Det berättar Mariem Kanye Kanlji. Hon bor i Thiaroye Sur Mer, en ort vid kusten i utkanten av Senegals huvudstad Dakar. När vi träffas en söndag är kvarteret ovanligt lugnt efter en kraftig störtskur.
Mariem Kanye Kanljis son migrerade i båt direkt från kusten här. Vad som hänt honom sedan dess vet hon inte.
– Vi har inte hört några nyheter om honom sedan han åkte för nio år sedan, säger hon.
Vi möts i ett kontor som hör till den lokala organisationen Association des Clandestins Rapatries et Familles Affectees de Thiaroye-sur-Mer (Föreningen för återvändande migranter och drabbade familjer i Thiaroye-sur-Mer) som startade samma år som Mariem Kanye Kanljis son försvann.
– Vi arbetar med att söka efter försvunna och att hjälpa deras anhöriga, berättar organisationens ordförande Bara Ndoye.
När en familjemedlem försvinner eller dör under sin resa mot Europa uppstår flera problem i familjen. Ofta har de lagts stora ekonomiska resurser på att möjliggöra resan, och blir kvar ännu fattigare när deras familjemedlem inte kommer fram till Europa.
– Det vanliga är att den son som åker är den som har försörjt familjen, eller den de hoppas ska göra det. Men den största svårigheten när han försvinner är stressen och oron, ohälsan som uppstår.
Nästan alla är män
Nästan alla som migrerar från Senegal och riskerar sina liv på havet och i öknen är män, trots att den globala migrationen idag till hälften utgörs av kvinnor. Ndoyes förklaring är att den fysiskt krävande resan inte är ”något för kvinnor”, vilket speglar en utbredd inställning i Senegal. Att det är männen som ger sig av hänger också ihop med bilden av mannen som familjeförsörjare. Kvar blir mödrar och hustrur.
– Nästan alla i organisationen är kvinnor, säger Bara Ndoye.
Utanför byggnaden väntar Mame Cheikh Ndiaye. Han arbetar med migration på Röda korset i Senegal, är lärare i franska och har jobbat som journalist.
Mame Cheikh Ndiaye bekräftar att det nästan bara är män som åker men säger att det finns undantag.
– Det finns kvinnor som åker, på samma sätt som männen, ibland med barn. De är ännu mer sårbara under en sådan färd eftersom de oftare blir offer för olika sorters våld.
Migrationen ändrar rutt
Mame Cheikh Ndiaye berättar att det redan för tio år sedan var många som försökte migrera direkt från Senegals kust och från kusten i grannlandet Mauretanien. De styrde båtarna, som kallas för ”pirogue”, mot Kanarieöarna. Men 2007 iscensatte EU:s gränsbevakningsorgan Frontex i samarbete med flera västafrikanska länder miljardprojektet Hera, som innebar sträng bevakning till havs och längs kusten. Det har lett till att nästan ingen längre använder rutten från Västafrikas stränder till Kanarieöarna. Istället väljer många att ta sig norrut genom Sahara.
– På grund av kustbevakningen ändrade migrationsströmmen kurs mot Tunisiens och Marockos kust, och numera också till Libyen för att därifrån ta havsvägen till Italien. Det är de senaste två åren som många härifrån valt att ta vägen via Libyen, ett land med många allvarliga problem, säger Mame Cheikh Ndiaye.
Han syftar på människosmugglingen och de politiska och sociala oroligheterna i regionen. Men det är inte bara i Libyen och på Medelhavet som tillvaron är riskfylld. Många migranter dör på vägen genom Sahara. Det är svårt att föra statistik över antalet omkomna, men International Organisation of Migration (IOM) i Senegal uppskattar att minst lika många dör under färden i öknen som på haven.
Enligt Mame Cheikh Ndiaye är fattigdom den absolut vanligaste orsaken till att unga migrerar från Senegal.
– De flesta som söker sig till Europa kommer från de inre delarna av landet. De arbetar under svåra förhållanden, ofta inom jordbruket, en näring som drabbats hårt till följd av klimatförändringarna när det inte kommer så mycket regn.
Det finns också en annan slags migration, av högutbildade, som möter större acceptans i EU.
– Europa vill välja vilka som ska få migrera. De som har pluggat, som är läkare och ingenjörer. Människor utan den typen av kvalifikationer vill de inte ha.
Mame Cheikh Ndiaye visar ilska när han talar om EU:s migrationspolitik.
– Europa stänger gränserna, barrikaderar sig, men egentligen behöver länderna oss, de behöver ung arbetskraft. Att du har utbildning och pengar behöver för den delen inte heller betyda att du får visum och kan resa som du vill. Jag har en kompis i Sverige som tog båten från Marocko till Spanien och tog sig vidare norrut.
Mame Cheikh Ndiaye själv, som tillhör landets medelklass, kan inte heller åka på laglig väg.
– Du kan komma hit och genomföra ditt journalistprojekt utan problem. Men om jag skulle vilja komma till ditt land och göra något liknande skulle de kräva alla papper i världen. Fastän jag har ett bra jobb, en lön. Även att åka på semester skulle vara jättesvårt.
För de som blir kvar förändras allt
Mariem Kanye Kanlji i Thiaroye-sur-Mer har drabbats hårt av bristen på lagliga migrationsvägar. Hon har förlorat sin son och det har förändrat allt.
– Han var den som stod för huvuddelen av försörjningen, det var han som arbetade. Efter att han åkte har vi fått verkliga ekonomiska svårigheter, säger hon.
Själv har hon inget fast arbete, men gör ändå inte mycket annat än att jobba och leta nya försörjningsmöjligheter.
– Man måste kämpa för att försörja familjen, säger hon.
Och hon har en stor familj, med flera barn och barnbarn. Dessutom har hennes make en till hustru att underhålla (polygami är vanligt och lagligt i Senegal).
I huset där Föreningen för återvändande migranter och drabbade familjer håller till finns ett kontor med foton på försvunna söner och makar och en innergård som passar bra att ha möten på. Runt gården bor Mariem Kanye Kanljis familj. Det råder en hemtrevlig stämning medan de förbereder lunchen. Barn springer omkring, några flätar sina hår.
Bakom de flesta siffrorna i statistiken över omkomna i ”katastrofen på Medelhavet” och i öknen finns en liknande familj som drabbas både ekonomiskt och socialt. Strategier som Frontexbevakning och jakt på smugglare kommer aldrig åt roten till problemet: att det råder en global ekonomisk ojämlikhet som Europas slutna gränser upprätthåller.
– Ni europeér behöver inget visum för att besöka Senegal. Det krävs mer ömsesidig respekt mellan EU och de afrikanska länderna, säger Mame Cheikh Ndiaye.
