– Det var en period som präglades av både extremväder och den framväxande finanskrisen. Vi var en grupp människor i London, däribland The Guardians ekonomiredaktör Larry Elliot, som tänkte att vi måste göra något, att en systemkris måste mötas med systemlösningar, berättar Andrew Simms.

Finanskrisen gav en skjuts

Inspirerade av den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelts reformprogram New deal på 1930-talet, som bland annat syftade till att möta depressionen med omfattande investerings­program, formulerade de en Green new deal för att ta världen ur vår tids klimatkris.

– Green new deal utformades för att dra igång en snabb övergång till en ny ekonomi baserad på gröna investeringar och omvandling av det finansiella systemet. Vi ansåg, då som nu, att investeringar i förnybart skulle skapa tusentals nya jobb och blåsa nytt liv i precis de delar av ekonomin där det behövdes, säger Andrew Simms.

Grundtanken var alltså att klimatkrisen är en utmaning som kräver en förändring av ekonomins ramar och att staten hjälper till att mobilisera de resurser som krävs. Och att en sådan samhällsomfattande kraftsamling är precis vad ekonomin och samhället behöver.

När finanskrisen slog till på allvar 2008 växte intresset. Nyliberalismens tankeramar fick sig en rejäl knäck. Idéerna om ett stimulanspaket spred sig i politiska kretsar. I USA plockade Barack Obama upp dem i sitt valprogram. Han implementerade dem delvis, men satsningen var måttlig och Wall Street och det finansiella systemet lämnades i stort sett intakt.

– Vi vann argumentet men inte implementeringen, konstaterar Andrew Simms.

I Europa gick det ännu sämre. Istället för Green new deal möttes finanskrisen och recessionen med stenhård åtstramningspolitik.

Pånyttfödelse genom AOC

I takt med att klimatkrisen och de ekonomiska och sociala problemen fördjupats har intresset börjat växa på nytt. Kostnaderna för finanskrisen har lassats över på vanligt folk. Välfärdssystemen i västvärlden har gröpts ur och de ekonomiska klyftorna har fortsatt att växa. Samtidigt har de etablerade partiernas misslyckanden att hantera problemen gett skjuts åt högerextrema krafter.

Efter att Donald Trump blivit vald till president i USA lyftes idéerna om Green new deal fram på nytt i USA, av unga aktivister i rörelsen Sunrise movement. Hösten 2018 togs de upp av den nyvalde kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez (AOC). Tillsammans med senatorn Ed Markey i demokraternas växande vänsterflygel presenterade hon i februari en resolution med sin version av Green new deal. Reformpaketet omfattar enorma satsningar på förnybar energi och ny infrastruktur för att göra USA fossilfritt 2030. Men också satsningar på sjukvård, utbildning, stärkt arbetsrätt, höjda minimilöner och kraftfulla skatte­höjningar för rika.

Studsat tillbaka till Europa

Resolutionen röstades ner. Men den har förvandlat den amerikanska klimatdebatten och trängt in i politikens mittfåra. För en vecka sedan lanserade Bernie Sanders en liknande agenda som en del av sin presidentvalskampanj.

– Samtidigt har idéerna studsat tillbaka till Europa och Storbritannien. Även inom Labour finns det idag flera grupper och ledamöter som arbetar för och offentligt stöder GND, säger Andrew Simms.

Labours program under Jeremie Corbyn kallas inte en Green new deal. Men det finns många likheter – och påtryckningarna växer för att ta steget fullt ut. Samtidigt har tankarna börjat spridas i Europa. I Spanien var löftet om en Green New Deal en bärande del i det spanska socialistpartiets valplattform, när partiet nyligen blev vinnare och regeringsbildare efter landets parlamentsval.

Gröna krav på att låna

Också på EU-nivå har tankarna börjat få spridning – frampressade av hotet från högerpopulister och behov att få fram pengar till en grön omställning och jobbskapande investeringar.

I läckta idédokument inför EU-kommissionens och nyvalda ordföranden Ursula von der Leyers kommande arbete talas det uttryckligen om Green new deal.

– Det är första gången idén nått högsta politiska nivå i EU, säger Sven Giegold, EU-parlamentariker från tyska miljöpartiet Die Grüne.

Enligt Giegold har Green new deal varit en del av Die Grünes politiska program sedan finanskrisen.

– Men regeringen i Tyskland har tyvärr inte velat gå den vägen. Tyskland är en skam när det gäller klimatpolitik, säger Sven Giegold.

EU:s tak för budgetunderskott, åtstramningspolitiken och konkurrensregler har främjat passiviteten.

– I Tyskland betraktas allt som har med skuld att göra som irrationellt. Tyskar är rädda för en överskuldsatt stat. Samtidigt kan inget parti ignorera problemen. Det behövs investeringar.

För att lösa problemet vill de gröna i Tyskland ändra de statliga lånereglerna så att staten kan låna ungefär som den privata sektorn.

– Det vore ett realistiskt sätt att öka statens investeringsförmåga utan att ge upp dagens regler om skulder och underskott, och det skulle kunna gå att nå konsensus kring detta i Europa.

Statliga och privata investeringar

Tanken att staten måste gå före skiljer Green new deal från de senaste 30 årens tro på att marknaden kan hantera klimatkrisen.

– Marknaden är blind för framtiden och reagerar för långsamt. För eller senare kommer marknaden att ställa om till förnybart, men då är det för sent, säger Sven Giegold.

Samtidigt är merparten av de investeringar som krävs privata, menar han.

– Staten äger inte allt som måste omvandlas, som kraftstationer, transporter och byggnader. Det handlar alltså till stor del om att se till att företag att gör de investeringar som krävs. Staten måste utforma mål, stifta lagar och skapa incitament så att målen nås.

Lika viktigt är det att staten garanterar social rättvisa, ingen får lämnas bakom, menar han.

– Vi måste vara lyhörda mot dem som förlorar på omställningen. Även människor inom kolindustrin måste se en framtid. Klyftorna mellan rika och fattiga måste minska. Alla måste bidra efter förmåga, vilket innebär att de rika måste betala mer.

En svensk Green new deal?

Markus Kallifatides, ekonom och forskare på Handelshögskolan, är ordförande för den socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Föreningens program kan enligt honom beskrivas som en svensk Green new deal.

– En tillräckligt omfattande grön omställning av samhället förutsätter omfattande investeringar. Då krävs ett nytt ekonomiskt ramverk och att vi lämnar den nyliberala erans åtstramningsdiciplin bakom oss, säger Markus Kallifatides.

– Samtidigt är ett nytt ekonomiskt ramverk också avgörande för att vi ska kunna ta itu med de växande ekonomiska klyftorna och göra de samhällssatsningar som krävs, menar Kallifatides.

Enligt Kallifatides har en Green new deal både en grön och en röd del. Det öppnar upp både för att ta itu med klimatkrisen och de växande ekonomiska klyftorna.

– I grund och botten är en Green new deal verkligen röd. Den bygger på att politiken sätter ner foten och att vi gemensamt tar oss an de stora samhälls­utmaningar vi står inför. Vi är i ett allvarligt läge om vi tror att vi ska flygskamma oss till omställning. Gemensamma problem kräver kollektiva lösningar, säger Markus Kallifatides.

Pengar inte problemet

Bernie Sanders version av Green new deal utlovar satsningar på motsvarande 160 000 miljarder kronor till grön samhällsomvandling – en summa som kritiserats för att vara oseriös.

Men Andrew Simms på Green new deal-gruppen i London menar att pengar är det minsta problemet, i alla fall i Storbritannien och i Europa.

– Europeiska centralbanken pumpar in tiotals miljarder i EU:s ekonomi varje år bara för att hålla ekonomin igång. 2011 öste de in 500 miljarder för att stabilisera bankerna, vilket visserligen inte sköttes särskilt bra. Men det finns kapital, säger han.

Även i Storbritannien är möjligheterna stora menar han.

– Det finns enorma summor i pensionsfonder som skulle kunna investeras i grön omställning, för att inte tala om alla pengar som göms undan från skatt. Den stora utmaningen är att få politikerna att agera.

Hur realistiskt är det att de kommer att agera?

–  Hur realistiskt är det att vi fortsätter som vi gör nu? Vi har en unik chans att agera nu. Det är verkligen en win-win situation. För klimatet, medborgarna, näringslivet och det offentliga, säger Andrew Simms.