För en vecka sedan, förra lördagen meddelade både Armenien och Azerbajdzjan att man gått med på en tillfällig vapenvila i striderna över den omstridda kaukasiska regionen Nagorno-Karabach. Fredagen den 9 september hade de båda parterna haft ett första samtal i Moskva, sedan den ryska ledningen förmått de två postsovjetiska staterna att mötas.
För en liten stund såg det ljust ut, men i veckan som följt har det trots allt kommit nya rapporter om eldgivning, skadade och dödade. Azeriska myndigheter har beskyllt de armeniska utbrytarna i Nagorno-Karabach för att ha utfört granatattacker mot Gjandzja, Azerbajdzjans näst största stad. Armenierna anklagade i sin tur Azerbajdzjan för att ha beskjutit Nagorno-Karabachs huvudort Stepanakert med granater. Båda sidorna har nekat till anklagelserna.
Striderna som påbörjades om Nagorno-Karabach den 27 september har snabbt blivit mycket allvarliga. Konflikten är en territoriell dispyt som bygger på etniska och historiska motsättningar. Nagorno-Karabach ligger i östra Azerbajdzjan och betraktas av världssamfundet också som en del av det landet. Regionen har dock under mycket lång tid haft en stark armenisk närvaro. Under sovjettiden var den en autonom del i den azerbajdzjanska socialistrepubliken. Det finns också mörka minnen av azeriska pogromer och massakrer på armenier i slutet av första världskriget.
Armenien och Azerbajdzjan utkämpade ett krig om regionen 1988–1994, som ledde till omkring 30 000 döda och en miljon internflyktingar. Kriget resulterade i att Nagorno-Karabach blev en de facto utbrytarrepublik. En självutropad statsbildning med 150 000 invånare, som har ett separat politiskt styre och en separat ekonomi. Ingen i världen erkänner denna republik, inte ens Armenien.
Sedan krigsslutet 1994 har Armenien dock militära styrkor på plats i Nagorno-Karabach, tillsammans med ett avsevärt politiskt inflytande. Azerbajdzjan och allierade stater som Turkiet kan därför tala om en utländsk ockupation. I Azerbajdzjan finns också gott om azeriska internflyktingar från Nagorno-Karabach, som gärna vill återvända hem men som förvägras detta.
Konflikten har länge varit frusen, lågintensiv och bortglömd, längst bort i ett hörn av Europa. Mindre skärmytslingar uppstod 2016 och tidigare under 2020. Det mesta tyder på att det var Azerbajdzjan som avlossade det första skottet i striderna som nu rasat, men alla som går tillbaka i kommunikéhistoriken kan se hur de båda ländernas ledare var lika duktiga i att demonisera varandra innan krigsutbrottet.
Åtminstone hundratals människor har dödats i striderna, men ingen vet med säkerhet hur många det rör sig om. Armenien har påstått att över 5 000 azeriska soldater har skadats eller dödats. Azerbajdzjan har på samma sätt påstått sig ha åstadkommit enorm förödelse bland Armeniens och utbrytarstyrets militära styrkor. Myndigheterna i Nagorno-Karabach säger att hälften av regionens invånare – omkring 70 till 75 000 människor – har blivit flyktingar.
Båda sidorna använder sig flitigt av propaganda och det har varit omöjligt att verifiera vilka uppgifter som är riktiga. Det gäller också påståendena från båda sidorna, om betydande territoriella erövringar. Sex journalister har hittills skadats när de försökt bevaka striderna på plats.
Mycket står även fortsättningsvis på spel i konflikten. Nagorno-Karabach har blivit en kraftmätning, inte bara mellan de stridande parterna, utan också mellan regionala och internationella stormakter. Ryssland har en egen militärbas i Armenien och backar upp det landet. Turkiet backar i sin tur upp Azerbajdzjan och turkiska stridsplan har observerats i Baku. Rapporter har också kunnat bekräfta att Turkiet har fört in syriska legosoldater för att strida vid frontlinjen.
Konflikten riskerar lätt att brisera till något mycket värre än världen redan kunnat skåda i regionen – och allt detta i en pandemisk tid när utmaningarna redan räcker och blir över.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
