En gång i tiden var Sunderland en av Storbritanniens mest tongivande industristäder. Idag är staden en av landets mest nedgågna. Staden var först med att meddela en vilja om att lämna EU, en vilja som många menar går emot stadens eget bästa. Stadens fotbollsklubb är en av de mest stöttade i hela Storbritannien och läktarna fungerar som en tillflykt för invånarna.
Den höga arbetslösheten är talande och de som arbetar tjänar 12 procent lägre än det nationella genomsnittet. En tredjedel av stadens barn lever i fattigdom och familjer förlitar sig på matbanker, samtidigt som Brexit beräknas ge staden ännu en ekonomisk känga. Trots att man är beroende av EU är man brexitörernas emblematiska stad. Den 23 juni 2016 riktades världens blickar hit, när man var först med att meddela en vilja om ett uttåg ur EU.
Ett resultat som förvånade många med tanke på att 61 procent av röstarna till synes röstat mot sitt eget bästa. Sunderland, som under tidigt 1900-talet producerade en fjärdedel av världens alla skepp, har genomgått stora förändringar de senaste decennierna. Det sista skeppsvarvet lades ned 1988 och en 600 år gammal industri och identitet nådde sitt slut. Fem år senare, 1993, lades den sista kolgruvan ner. En industri som gett jobb åt 200 000 människor i regionen. Trots ett EU-bidrag på 565 miljoner kronor och viss regenerering har staden aldrig riktigt återhämtat sig, och är ständigt i topp när landets arbetslöshet mäts. I en så pass försakad stad som Sunderland välkomnas varje möjlighet till förändring och hoppet blir knutet till alternativa instanser. Stadens invånare klamrar sig fast vid den tillika stora juvelen som skammen. Deras fotbollsklubb.
– Hela min familj är inbitna supportrar och som de flesta härifrån är jag väldigt stolt över att vara härifrån, och den stoltheten manifesterar sig i passion till vår klubb. Jag har sett varje hemmamatch sen 1970, och en hel del bortamatcher. Att stötta Sunderland A.F.C är som att heja på Östersund i Sverige, man har långt att åka till bortamatcherna, säger Rob Mason, klubbens historiker och fortsätter:
– Livet är tufft för många här och när det är matchdag blir det som en flykt, och förlösning där man tillåts vara högljudd och passionerad. De flesta går på varje match och många offrar sin semester för att ha råd. Om ett vanligt lag förlorar är fansen nere i en eller två dagar, men om vi förlorar är alla nere till nästa match. Och om de förlorar igen, så fortsätter vi vara nere tills vi vinner. Detta håller på hela säsongen och illustrerar Sunderland och Sunderland A.F.C.
Trots skandaler är fansen kvar
Fotbollsklubben har befunnit sig i ett fritt fall de senaste åren och åkt ner i ligasystemet två säsonger i rad. Nu befinner man sig i den engelska tredjedivisionen och såhär dåliga har man bara varit en gång tidigare i klubbens 140-åriga historia. Utanför planen har skandalerna ersatt varandra; man anställde en uttalad fascist som tränare under en period, en av klubbens tidigare spelare dömdes till fängelse för sexuella övergrepp på minderårig flicka och för ett par månader sen stängdes en av klubbens anställda av för misstänkta sexuella trakasserier av en minderårig pojke. Vid sidan av detta har supportrarnas missnöje varit stort över dåliga investeringar i tränare och spelare. Trots detta ligger klubbens publiksnitt, år efter år, strax under många av Europas toppklubbar.
– I Sunderland och hos våra rivaler i Newcastle spelar fotbollen en mycket större roll än i andra städer, regionen har alltid försummats av regeringen och legat efter. Staden är förtrampad med en väldigt, väldigt stor arbetarklass. Men vi är stolta över våra rötter, alla här är ättlingar till någon som jobbat i en våra tidigare stora industrier. Mrs. Thatcher lyckades med att slå ned våra industrier, men hon lyckades inte att förstöra Sunderlands själ. Den är fortfarande här och värderingarna går över till fotbollen och identitetskänslan är tydlig när vi stödjer vårt lag. Ju mindre fansen har, desto viktigare blir klubben för att kunna känna gemenskap och stolthet, säger Rob Mason.
Brexit – ett ställningstagande mot etablissemanget
Strax innan Brexit-omröstningen rullade en röd buss på Storbritanniens vägar som en del av den politiska kampanjen. På den stod det ”Vi skickar 350 miljoner pund i veckan till EU, låt oss bidra till NHS (nationella hälsovården) istället.” När rösterna var räknade och det faktum att majoriteten vill lämna EU var klart, raderades kampanjens hemsida och det erkändes att det var en fantasisumma. Dominic Cummings, ansvarig för kampanjen gick senare ut med att hela omröstningen var en dum idé och menade att Brexit skulle bli ett garanterat debacle.
Det var många som tog tillfälle i akt att rösta och hoppas på en suverän överstat med stängda gränser och kontroll över budgeten. Många angav immigration som en signifikant faktor vid röstning. I nordöstra England är 150 000 jobb beroende EU och i Sunderland är enbart 5 procent av invånarna födda utanför Europa. Med ett så lågt antal är de föreställda hoten av immigrationen mer en felaktig perception än en faktisk verklighet. Peter Hayes som är docent vid Sunderlands universitet menar att EU-referendumet snarare var orkestrerat som ett ställningstagande mot etablissemanget än mot EU. Något som är lättköpt i nordöstra England, en region som drabbats hårt av nedskärningar.
– Det går att generalisera och de som röstade för Brexit är i många fall lågt utbildade med en lägre socioekonomisk status. Men just i Sunderland finns det ett särskilt tankesätt som är mot eliten, etablissemanget och medelklassen. Invånarna känner sig djupt rotade i sin stad och har en stark solidarisk medvetenhet och vill gärna leva i ett homogent samhälle. Samtidigt som omröstningen så var immigrationsfrågan var väldigt stor i Europa och när Angela Merkel öppnade upp Tyskland för flyktingar skapade detta en effekt hos folket där stora farhågor kring immigration väcktes, säger Peter Hayes, och fortsätter:
– En intressant omröstning att jämföra med är 2004 år omröstning gällande införandet av en lokal politisk instans i nordöst.
Omröstningen skulle hållas i tre engelska regioner, men genomfördes till slut enbart i nordöstra England, då man antog att det största intresset för en decentralisering fanns här. Rösterna visde att 78% av väljarna var emot förslaget. Anledningarna var flera, men röstarna antog att den regionala makten skulle koncentreras i Newcastle, en stad med historisk rivalitet till regionens andra två större städer, Sunderland och Middlesbrough. En rädsla för införandet av ännu fler lager av politiker och tjänstemän fanns också.
– Det är ironiskt att den här känslan mot etablissemanget har grogrund i ett hat riktat mot regeringens beslut och politik, men att EU används som ett slagbräde för missnöjet. I Sunderland har man en mentalitet där det är romantiskt att klara sig själva. Med förlusten av kolgruvor och skeppsvarv, men seger i andra världskriget så tror jag invånarna flippar in i det tankesättet lätt, vilket gör det svårt att förstå hur stort och faktsikt hotet mot staden är Storbritannien lämnar EU, säger Peter Hayes och pekar på landets största bilfabrik som exempel.
Nissan – en ekonomisk pusselbit vänder staden ryggen
Efter Margaret Thatchers övergång från föråldrade industrier till mer attraktiva marknader var man nu tvungen att visa ett exempel på en ekonomisk framgång som lutar sig på EU-medlemskap och 1986 öppnade Nissan en fabrik i Sunderland. Den är idag Storbritanniens största bilfabrik med 7 700 anställda som producerar drygt 500 bilar per år. Ytterligare 30 000 jobbar i den värdekedja som skapas tack vare Nissan. Hälften av bilarna som produceras går på export till EU-länder, medan en stor andel bildelar importeras från andra EU-länder. Tack vare den inre marknad som råder inom EU lyfts handelsbarriär och marknaden är friktionsfri, men vid ett urträde ur EU kommer fabriken i Sunderbland mer bli en börda än en vinst för Nissan som kommer reducera sin produktion, och har nu gått ut med att man inte tänker producera en ny bilmodell i staden, som man tanken från början. Detta med hänvisning till den osäkerhet Brexit för med sig. Många av ingenjörerna på de gamla skeppsvarven fick jobb på Nissan, och har till skillnad från stadens majoritet råd med några av de faciliteter EU bidragit med; ett badhus, ett modernt universitetscampus och ett centrum som erbjuder vägledning åt aspirerande entrepenörer. Dessa samhälleliga förmåner är oåtkomliga för den stora folkmassa som utgör Sunderlands arbetarklass, som istället vänder sig åt fotbollsklubben.
– Vi lever och dör för laget, så enkelt är det. Efter att ha jobbat som soldat i Tyskland i 35 år är jag nu tillbaka i staden och kan säga att mycket har förändrats. Man ägnar sig ännu mer åt fotbollen. Passionen i staden är utomjordisk och klubben bidrar med lycka och nöje. Det går att njuta med majoriteten av fansen, men visst...det finns rövhål. Som de supportrar som ställde till med bråk i förra veckan i matchen mot Coventry. Avskysvärt, inga kommentarer där, säger Jonathan Parker och får ett nickande medhåll av sin mamma, som tillägger:
– Jag har varit ett fan i 54 år. Jag älskar fotboll och eftersom deras pappa inte ville gå med barnen så gjorde jag det istället. Oavsett vad som händer politiskt, så har jag klubben. Nu vill alla ha en omröstning, men jag vägrar rösta en gång till. Du måste veta vad du röstar på från början, säger Florence Parker.
Matchdagar en några timmar lång folkfest
Mycket av det som utgjort Sunderlands identitet har försvunnit och inte ersatts. Enligt katastrofsociologen Charles E. Fritz bildas en stark gruppsolidaritet vid dylika scenarion och ett civilsamhälle formas och på ett sätt har både fotbollslaget och staden gått nedåt tillsammans och väckt ett motstånd. På läktaren syns det via passionerade fans. I det vardagliga livet ställer invånare upp genom klubbens färger i form av att regelbundet samla in mat och pengar till matbanker. Sunderland A.F.C har en egen välgörenhetsförening, Foundation of Light, som bland annat bidrar med utbildning som ett komplement till den ordinära skola. Den folkfest som uppkommer kring klubbens arena, Stadium of Light, de lördagar det är match mättar ett socialt begär. Den särpräglade dialekt ljuder högt, ölen flödar i mängder och i luften finns, nästan en framtvingad, positivitet. Säsongen närmar sig sitt slut och dagens match mot Doncaster skall enligt tabellen vara en säker vinst.
– Om det är en bra dag för laget, så är det en briljant dag för staden. När skeppsvarven och kolgruvorna var igång ökade produktionen tiofaldigt om vi vann. Även de som inte är direkt investerade i fotbollen påverkas av den livstörst klubben erbjuder. Folk blir glada när vi är glada. Även min man blir glad när Sunderland vinner, för han vet att jag kommer vara glad när jag kommer hem, säger Linda Young, kassör för Sunderland A.F.Cs supporterförening och vice ordförande Ann Howe fyller i:
– Det är inte många här som inte gillar fotboll. Fotbollsklubben är staden, helt enkelt. Det bara är så.
Den 27 mars lade det brittiska parlamentet fram åtta förslag kring Brexit och röstade om dem. Samtliga förslag slogs ner och två dagar senare slogs även premiärminister Theresa Mays avtalsförslag ner. Den sjunde juni avgår hon som premiärminister. Nu är nästa eventuella utträdesdatum den 31 oktober.
– För att vara ärlig är jag dödligt trött på att höra om Brexit. Jag förstår inte. Om man har en omröstning och majoriteten vill lämna, så ska man ut, och det ska inte vara något snack om ett andra referendum…jag tror att ingen vet vad som händer här egentligen, säger Ann Howe och Linda Young tillägger:
– Det intresserar oss inte längre, man blir avstängd när det kommer på TV och går man ut med vänner så får man inte nämna B-ordet…det har kostat oss mycket. Familjer och vänner har blivit uppdelade på grund av det.
Sunderland vann matchen med 2-0, men förlorade en sista och avgörande kvalmatch och spelar i tredjedivisonen nästa säsong igen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
