ett japanskt finansbolag. Samuel Egerö var tidigare ansvarig för Sidas landprogram i Kambodja och involverad i beredningen av obligationen.

– Grundskälet till att gå in i ett samarbete med IIX är att de verkar för kvinnors ekonomiska egenmakt i en mängd länder i Asien. Kambodja är ett av dem. Det är kanske det svåraste stället att jobba i, kan man säga, säger han.

Samuel Egerö säger dock att Sida har stort förtroende för IIX och att man litar på deras kontroller av samarbetspartners. Dessutom har Sida gjort egna kontrollbesök, tillägger han.

Lyfte till regeringen

Under åren som biståndsråd i Kambodja var problemen i landets mikrolånebransch något som ofta diskuterades, säger han.

– Alla som verkade som biståndsgivare i Kambodja funderade kring de frågorna och EU tillsammans med medlemsstaterna lyfte dem aktivt i dialog med regeringen vid varje tillfälle vi hade.

Under många år var också Sida en av de viktigaste givarna till Licadho och Equitable Cambodia, de organisationer som gjort mest för att lyfta problemen med mikrofinans.

– Det var ett medvetet val som fattades för länge sedan för att de skulle kunna driva den här typen av frågor som är viktiga för utsatta grupper, säger Samuel Egerö.

Efter ett regeringsbeslut stoppades dock det svenska bilaterala utvecklingssamarbetet med Kambodja vid årsskiftet och det innebär att organisationer som Licadho nu har förlorat en stor del av sin budget.

När Samuel Egerö funderar kring mikrofinans ser han både för- och nackdelar. När Sida blev aktiva i Kambodja på 90-talet fanns främst informella långivare, som lånade ut till mycket höga räntor och osäkra villkor.

– Så framväxten av möjligheten att låna formellt har också positiva sidor. Men de negativa aspekterna är reella och behöver angripas, säger han.

Vaken av hunger och oro

Tillbaka i Kambodja, ett land med 17 miljoner invånare och nära 3 miljoner mikrolån. I Licadhos studie lade familjerna alltså i snitt 67 procent av sin inkomst på att betala tillbaka lånen. Det är inte svårt att hitta familjer som är hårt pressade. I ett hus en bit utanför huvudstaden Phnom Penh sitter Kolab och hennes dotter Sophy med sänkta blickar över en hög juridiska dokument. Mikrolåneinstitutet Hattha har drivit familjen till domstol för att de inte kan betala lånen. Det är ett institut som Sida stöttade genom fonden Microfinance enhancement facility fram till 2021. 

2016 riskerade familjens hus att rasa ihop och de tvingades låna av Hattha för att bygga ett nytt. Ett lån som visade sig vara för stort för familjens ekonomi. 

– Det fungerade så länge jag hade ett jobb att gå till. Men jobbet blev jag av med i pandemin, säger Kolab.

Sedan dess har hon gått i pension. Både hon och dottern, som är sjuksköterska, har sålt flera år av sina framtida inkomster från pensionen och lönen till en lånehaj för att få en större summa att betala av lånet till Hattha med. Men det har inte räckt.

– Det enda vi lever på nu är det jag får in på att sälja småsaker i ett stånd längs gatan, 2,50 till 5 dollar om dagen, säger Kolab.

Hon tänker på de utländska biståndsgivare som finansierat Hattha. Kunde inte någon av dem hjälpa familjen? funderar hon.

– Vi äter mindre mat nu och det händer att jag lägger mig för att sova hungrig. Men jag kan ändå inte sova.

Namnen på de kambodjanska låntagarna har ändrats.