– Vi vill få fler yrkesgrupper ska delta i striden mot Macrons brutala attacker mot löntagare, säger Jean-Pierre Mercier från fackförbundet CGT.
120 000 bort i offentlig sektor
År 2017 valdes Emmanuel Macron till president med 66 procent av rösterna, vilket många såg som ett bevis på stort stöd. Men fransmännen hade att välja mellan hans marknadsliberala politik och Marine Le Pens högerextrema dito i den avgörande valomgången. Enligt flera mätningar är förtroendet för Macron nu rekordlågt: runt 40 procent av fransmännen säger sig ha förtroende för honom vilket är lägre än för föregångaren François Hollande efter ett år vid makten.
Detta trots att Macron i princip bara infriar sina vallöften. Frankrike ska moderniseras genom att anpassas till omvärlden och EU:s standard – framförallt marknadsmässigt. Macron lovade rejäla reformer och åtstramningar av de offentliga utgifterna: 120 000 offentliga tjänster ska bort, inträdeskraven på universiteten ska snävas åt och järnvägen – Frankrikes nationalklenod – ska konkurrensutsättas enligt svensk modell.
Rundar parlamentet
Under året före valet visade mätningar, primärval samt även resultatet i presidentvalets första omgång att väldigt många vill ha en högerkonservativ regering men att de allra flesta fransmän föredrog vänsterpolitik. Men högern skakades av korruptionsskandaler och vänstern var djupt splittrad. De traditionella motpolernas respektive kriser banade väg för mittenalternativet Macron. För många handlade valet uttalat om brist på alternativ.
Macrons parti LREM (La République En Marche) fick dock också majoritet i parlamentet, så regeringen får nu ganska enkelt stöd för sin politik. Men får de problem med oppositionen finns en annan utväg: att driva igenom politiken via dekret och på så vis runda parlamentet. Detta har nu gjorts med järnvägsreformen trots att de massiva strejkerna och protesterna fortgår och trappas upp.
Facken kan stoppa regeringen
För en fransk president är fackförbunden och de sociala rörelserna ett större hot mot maktutövning än den politiska oppositionen. De krafterna har lyckats stoppa stora reformförslag för tidigare regeringar.
Franska facken fungerar annorlunda än de svenska. De har långt färre medlemmar, bland annat för att fackligt medlemskap inte påverkar rätten till A-kassa och – de flesta – andra försäkringar. I princip är bara fackliga aktivister anslutna. Desto fler deltar i strejkerna och protesterna – var tredje järnvägsarbetare exempelvis.
En annan skillnad är stridbarheten. Nordens världsunika kollektivavtal har fredsplikt som villkor. Det innebär att svenska arbetstagare och arbetsgivare inte på samma sätt kan kan vidta åtgärder som strejker och barrikader eller för den delen så kallade lock-outs, där arbetare inte kommer in på sina arbetsplatser för att kunna arbeta och få lön. Fredsplikten finns inte i Frankrike.
I takt med att fler yrkesgrupper nu ansluter och det sociala missnöjet växer börjar allt fler analytiker göra jämförelser med våren 1968. En social kris befaras.
En reform rör antagningen till universiteten. I nuläget har alla med grundläggande behörighet rätt till studieplats på landets offentliga universitet. Macron vill införa inträdeskrav liknande de svenska. I protest mot det och även reformen av landets asyllagar har flera universitet ockuperats 2018 – samma universitet som 1968. Nyligen evakuerade polisen en uppmärksammad ockupation i Tolbiacuniversitet.
Nationella polisstyrkor sätts in
Det är så Macron lovat stävja protesterna. Med ordningsmaktens hjälp ska alla “illegala ockupationer” stoppas. Några hundra revolutionära bönder ockuperar den mark i Notre-Dame-des-Landes där en flygplats skulle anläggas. Polisen har evakuerat vid upprepade tillfällen. Detta väcker ilska eller ses som prov på handlingskraft, beroende på politisk position. Flygplatsprojektet är nedlagt.
Många fransmän är för Macrons reformer och många solidariserar sig med strejker och protester – ibland samtidigt, trots att det kan verka motsägelsefullt. Studentreformerna är inte så kontroversiella medan de tusentals pensionärer som protesterar mot sina lägre pensioner får stora sympatier i alla läger. Macron hävdar att de kommer att kompenseras med lägre bostadsskatt men få litar på att det är tillräckligt.
Gatuprotesterna blir alltmer intensiva och fler yrkesgrupper ansluter till striden. Landets alla medborgare drabbas av konflikten. Macron kan tvingas ändra kurs om han vill undvika en social kris.
