Fråga bara Bashar Masri. Han är en av Palestinas mest välkända affärsmän och har i åratal kämpat för att göra Rawabi, hans dröm om en helt nybyggd och från grunden planerad stad, till verklighet. En stad som han vill ska bli en symbol för palestinsk framtidstro.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det har varit tuffa år och striderna med israeliska myndigheter och med bosättare i närheten har varit många.
– För ett par år sedan var hela projektet nära att gå i konkurs. Nu handlar det om att minimera förlusterna till 100 miljoner dollar, säger han.
”Bosättarna försöker sätta dit oss”
Rawabi betyder kullar på arabiska och det är just på toppen av en kulle, en knapp mil norr om Ramallah, som hans stad tar form. Kullarnas toppar brukar vara där israelerna bygger sina bosättningar, för att maximera säkerhet och synlighet och manifestera kontroll över landområdet, medan palestinska byar traditionellt sett har byggts längre ner i dalarna.
Men Rawabi bryter det mönstret, från dess högsta punkt går det en klar dag att se hela vägen till Tel Aviv. Däruppe vajar en gigantisk palestinsk flagga, väl synlig för de judiska bosättarna i Ateret på grannkullen.
Ibrahim Natour, en av arkitekterna bakom Rawabi, suckar uppgivet när Ateret kommer på tal under bilfärden upp längs den smala vägen som leder till Rawabi.
– Bosättarna där försöker ständigt sätta dit oss för olika saker. Exempelvis var det en T-korsning där palestinier var tvungna att svänga åt väster och köra en lång omväg för att ta sig till Ramallah. De stod och filmade bilar som inte följde detta och drog oss till domstol för trafikbrott, säger han.
Västbanken är som en schweizerost. I de delar som kallas area A och som helt kontrolleras av palestinska myndigheter får bara palestinier vistas. Men för att ta sig mellan olika A-områden behöver man oftast passera area C, som helt står under Israels kontroll. Där vistas både palestinier och israeler, men det finns restriktioner som begränsar friheten, exempelvis i form av checkpoints och i vilka vägar palestinskt skyltade bilar får köra.
Palestinas största privata investering
Ibrahim Natour pratar hellre om Rawabis stadsplanering. När bilen rullar genom kvarteren är kontrasten till det kaotiska och oplanerade Ramallah slående.
Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin och har hittills kostat motsvarande tio miljarder kronor. Förutom lyftkranar och byggbodar finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppfört av lokal natursten, lekplatser, ett shoppingcenter med många internationella märkesbutiker, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.
– Vi har planerat hela staden med människan, inte bilen, i centrum, säger Ibrahim Natour.
I nuläget har två bostadsområden färdigställts och ett par tusen personer flyttat in i lägenheterna. Planen är att Rawabi om några år ska ha 40 000 invånare och vara ett kommersiellt center med plats för företag.
Men Rawabi ska vara mer än bara en stad, den ska bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi, menar initiativtagarna. Ekonomin har i många år varit ytterst bräcklig med låg tillväxt. Samtidigt är arbetslösheten mycket hög, under första kvartalet 2017 låg den på Västbanken på 18,8 procent enligt Kontoret för FN:s särskilda koordinator i Mellanöstern.
En stor del av problemen för näringslivet på Västbanken har att göra med de fysiska gränserna och möjligheterna att transportera människor och varor över dem. Men det finns produkter som inte är beroende av gränser, nämligen digitala sådana. Rawabi har som första palestinska stad tillgång till fibernät och förhoppningen är att locka internationella IT-företag hit.
– Palestinas befolkning är ung och många är välutbildade. Med bra tillgång till internet är detta en ypperlig plats att outsourca IT-jobb till, säger Ibrahim Natour.
Riskerar att bli en ”gated community”
Bashar Masri hoppas att hans Rawabi blir den första i en rad liknande palestinska projekt, som tillsammans kan vända ekonomin uppåt och skapa framtidstro.
– Jag ser Rawabi som den största jobbskaparen i Palestina. Rawabi kan skapa dominoeffekter så att andra, liknande projekt kommer igång. Tillsammans kan det äta upp en tredjedel av arbetslösheten.
Men långt ifrån alla palestinier är lika positivt inställda till Rawabi. I den palestinska debatten har skeptiker bland annat pekat på orättvis tvångsinlösen av land från småbönder för att möjliggöra bygget, och på att en del av lägenheterna köps av araber i Israel som vill ha ett helg- och semesterboende.
Det förekommer även uppgifter om att lägenheter köps som rena investeringsobjekt utan att någon flyttar in. Rawabi riskerar att bli en ”gated community” för den palestinska övre medelklassen, menar vissa. Den palestinske ekonomen Raja Khalidi har föreslagit att lägenheter i Rawabi istället köps upp för att ge bostäder åt palestinska flyktingar.
Men den allvarligaste kritiken har handlat om Bashar Masris förhållande till Israel. I debatten har hörts röster som menar att Rawabi underminerar kampen mot den israeliska ockupationen och normaliserar den. Bashar Masri har bland annat använt israeliska leverantörer av byggmaterial och hyrt in israeliska konsulter. Arkitekturen i Rawabi bär också likheter med israeliska bosättningar – den koloniserade imiterar kolonialmakten, har kritiker hävdat.
Ligger två år efter tidsschemat
Bashar Masri höjer rösten en aning när kritiken kommer på tal.
– Jag håller verkligen inte med de som säger att Rawabi skulle normalisera ockupationen. Vill de att jag ska lämna min kulle till bosättarna? Kom igen ... Det är vi som måste bosätta vårt eget land istället för att lämna det till de israeliska bosättarna.
– Om vi normaliserade ockupationen, då skulle väl Israel vilja stödja oss och lösa alla problem med vatten och vägar som vi har och har haft? Men det har de ju inte gjort.
När Bashar Masri lanserade planerna för ett tiotal år sedan och säkrade finansieringen genom ett samarbete med ett statligt bolag i Qatar visste han att striderna med israeliska myndigheter skulle bli många och långa. Men inte fullt så långa som de faktiskt blev. I dagsläget ligger Rawabi två år efter tidsschemat och har överskridit budgeten stort.
– När vi drog upp planerna från början listade vi 102 problem som vi kommer att stöta på. Inget av dem är fullständigt löst än, säger Bashar Masri.
Det största problemet för Rawabi är och har varit vatten. I åratal kämpade Bashar Masri för att få tillstånd att koppla in Rawabi på vattennätet. Hundratals möten hölls men israeliska myndigheter vägrade. Bashar Masri fick beskedet att Rawabi först måste ha ett tillstånd från den vattenkommitté som upprättades i samband med Osloavtalet 1993.
Palestinska myndigheter har i åratal bojkottat vattenkommittén för att inte legitimera israeliska bosättningar och för att man själva inte har någon möjlighet att kontrollera hur mycket vatten dessa bosättningar använder. Därmed förblev Rawabi torrt.
Många misstänkte att Israel höll Rawabis vatten som gisslan för att få Palestina att i efterhand godkänna vatten till judiska bosättningar, där vattenkonsumtionen är många gånger högre än i palestinska byar.
2014 stod lägenheter klara, men ingen kunde flytta in utan vatten i kranarna. Projektet var nära konkurs.
– Det var ett mycket kritiskt läge och många potentiella lägenhetsköpare försvann, säger Bashar Masri.
Men till sist, våren 2015, gick Israel med på att godkänna en smal ledning för en mindre mängd vatten till Rawabi. Detta skedde efter att Bashar Masri orkestrerat en internationell pr-kampanj. Bland annat engagerade sig Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.
Köpte lägenheten för fyra år sedan
I januari 2016 kunde de första familjerna flytta in. En av de som hade väntat i åratal var tandläkaren Najwan Badrieh, som tillsammans med sin man, kardiologen Yunis Daralammouri, och tre barn sommaren 2016 äntligen fick nycklarna. De hade bott i Tyskland i många år och köpte lägenheten för fyra år sedan. Men att de fick vänta så länge var inget problem.
– Om vi skulle flytta hem så var Rawabi enda alternativet för oss, säger Najwan Badrieh. Det är mer likt Europa än andra palestinska städer, tryggare och bekvämare.
Najwan Badrieh och hennes make är ganska typiska Rawabibor, välutbildade människor som har flyttat hem efter några år utomlands och som har råd att bo här. Lägenhetspriserna är relativt höga.
– De flesta vi lärt känna här har samma bakgrund som vi.
Men det är osäkert hur många fler familjer de får sällskap av. Vattenmängden staden har tillgång till räcker bara för att fylla en liten swimmingpool om dagen och redan för att klara behovet i dag måste man köpa vatten som levereras med tankbil. Tillgång till mer vatten är alltså ett måste om Rawabi ska kunna växa.
– Vi ber inte om tjänster, vi ber om en grundläggande mänsklig rättighet, att ha vårt eget vatten, säger Bashar Masri. Så enkelt är det. Jag ser Rawabi som en del i hela processen att få slut på ockupationen och vatten är en stor del i det. Det är inte bara vi som behöver mer vatten, alla palestinska samhällen behöver det.
Stabil regering och mänskliga rättigheter
Vägen till Rawabi är ett nästan lika stort, olöst problem.
Hela Rawabi ligger i area A, som är under palestinsk kontroll, men vägen till Rawabi måste gå genom area C, där Israel bestämmer helt.
I dag är vägen smal och Israel ger bara ett tillfälligt vägtillstånd. Det måste förnyas varje år och sägs det upp måste vägen tas bort. Rawabi behöver ett permanent tillstånd för en ny, mycket bredare väg för att kunna växa och det har man ännu inte fått, trots åratal av förhandlingar.
Bashar Masri berättar att han periodvis har ägnat 70 procent av sin tid till att försöka lösa problem som de med vatten och vägar. Möten, skrivelser, telefonsamtal, fler möten. För Masri är den långa vägen till Rawabi, genom byråkratins irrgångar, hans sätt att bekämpa ockupationen. Det är långt ifrån hans tonår, då han ett flertal gånger greps för att ha organiserat demonstrationer och kastat sten mot israelisk militär. Våldet är avlägset här bland de nybyggda medelklasslägenheterna.
– Som jag ser det finns det bara ett sätt att skapa en stark, välmående palestinsk stat. För det första behöver vi en bra, stabil regering. För det andra behöver vi starka mänskliga och medborgerliga rättigheter. För det tredje behöver vi en mycket stark ekonomi. Dessa tre är oskiljaktiga om vi ska lyckas.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
