Internationella bedömare har sagt att Iran skulle bli den största enskilda militärmakt som USA tagit sig an sedan det andra världskriget, om en direkt väpnad konfrontation kommer äga rum. Det beror främst på att strider skulle uppstå mot Revolutionsgardet, den mäktiga militärorganisation som försvarar den islamiska republiken som grundades 1979. Revolutionsgardet är en stor maktfaktor i Iran.
Fungerar som konglomerat
Men Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet, understryker att det är ett misstag att för den sakens skull betrakta Revolutionsgardet som monolitiskt.
– Jag brukar använda mig av termen konglomerat, vi måste tänka i affärstermer. Revolutionsgardet är en organisation som gör allt möjligt.
Dels är det en militär organisation som ingår i det iranska försvaret. Man har ett eget flygvapen, en egen flotta, har en egen arsenal av vapen och kontrollerar det iranska missilförsvaret. Revolutionsgardet har också egna marktrupper och det är där en hel del unga män gör sin värnplikt. I marktrupperna finns det också en elitstyrka, Quds, som leddes av Soleimani fram till hans död i förra veckan.
– Men Revolutionsgardet har precis som många andra militärer i världen också blivit ett affärsföretag. Man äger företag, producerar varor, man har av affärs- och säkerhetsskäl lagt beslag på flera av de stora telekomföretagen. Man importerar och exporterar varor, smugglar varor. Det är en affärsdrivande verksamhet som sköts av andra personer än de som sitter i militärledningen, säger Rouzbeh Parsi.
Övervåld mot demonstranter
Den mest fruktade delen av Revolutionsgardet är säkerhets- och underrättelseavdelningen. Det är dessa personer som ligger bakom arresteringar, förhör och tortyr av demokratiaktivister och oppositionella. Avdelningen hjälpte även till att med extremt övervåld slå ner de folkliga protester som skakade Iran fram till för några veckor sedan, som först uppstod på grund av missnöje över ett stigande bensinpris.
Men trots detta gick hundratusentals människor – även personer som inte stödjer regimen – ut på gatorna för att sörja generalmajor Soleimani och delta i missnöjesdemonstrationer över hans död. Rouzbeh Parsi förklarar att det här bara är begripligt om man har en mer nyanserad bild av Revolutionsgardet. Organisationen är ansvarig för förtryck, ja, men i dess gamla garde finns det också personer som upprätthållit kontakter med grupper av reformister inom systemet. Soleimani var en av dessa.
– Och Soleimani sågs av rätt många människor som någonting mer än bara revolutionsgardist. Han var en symbol för Iran, för det iranska försvaret mot yttre fiender, framför allt mot IS. Den här bilden har också staten spridit och byggt upp. Han associerades mer med det än med den inre repressionen, som andra delar av Revolutionsgardet ägnar sig åt.
I nästan vilket land som helst skulle ett lönnmord på en ledande statsfigur trampa på den nationella stoltheten hos en del medborgare. Det är det som nu hänt i Iran, där mordet på Soleimani lett till att nationalismen fått ett uppsving.
Regimen försöker utnyttja
Rouzbeh Parsi tycker det ännu är för tidigt att säga om den iranska regimen kan lyckas utnyttja detta för att få ett större folkligt stöd.
– Jag tror att många av de som varit med och demonstrerat senaste dagarna fortfarande är kritiska mot systemet. Alla de strukturella faktorer som gör att det finns ett folkligt missnöje, finns ännu kvar. Men frågan är hur mycket av detta missnöje som kan läggas åt sidan om konflikten med USA fortsätter i nuvarande riktning, och det finns en överhängande fara för krig? Och hur länge?
Vill undvika reguljära strider
Irans raketattacker mot amerikanska militärbaser i Irak på onsdagen är menade att visa både de egna medborgarna och omvärlden att man är i stånd att slå tillbaka mot amerikanerna. Men Rouzbeh Parsi tror att regimen i huvudsak kommer försöka undvika direkt konfrontation med USA, och istället använda den relativa styrka man har: nätverk med allierade miliser i Mellanöstern och hybridkrigstaktiken, som har förfinats under flera årtionden. Iran har inte reguljära styrkor som kan mäta sig med USA, som är världens största militärmakt.
Men i vågskålen ligger att Iran inte får provocera allt för mycket, så att amerikanerna måste svara på det. Och Rouzbeh Parsi förklarar att det både i regimen i Teheran och i Trumps administration finns hökar som drömmer om att gå i krig, samtidigt som både ledningen i Iran och USA vill undvika ett storkrig.
– De hårdföra i Iran och de hårdföra i USA är varandras ekokammare och förstärker varandras världsbild. Och nu finns det inte så många nyansgrader kvar att höja innan det här helt exploderar. Amerikanerna tog 15 steg framåt när de eliminerade Soleimani, när de istället hade kunnat flygbomba några milisbaser i Irak bara för att visa vem som bestämmer. Efter det finns det inte så mycket kvar förutom regelrätt krig, även om det kanske inte sker i konventionella former.