Morgonen den 26 december 2004 ringde hennes pappa och berättade att han sett på nyheterna att någonting hänt i Thailand. Då visste ingen vidden av naturkatastrofen som tog 230 000 människors liv.

– Av någon anledning som jag inte vet så bara skrek jag rakt ut. Thailand är ju stort och min far sa till en början att det säkert inte var någon fara, säger hon.

Döttrarna var i Khao Lak för att fira jullovet med sin pappa och hans fru, hennes två barn och ett småsyskon. 

Susanne ringde men fick inte tag i någon av dem. En sambandscentral av vänner strömmade snart till hemma hos Susanne och hennes sambo Hans Forssell. De hjälptes åt att ringa runt för att få klarhet, men UD hade ingen information och på nyheterna som sände dygnet runt tickade dödssiffrorna  hela tiden upp.

– Till slut stängde vi av tv:n. Jag orkade inte ta in det där.

Hon och sambon bestämde sig för att åka ner och själva leta. Då fanns hoppet fortfarande om att flickorna och resten av familjen levde. 

– Det var mitt driv, att de levde och att jag skulle ta hem dem. Det var det enda jag kunde ha i huvudet, säger Susanne Janson.

Ville bara träffa döttrarnas vänner

På plats i Thailand åkte de runt på sjukhus och letade, satte upp efterlysningslappar och försökte hitta information på de uppsamlingsplatser som de thailändska myndigheterna satt upp.

– Det gjorde vi oavbrutet tills thailändska flygvapnet sa att de slutat leta efter levande. Då gick luften ur mig, säger hon.

De hade fått veta att det inte var någon idé att söka i Khao Lak, men nu bestämde de sig för att ändå åka dit. Via sin tidigare svägerska fick Susanne namnet på hotellet där familjen bott.

– Det fanns inget kvar av hotellet. Det var helt jämnat med marken. Det var fruktansvärt att se allting, men det var nog bra i efterhand. Det hängde madrasser i palmerna, allting var grått. Man insåg kraften i vågen, säger hon.

De åkte tillbaka hem till Sverige utan att ha hittat någon i familjen. Ett av bonussyskonen hade överlevt, men av de andra fanns inga spår. Allt var som ett töcken, Susanne ville bara sova.

– Det var så jag tillbringade mitt liv de första månaderna. Jag orkade träffa tjejernas kompisar, men inga andra människor. Jag orkade inte se i deras ögon vad som hade hänt. Möta sorgen i deras blickar, säger hon.

Livet i Sverige var slut

Men en dag hörde hon talas om något som blev början till en vändning. Det handlade om ett hem som börjat byggas upp för tsunamidrabbade barn.

– Det var första gången jag kände någon typ av livslust igen. Vi kontaktade dem och frågade om vi fick komma som volontärer. 

I mars 2005 var hon och Hans tillbaka i Thailand. Då var planen att stanna som volontärer i tre månader. 

Hon skrattar till.

– Men här är vi 20 år senare.

Vad var det som fick dig att känna livslust igen när du hörde talas om projektet?

– Jag kände att mitt liv i Sverige tog slut med tjejerna, och jag hade ett behov av att ge tillbaka till alla de thailändare som mött oss med en otrolig vänlighet, fast de var minst lika drabbade som oss själva. Jag åkte i hopp om att hitta en ny mening med livet, kanske. I Sverige ville jag inte vara kvar när livet för de flesta andra fortsatte som vanligt. Jag kände att jag hade mer gemensamt med thailändarna. Här blev jag en i mängden, säger hon.

Hon säger att det är svårt att förklara. 

– När man har förlorat allt kan man antingen lägga sig ner och ge upp, som jag gjorde i början. Eller så måste man hitta någonting, och jag hittade någonting i det här. Jag hade ett behov av att inte bara vara en stackars mamma som förlorade sina döttrar. Ett behov av att bli någon som som kunde göra något för andra. Och faktum är att jag hade ett stort behov av att göra tjejerna stolta över sin mamma. Att faktiskt ta vara på det livet jag fortfarande hade, när deras liv hade tagits ifrån dem alldeles för fort, säger hon.

Inte bara tsunamioffer

Att åka tillbaka då i mars 2005 var också ett sätt att vara närmare döttrarna och familjen, som då inte hade hittats. Deras kroppar identifierades senare en efter en och i dag är familjen begravd i Stockholm.

Hur lyckades du ställa om och fokusera på att hjälpa andra trots din egen sorg?

– Det lyckades jag inte med. Men jag var tvungen att skaffa mig själv en anledning att gå vidare. Barnen här har hjälpt mig minst lika mycket som jag har hjälpt dem, fast de vet inte om det.

Den första tiden efter tsunamin var mycket kaosartat. Sjukhusen var till en början fullbelagda med västerlänningar, men det fanns samtidigt en stor vilja från omvärlden att hjälpa den drabbade lokalbefolkningen. 

– Det var så mycket människor här för att hjälpa tsunamidrabbade. Men vi insåg snabbt att det fanns massor av barn som behövde hjälp sedan tidigare, av andra anledningar än tsunamin. Så istället för att kriga om att hjälpa tsunamidrabbade bestämde vi oss rätt snabbt att vårt hem ska hjälpa barn i behov av hjälp, oavsett anledning, säger hon.

I dag driver hon och Hans hemmet tillsammans med ett tiotal lokala anställda. Efter ett år som volontärer blev de tillfrågade om att stanna kvar och de anställdes av den thailändska stiftelsen som driver hemmet. De har plats för max 35 barn och sedan starten har över hundra barn bott där. Det är dels föräldralösa barn, men också barn som exempelvis har föräldrar som missbrukar eller sitter i fängelse. Behovet är stort, men Susanne betonar också att hemmet inte får växa sig för stort.

– De här barnen kommer från röriga uppväxter och behöver kärlek, trygghet, stabilitet och att bli sedda. Vi försöker efterlikna en thailändsk familj så mycket som vi kan. Och då fyller barnen en stor funktion i familjen, att man hjälper till hemma, så de är fantastiska på att ta hand om varandra, säger hon.

Kan inte hjälpa alla

Just nu bor 23 barn mellan fyra och 19 år på hemmet som ligger på Phuket. Sju tidigare barn går numera också på universitetet och kommer hem på loven. Det är Susannes uppgift som sponsoransvarig i stiftelsen att dra in pengar för att de ska kunna fullfölja sina utbildningar. Fyra år på universitetet kostar 800 000 baht, motsvarande 250 000 svenska kronor. 

– Med svenska mått mätt är det inte så mycket pengar, men det är det med thailändska mått. Och är du fattig så är det helt omöjligt, säger hon.

De barnen som hon och Hans tog emot och lärde känna för 20 år sedan har vuxit upp. Susanne berättar om en pojke, numera en ung man med ett bra jobb i Bangkok, som nästan varje återvänder till dem för att fira jul och nyår.

– Det känns helt fantastiskt att de väljer att hålla kontakten. Men vi misslyckas också ska du veta. Det är inte alla barn vi klarar att hjälpa. Men för varje barn som vi lyckas hjälpa att hjälpa sig själv så är det helt fantastiskt. För mig lever tjejerna i dem. Utan att belasta barnen med den vetskapen så känner jag, i mitt hjärta, att mina tjejer är alla barns skyddsänglar.