– Stacey Abrams kan bli vad hon än vill, från vad hon nu än väljer till president, förklarade Biden med sin säregna syntax.
Det var långt ifrån första gången han lyfte fram Abrams, som vid 47 års ålder och utan rikspolitisk erfarenhet kanske inte är en självklar framtida presidentkandidat. Biden övervägde henne som vicepresident, trots att hon aldrig innehaft ett nationellt ämbete. Och i januari, kvällen före det avgörande senatsvalet i Georgia, hyllade den tillträdande presidenten henne offentligt i översvallande ordalag.
– Låt oss ge en applåd till Stacey Abrams, sa han.
– Ingen, ingen, i Amerika har gjort mer för rätten att rösta än Stacey. Stacey, du förändrar Georgia. Du har förändrat Amerika.
Efter fyra år med Donald Trumps vettlösa överdrifter har vi vant oss vid att ledaren för den fria världen spelar över. Men Biden är inte Trump och hans hyllningar av Abrams är inte överdrifter. De är snarare ord från en mycket tacksam man.
Registrerade 800 000 väljare
Abrams är grundaren till Fair Fight, en organisation som startades för att motverka väljarförtryck (”voter suppression”) och som registrerade 800 000 nya väljare – huvudsakligen unga och icke-vita – i hennes hemstat Georgia inför valet i november 2020. Delstaten hade inte röstat på en demokrat sedan Bill Clinton valdes 1992, och många trodde att det inte fanns någon chans att den skulle göra det nästan tre decennier senare.
Den 19 november, efter att republikanerna begärt två omräkningar, vann Biden slutligen Georgia med 12 284 röster, vilket förmodligen var den största överraskningen i hans valseger. Det är inte en överdrift att säga att
utan Fair Fight så hade Biden med största sannolikhet inte vunnit Georgia.
Dagen efter valet twittrade Barack Obamas tidigare nationella säkerhetsrådgivare, Susan Rice:
”Vi är skyldiga Stacey Abrams vår största tacksamhet och respekt. Det är inte ofta en person förtjänar så oproportionerligt mycket beröm för stora framsteg och förändringar.”
En månad efter valet hamnade hon på Forbes lista över världens 100 mäktigaste kvinnor, jämte Angela Merkel, Kamala Harris, Jacinda Ardern och Oprah Winfrey. Det är inte heller någon överdrift att säga att Abrams nu allmänt anses vara den mest framstående politiska påtryckaren i USA.
– Jag gillar inte att förlora, säger Abrams när jag talar med henne på hennes kontor i Atlanta.
– Men eftersom jag aldrig har fått några möjligheter på enkel väg så har jag alltid en backup-plan och en backup-plan till backup-planen.
”Alla stadier av sorg”
2018 kandiderade hon till guvernör i Georgia. Om hon hade vunnit så hade hon blivit den första svarta kvinnan att styra en amerikansk delstat. Hon backades av Obama och Winfrey, såväl som sångaren John Legend och skådespelaren Will Ferrell, vilka alla kampanjade för henne. Sångaren Janelle Monáe, även hon från Georgia, komponerade en ”kampsång” till henne.
Efter att hon förlorade till republikanen Brian Kemp med mindre än 55 000 röster, satt hon ”shiva” i tio dagar.
– Jag gick igenom alla stadier av sorg.
Därefter, berättar hon, började hon ”smida planer”. Hon grundade Fair Fight, vars inverkan ironiskt nog har gett henne en framträdande position, nationellt och internationellt, som är långt bortom vad hon skulle ha uppnått som guvernör.
Bland amerikanska liberaler anses Abrams nu vara nästintill gudomlig, en veritabel progressiv pinuppa. När jag berättar för mina amerikanska vänner att jag ska intervjua henne blir de starstruck på en nivå som vanligtvis är reserverad för toppkändisar.
När vi träffas märks inga av de egenskaper som är vanliga i toppskiktet: stort ego, oförmåga att besvara frågorna och/eller återkommande till ett gäng huvudpoänger. Abrams har en tendens till mångordighet, men den är inlindad i en honungslen Mississippidialekt.
Något annat som är ovanligt, särskilt för någon som ofta hyllas som en glödande talare, är att Abrams medger att en del aspekter av det offentliga livet är en stor utmaning. Hon är, säger hon, en certifierad introvert.
– När jag sa till min bästa kompis att jag skulle ställa upp i valet första gången, skrattade hon i fem minuter, säger hon.
Enligt henne tillbringas en perfekt helg ensam, med bara ett Star Trek-maraton som sällskap.
– Folk tenderar att sammanfläta introversion och blygsel. Introversion är hur jag navigerar världen, men det står inte i strid med ambition. Jag är målinriktad och det har visat sig att man inte kan kandidera i ett val i hemlighet.
Heta romantiska romaner
Kanske lika förvånande är att Abrams, utöver att kämpa för väljarrättigheter, extraknäcker inom bokbranschen. Hon har gett ut två politiska titlar: ”Lead from the outside” och ”Our time is now”. Mindre förutsägbart är att hon har skrivit åtta heta romantiska romaner – däribland ”Reckless”, ”Deception” och ”Hidden sins” – under sin pseudonym Selena Montgomery.
Som ett hängivet James Bond-fan hade hon alltid velat skriva en spionhistoria med en svart, kvinnlig huvudperson, men när hon, under sitt sista år på Yale Law School, satte sig ned för att skriva sin första roman var inte förläggarna intresserade av berättelser med svarta hjältinnor, särskilt inte inom spiongenren. Så hon justerade berättelsen lite och lät sin svarta hjältinna få lite romantik vid sidan av intrigen.
– Jag skulle kalla det en lycklig slump att jag, eftersom jag inte kunde få den utgiven som en spionroman, upptäckte att jag kunde skriva riktigt spännande romantiska romaner.
Hennes första bok, ”Rules of engagement”, handlade om en svart kvinna som var kemifysiker och spion.
Att skriva romantik var också delvis ”självundervisning”. Hon erkänner att hon är ”väldigt dålig på att läsa av romantiska signaler”. Att skriva, säger hon, har ”inte löst det grundläggande problemet, men det har gett en hel del självkännedom”. Hon är singel.
– Jag dejtade någon kort under 2020, men det funkade inte. Det fanns inga stora problem, det var bara det att vi bor i olika städer och jag har en komplicerad kalender. Så jag är öppen för andra erbjudanden.
Nu har hon, under eget namn, skrivit en juridisk thriller, ”While justice sleeps”. Min första fråga är: Hur?
– Jag kan vanligtvis skriva ungefär 3 000 ord på en dag. Jag är väldigt strukturerad. Jag har mina synopsis och mina storyboards. Jag har ingen chans att få skrivkramp.
Bygger hjälte på sig själv
Hennes senaste roman är en slingrande, fartfylld bladvändare som utspelar sig i politikens och den juridiska maktens korridorer. Hon fick den ursprungliga idén under en lunch med en annan advokat 2008, och hon skrev den första scenen, men fick sedan fullt upp med att hjälpa till att få Barack Obama vald. När hon skrivit färdigt utkastet visade hon det för agenter vid olika tillfällen. Först 2011, då det inte funkade för att, säger hon, förlagsbranschen kategoriserade henne som romantikförfattare, och sedan igen 2015 när, säger hon, de ”avfärdade idén att en president skulle vara nonchalant inför amerikansk rättvisa och kände att högsta domstolen helt enkelt inte var så intressant för läsarna”.
Sedan, säger hon, glömde hon bokstavligen bort manuset tills 2019, då hon förde samtal med Hollywoodproducenter om att omarbeta en av sina romantiska romaner till film och hon nämnde det i förbigående.
Vid det laget hade det kontroversiella valet av Brett Kavanaugh till högsta domstolen (efter att han anklagats för sexuella övergrepp begångna i sin ungdom, en anklagelse som han hela tiden starkt förnekat) ökat allmänhetens intresse för institutionen och en amerikansk president med en nonchalant attityd till rättvisa kanske inte längre lät lika osannolik.
Blev talskrivare som 17-åring
Karaktärerna bygger också, utan ursäkter, på Abrams egna erfarenheter. Den ansedde och grälsjuke domaren Howard Wynn är ”varenda surkart jag någonsin jobbat med inom politiken, juridiken och aktivismen”, medan Avery Keene, Wynns begåvade unga svarta sekreterare, har mer än en flyktig likhet med Abrams själv. På sin ansedda advokatbyrå i Atlanta var Abrams en av bara två svarta advokater.
– Att vara på platser där folk ifrågasätter varför man är där – de frågar vem som valt ut en, varför man är den här personen med beslutsbefogenhet men ingen auktoritet – det är något som jag har egen erfarenhet av.
Abrams växte upp som ”arbetande fattig” på Mississippis landsbygd, där hennes pappa jobbade på ett skeppsvarv och hennes mamma var bibliotekarie, innan de båda blev metodistpräster. Medborgerliga rättigheter framhölls. Hennes föräldrar och deras föräldrar hade varit aktiva inom 60-talets medborgarrättsprotester i Mississippi, och fick rösträtt så sent som 1968.
– Jag hörde alla de här historierna om vad det innebar att befinna sig mitt i den rörelsen, vad det innebar att vara ung i Mississippi under Jim Crow (lagar som upprätthöll rassegregering fram till mitten av 60-talet).
På liknande vis framhölls att läsa och att titta på public service-tv.
– De förväntade sig av oss att vi skulle vilja mer.
Det funkade. Abrams är det andra av sex barn. Hennes äldre syster, Andrea, är vicerektor vid ett college. Hennes yngre syster, Lesley, är federal domare. Richard är socialarbetare och Jeanine är vd för Fair Count, Abrams organisation som arbetar för att säkerställa att alla Georgiabor räknas i folkräkningen. Hennes yngste bror, Walter, har en lång bakgrund av missbruk och psykisk ohälsa och har suttit i fängelse. Han är nu under tillfrisknande.
– Det är ett missbruk, så det kommer alltid att vara en kamp. Just nu är han på en bra plats.
Hon skrev sin första roman som tolvåring. Som 16-åring deltog hon i ett ”sommarläger för nördiga högpresterare” i New York. Som 17-åring, när hon gick på high school i Atlanta, dit hennes familj hade flyttat på grund av föräldrarnas arbeten, anlitades hon som praktikant vid en lokal kongresskampanj, ”i stort sett som maskinskrivare och passopp”. När hon fick kandidatens tal för att renskriva det, skrev hon om det och anställdes formellt som hans talskrivare.
– Han vann inte, men jag tror inte att det berodde på talen, säger hon.
Skäms inte för ambitioner
Som 18-åring och student vid Spelman College i Atlanta, satte hon sig, efter att hennes pojkvän dumpat henne, i datasalen och planerade hela sin yrkesmässiga framtid på ett kalkylblad.
– Han tyckte att jag var för målinriktad och inte tillräckligt fokuserad på honom i vårt förhållande, och i efterhand kan jag säga att han hade rätt, säger Abrams.
– Men jag var 18. Jag var mycket bättre på att göra saker än jag var på att dejta. Så jag bestämde att, okej…
Hon skrockar lite.
– Du tycker att jag är för ambitiös nu? Vänta bara. Och sedan började jag skriva ned alla mina ambitioner.
De inbegrep att skriva en bästsäljande spionroman innan 24, att bli ”miljonär och driva ett bolag” innan 30 och att bli Atlantas borgmästare innan 35. Kalkylbladet har justerats, men aldrig kastats bort.
– Varje gång jag uppnådde något av de stora målen så kollade jag upp var jag trodde att jag skulle vara, var jag var och uppdaterade det sedan och skrev ned vart jag var på väg.
Hon lyckades komma in på Yale, skapade en karriär som skattejurist och valdes in i Georgias delstatskongress, men lämnade sin plats 2017 för att ställa upp i guvernörsvalet. Hon förväntas ställa upp igen mot Kemp 2022. Hennes motståndare har redan startat en grupp som heter Stoppa Stacey.
Men Abrams snabba uppgång har förargat en del. När det viskades om att hon skulle kunna bli Bidens vicepresident och hon klargjorde att hon var intresserad, skrevs det i en debattartikel i Washington Post att Abrams ”skämde ut sig genom att öppet kampanja för jobbet”.
– Antagandet att folk ska behöva läsa dina tankar för att ge dig tillträde är bara absurt. När jag växte upp som ung svart kvinna i Mississippi lärde jag mig att om man inte räcker upp handen så får man ingen uppmärksamhet.
Samtidigt ifrågasätter hennes republikanska kritiker högljutt hennes påstående att hon förlorade guvernörsvalet 2018 på grund av att väljare har berövats sin rösträtt (under de föregående sex åren hade 1,4 miljoner väljare i Georgia strukits från vallängden). Nyligen satte den amerikanska högertidningen National Review henne på omslaget och anklagade henne för ”ohederlighet och hysteri”. De kallade henne ”splittrande” och ”en av de stora källorna till desinformation inom amerikansk politik”.
”Jag är verkligen förfärad”
Och en bredare backlash är på gång, inte bara mot Abrams själv, utan mot det arbete hon utfört för att öka möjligheterna att rösta. Utöver Georgia har Fair Fight arbetat i 20 delstater – däribland nyckelstater som Wisconsin, Michigan, Arizona och Pennsylvania – med frånvaroröstning (”absentee ballots”), poströstning och förtidsröstning, vilka alla bidrog till ett valdeltagande på över 159 miljoner i november. Det högsta valdeltagandet i amerikansk presidenthistoria.
Därefter har flera delstater infört lagar för att åter begränsa möjligheterna att rösta, genom att stoppa förtidsröstningen och inskränka poströstningen.
– Republikanerna manipulerar systemet för de är rädda att förlora ett val, sa Abrams i april.
– De här lagarna är en direkt respons på samma hätska stämning som förde dem till Kapitolium den 6 januari.
Det våldsamma upproret den där dagen på Kapitolium förvånade inte Abrams.
– Jag är verkligen förfärad över den nivå av trolöshet vi såg, men jag skulle inte säga att det är något nytt. Jag växte upp i Mississippi där sydstatsflaggan var delstatsflaggan. Jag flyttade till Georgia, där sydstatsflaggan var infälld i delstatsflaggan. Det är inte möjligt för mig att förvånas över detta.
Men misstolka inte hennes bristande förvåning som acceptans eller negativitet.
– Folk frågar om jag är optimist eller pessimist, och jag svarar att jag är ameliorist. Jag säger ”kolla, glaset är halvfullt och det är förmodligen förgiftat”.
Hennes jobb, säger hon, ”är att försöka hitta motgiftet”.
