Man ska inte heller underskatta den förändring som skett på sex månader – då var världen närmre än kärnvapenkonflikt än vad man varit sedan Kubakrisen.
Men i övrigt är det tunnsått med konkreta överenskommelser. Kim och Moon är öppna för att förhandla fram ett fredsavtal som ska ersätta det vapenstilleståndsavtal som finns efter Koreakriget.
Men i det avtalet måste också Japan, Kina och USA finnas med och det kommer att kräva långvariga och svåra förhandlingar att sätta det på papper för att sedan få det underskrivet.
När det gäller kärnvapen finns inget konkret. Man skriver så här i det gemensamma dokument som släpptes efter mötet:
”Sydkorea och Nordkorea bekräftar det gemensamma målet att, genom fullständig avveckling av kärnvapen, förverkliga en kärnvapenfri zon.”
Ingenstans talas det om att Nordkorea är villigt att i utbyte mot lättnader i sanktionerna är villigt att ensidigt avveckla sina kärnvapen, något som Trump hävdar att Kim öppnat för.
Tvärtom, skrivningarna om en fullständig avveckling betyder också att det kärnvapenparaply USA upprättat i Sydkorea ska avvecklas, något som knappast USA och Trump skulle gå med på.
Målet om en kärnvapenfri Koreahalvö ligger också långt i framtiden och inga vägar för att nå dit har aviserats.
Det mesta tyder på att Kims diplomatiska taktik skördat ännu en seger. Efter mötet mellan Kim och Moon är det svårt för Trump att ställa in mötet med den nordkoreanske ledaren. Håller dessutom Kim fast vid sitt löfte att inställa vidare tester av kärnvapen och missiler kommer inte USA att kunna utsättas för en kärnvapenattack, något som kanske Trump nöjer sig med.
Lovar dessutom Kim, utan tidsplan, att avveckla sina kärnvapen på sikt kan kanske Trump försöka presentera ett avtal med Nordkorea som en seger.
Nordkorea är sammantaget ett steg närmre att uppfylla sina mål att de facto accepteras som en kärnvapenstat och att sanktionerna lättas.
Gunnar Wesslén