BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Sverige var ju socialdemokratins hem, vad har hänt med det nu?

Nästa dag ska Loachs senaste film Jag, Daniel Blake öppna filmfestivalen. Filmen handlar om Daniel Blake, en man i Newcastle som hamnar mellan stolarna sedan en hjärtattack har gjort honom för sjuk för att arbeta, men den brittiska motsvarigheten till Arbetsförmedlingen, job centre, bedömt att han är för frisk för sjukbidrag. 

Filmen bygger på efterforskningar i små och större städer i hela Storbritannien, som Loach tillsammans med manusförfattaren Paul Laverty gjorde under ett antal månader. 

– Samma historier kom tillbaka hela tiden, speciellt när det gällde funktionshindrade människor. De utsattes verkligen för förnedring, säger Loach.

Togs upp i parlamentet

Jag, Daniel Blake har blivit hårt omdebatterad i Storbritannien, där bland andra Labourledaren Jeremy Corbyn har tagit upp filmen som ett exempel på den konservativa regeringens misslyckanden i landet. Damian Green, konservativ minister för arbete och pension, har i sin tur kallat filmen "farlig" och anklagat den för att "späda på hat mot de som jobbar på job centres", trots att han erkänt att han inte har sett filmen. När Loach påminns om det brister han ut i ett brett leende.

– Jag är mycket nöjd med det. Lysande.

Hade ni väntat er att filmen skulle få sådant genomslag i den politiska debatten?

– Vi visste nog inte hur det skulle gå. Syftet är i grunden att berätta en historia som är värd att berätta, allting utöver det är en bonus. Prioriteten är alltid att göra en film som folk vill titta på, men att den har diskuterats är mycket bra.

När vi träffas förbereder sig den brittiska regeringen för att ytterligare skära i bidrag till människor med funktionsnedsättningar och sänka maxbidraget för barnfamiljer.

– De vet att några av de som drabbas av nedskärningarna kommer att bli hemlösa. Det är märkvärdigt. Regeringen gör sig beroende av en högerpress som varje dag kan publicera artiklar om folk som får bidrag och åker på semester eller har en enorm tv. De hittar folk och skriver om dem, sätter dem i tv vecka efter vecka, så allmänheten tror att alla fuskar.

Jag, Daniel Blake beskriver en hård och empatilös byråkrati. Skulle du säga att Storbritannien har blivit mindre empatiskt?

– Medkänslan och empatin finns på en lokal nivå, mellan grannar, på samma sätt som den alltid har funnits. Men staten erkänner inte medkänsla, vet inte vad medkänsla är. Från deras synvinkel vill de att stora multinationella företag ska investera i landet. För att det ska lyckas måste de ha billig arbetskraft, de måste ha låga skatter, och de måste övertyga fattiga om att deras fattigdom är deras eget fel.

– Om fattigdomen inte är de fattigas fel måste ju hela systemet ändras. Så en arbetslös måste beskyllas för sin egen arbetslöshet, bli tillsagda att deras cv är felskrivet, att de har fel kvalifikationer. Så staten har ingen empati för att det inte ligger i de stora företagens intresse, men mellan grannar finns empati, därför finns det matbanker där de som behöver kan få någonting att äta.

Mycket har hänt i Storbritannien sedan välfärdsstaten byggdes upp efter Andra världskriget, säger Loach. Den stora vändningen kom när Margret Thatcher kom till makten 1979.

– Det konservativa projektet var att göra arbetarklassen mer sårbar, så att arbetare kan utnyttjas mer och mer och företagen kan gå med större vinst. För arbetare har tryggheten gradvis försvunnit, fackliga rättigheter har försvagats, subventionerade bostäder har försvunnit. Sjukvården, skolorna, polisen och brandkåren har alla sålt av arbete till privata företag med sämre arbetsvillkor.

– Så har förändringen sett ut från en trygg planerat ekonomi, vars stora fel var att den fortfarande var en kapitalistisk ekonomi. De försökte planera någonting de inte ägde.

Men tron på ett alternativ till ett kapitalistiskt samhälle är fortfarande stark hos Loach.

– Det måste man tro på. Bevisen blir allt tydligare – det här samhället kollapsar nu så totalt att jag, om jag inte hade trott på det för 50 år sedan, hade varit tvungen att tro på det nu. 

"Skamliga" arbetsuppgifter

Ken Loach och Paul Laverty är långt ifrån ensamma om sin kritik mot hur systemet med bidrag och job centres i Storbritannien fungerar – de får till och med sällskap av de som spelar job centre-anställda i Jag, Daniel Blake.

– Förutom de två centrala karaktärerna som arbetar där i filmen är alla före detta job centre-anställda. Det är människor som har gjort det jobbet och sedan lämnat det för att det de tvingats göra var så förskräckligt, så skamligt.