Klädd i traditionella högtidskläder – med sina vackra familjesmycken i silver över hjässa och bröst och med mapucheflaggan i vänster hand – talade Elisa Loncon på mapudungun, det språk som talas av mapuchefolket. Hon talade om ett land som äntligen erkänner att det består av många nationaliteter och många språk.

– Det är våra förfäders drömmar som nu äntligen blir verklighet, sa hon.

– Men inte bara för oss mapuches, utan för hela Chiles folk. För alla ursprungsfolk, för alla regioner, för alla minoriter, för alla förtryckta....för alla. Vi vill representera pluralitet, demokrati, deltagande...ett nytt Chile.

Hylla all offer

Hela ceremonin när de 155 valda delegaterna i den konstituerande församlingen accepterade sitt uppdrag var som en spegel av det heterogena Chile, det som alltid svepts åt sidan av eliten.

– Det kändes, sa Jorge Baradit, en av delegaterna, som att längtan efter att leva i ett land som är förmöget att förändras till det bättre äntligen hade uppfyllts.

Jorge Baradit, som har skrivit ett halvdussin bästsäljande böcker om ”Chiles hemliga historia”, hade med sig två pennor som Salvador Allende hade på sitt skrivbord i presidentpalatset Moneda när det bombades den 11 september 1973.

– Hans anhöriga bad mig att ta med dem hit. Det är ett sätt att hylla inte bara honom, utan alla offer. Och ett löfte att vi här i den konstituerande församlingen ska arbeta för en konstitution som kan lägga grund för ett land utan offer, utan repression.

Men det är långt dit. Invigningsceremonin höll till och med på att gå i stöpet just på grund av repression.

Vattenkanoner och tårgas

Dagen hade börjat nästan euforiskt. Innan ceremonin inleddes hade mapuches genomfört en religiös ceremoni. Flera grupper hade marcherat från olika håll i Santiago till den gamla kongressbyggnaden där den konstituerande församlingen ska hålla sina sessioner. Parollen var att omringa byggnaden för att inte delegaterna skulle glömma att det var ur den sociala revolten, ”el estallido social” den 18 oktober 2019, som den konstituerande församlingen föddes. Men alla tolkade inte parollen så symboliskt som den var menad. När ceremonin redan börjat trängde ljudet av polissirener och arga rop in. Snart fylldes mobiltelefonerna av bilder på sammanstötningar. De visade demonstranter som slet ner kravallstaket och kastade sten och polisen som använde vattenkanoner och tårgas.

Och just när ungdomsorkestern som bjudits in till ceremonin för att spela nationalsången kommit igång, började också många delegater att ropa slagord inne i sessionssalen. Den högtidliga ceremonin övergick i kaos innan den ens börjat. Men Carmen Gloria Valladares, den tjänsteman från valmyndigheten som var ansvarig för ceremonin, behöll fattningen och beslutade att göra paus tills lugnet återställts.

– En så viktig och värdig ceremoni som den här får inte besudlas av repression, förklarade hon.

Hon bad flera av delegaterna att undersöka vad det var som hände utanför på gatan. Några gick ut för att tala med polis och demonstranter. Andra ringde regeringskontoret för att begära att polisens specialstyrkor skulle dras tillbaka. Och efter viss möda lyckades det. Specialstyrkorna med sina vattenkanoner och tårgas drogs tillbaka och demonstranterna slutade kasta sten och krossa rutor. En framgång som förstärkte känslan av historiens vingslag.

Har ett år på sig

Valet av talman och vice talman, dvs de som har i uppgift att leda arbetet med den nya konstitutionen, kunde börja. Ingen av de koalitioner som deltog i valet till den konstituerande församlingen har egen absolut majoritet, 78 röster, som krävs för att förslag ska gå igenom. Ingen har heller den tredjedels minoritet som behövs för att blockera förslag. Den stora utmaningen är alltså att lyssna, förhandla och skapa nya koalitioner.

Att det inte blir lätt visades redan i valet av talman. För att Elisa Loncon skulle väljas krävdes två valomgångar. Och för att vice-talmannen Jaime Bassa, från den unga vänsterfronten Frente Amplio, skulle väljas krävdes tre valomgångar och då var det redan mörkt ute och vinterkylan började bli plågsam.

Elisa Loncon är 58 år och doktor i lingvistik. Jaime Bassa är 44 och advokat och universitetslärare. Men båda är också, liksom de flesta av de oberoende delegaterna, sociala aktivister. Det finns en stark feministisk grupp, i församlingen råder paritet mellan könen, och även en inflytelserik grupp av miljö- och klimataktivister. Sjutton av delegaterna representerar 10 ursprungsfolk. Vänsterns olika fraktioner har en starkare ställning än den traditionella politiska eliten. Den regerande högerkoalitionen har bara 37 platser. Det är en på många sätt unik församling som framkallat en nästan förvirrande känsla av att allt är möjligt. Men inget säkert.

Församlingen har ett år på sig att arbeta fram en ny konstitution. Därefter ska deras förslag ut på folkomröstning. Förhoppningarna på de 155 delegaterna är enorma. De upplevs av många som nyckeln till en bättre framtid. Men det finns inga garantier att de ska lyckas. Mycket står i vägen. Både objektiva och subjektiva hinder. Inte minst ultimata attityder om ”allt eller intet”.

Ingen garanti att politiken är bra

För exakt 30 år sen satt jag med i en annan konstituerande församling – i Colombia. Också där kändes historiens vingslag. Talmansuppdraget delades av en tidigare gerillaman och en konservativ fd president. Församlingen hade en bred representativitet, med speciella platser för ursprungsfolk, precis som i Chile. Diskussionerna var intensiva, men samtidigt lyhörda. Det kändes som att varje kommatecken var viktigt. Och den konstitution som till sist antogs beskrivs fortfarande som den bästa i Latinamerika.

Ändå ser Colombia ut som det gör. Det dröjde 25 år innan Farcgerillan lade ner vapnen, och då bara delvis. De sociala orättvisorna och misstron mot det politiska systemet har gett upphov till uppror av ungefär samma slag som”el estallido social” i Chile. Och som inte är slut än.

Colombias konstitution är fortfarande en bra konstitution. Men den ersätter inte politiken och är ingen garanti för att politiken är bra.

Så är det i Chile också. Även om det kostar på att acceptera det.

Men så länge den frisläppte anden sveper genom den konstituerande församlingens möteslokaler känns det mesta möjligt.

Vi får se om ett år.