Sprickorna som blev för mycket för CNN

– Hur vi ska bevaka Trump? Det är inte något som håller mig vaken om nätterna. Det är väldigt enkelt.

Det var hösten 2022 och den första av många intervjuer som Licht gått med på att göra med mig ”on the record”. Jag ville veta hur CNN:s nya ledare planerade att hantera Donald Trumps andra presidentkandidatur. Fram tills nyligen hade Licht producerat en framgångsrik talkshow. Nu, bara några månader in i det nya jobbet som vd för en av världens mest framstående nyhetsorganisationer, påstod han sig ha ett ”enkelt” svar på den fråga som mycket väl skulle kunna komma att definiera hans eftermäle.

– Jag tror absolut att medierna har lärt sig en läxa, sa Licht.

Han kände av min förvåning och log.

– Jag tror verkligen det. Jag tror att de vet att han manipulerar dem, åtminstone folk inom min organisation. Vi har haft diskussioner om det här. Vi vet att han manipulerar oss, så vi ska stå emot det.

När jag sju månader senare träffade Licht i Manchester, New Hampshire, såg han ut som en man som just överlevt en bilolycka. Licht, som vanligtvis var framåt och självsäker, var blek och hans axlar hopsjunkna. Han skannade av rummet med orolig blick. När han fick syn på mig lade han sig till med en munter ton.

– Okej, det där var inte tråkigt! sa han.

Vi stod i lobbyn på Dana Center, på campuset till Saint Anselm College. Licht, den 51-årige ordföranden och vd:n för CNN Worldwide, hade tillbringat de senaste 90 minuterna i en trailer bakom byggnaden, ett kontrollrum på hjul från vilket han iscensatt en så kallad town hall-intervju med Donald Trump som sändes på CNN. Licht hade varit medveten om evenemangets inneboende risker: Trump hade ägnat de senaste sex åren åt att förolämpa och hota CNN, och hade pekat ut tv-bolaget och dess journalister som ”fake news” och ”folkets fiende”; en retorik som lett till dödshot, svartlistningar och, slutligen, att de diplomatiska banden mellan Trump och CNN:s ledning kapades.

Men det var under det gamla styret. När Licht tog över rodret på CNN i maj 2022 hade han utlovat en nystart med de republikanska väljarna – och med partiets ledare. Han hade svassat in på tv-bolaget och sagt till sina anställda att man tappat kursen under sin tidigare vd Jeff Zucker, att dess fientliga inställning till Trump hade alienerat en bredare publik som krävde en saklig, faktadriven bevakning. Dessa påståenden kastade in Licht i ett tvåfrontskrig: han kämpade för att vinna tillbaka republikaner som avfärdat tv-bolaget, samtidigt som han kämpade för att få med sig sina egna journalister, varav många trodde att deras nya chef gjorde dem till syndabockar för att blidka sin egen nya chef, David Zaslav, som anställt Licht i ett försök att föra CNN mot den ideologiska mitten.

Ett år in i jobbet höll Licht på att förlora båda striderna. Tittarsiffrorna, som dalat sedan Trump lämnade presidentposten, hade sjunkit till nya bottennivåer. Arbetsmoralen hos de anställda var än lägre. En känsla av bävan genomsyrade företaget. Licht hade tagit jobbet med ambitioner om att ge hela nyhetsbranschen upprättelse. Han sade till sina kollegor att Trump hade förstört mainstreammedia och att hans mål var inget mindre än att ”rädda journalistiken”. Men Licht hade förlorat förtroendet från sin egna nyhetsredaktion. Därför hade han kommit att se detta evenemang med Trump, på bästa sändningstid, som det ögonblick som skulle rättfärdiga hans strävan att locka republikanska tittare, samtidigt som han bevisade för sina anställda att han hade en revolutionerande vision för tv-bolaget och den bredare nyhetsbranschen.

Trump hade andra tankar.

Under 70 minuter i Manchester bemästrade den tidigare presidenten CNN:s moderator Kaitlan Collins med en strid ström av förvrängningar, överdrifter och lögner. Publiken, som mestadels bestod av Trumpanhängare, roades av hans angrepp mot Collins och jublade så högljutt och målmedvetet att det som började som ett journalistiskt forum övergick i en brottningsmatch innan den första väljaren ens hann ställa en fråga. Inte ens brottningsmogulen Vince McMahon själv skulle ha kunnat skriva ett mustigare manus: Trump var den heroiske bråkmakaren – avskydd av etablissemanget, älskad av massorna – som försökte återta en titel som felaktigt berövats honom, medan Collins, som representerade de ondskefulla eliterna som understod sig att ifrågasätta protagonistens dygd, fick anta rollen som skurk.

– Hon är inte så värst trevlig, sa Trump till studiopubliken och pekade mot Collins där hon stod precis utanför scenen under den första reklampausen.

Trump skulle kunna ursäktas med att han tänkte att det här var precis vad Licht ville ha. Den ökänt transaktionella expresidenten hade undrat högt till sina främsta rådgivare, under förhandlingarna med CNN-cheferna, vad tv-bolaget hade att vinna på den här produktionen. När CNN beslutade att fylla hörsalen med republikaner kunde Trump inte föreställa sig något annat än att Licht ville ha ett skådespel på bästa sändningstid för att rädda tv-bolagets katastrofala tittarsiffror. De två männen pratade bara helt kort bakom scenen.

– Ha så kul, sa Licht till honom.

Trump lydde. Han förnedrade den kvinna, E Jean Carroll, som en jury bara dagen innan bedömt att han utsatt för sexuella övergrepp. Han upprepade motbevisade påhitt om valfusk och sa att han skulle separera familjer vid den södra gränsen igen om han fick chansen. Han förolämpade Collins, han kallade henne ”en otäck person”, medan publiken jublade medhållande. Vid ett tillfälle, när hon och Trump gick tillbaka till sina markeringar på scengolvet efter ännu en reklampaus, påminde Collins honom artigt om att inte gå bortom den stora röda CNN-loggan framför dem. Trump svarade med att låtsas stampa på den. Publiken vrålade gillande.

Det var inte det här Licht ville ha. Visst jagade han tittarsiffror; under nästan 20 år som showrunner hade tittarsiffror varit hans valuta. Men Licht hade kommit till Manchester med större ambitioner än att lyfta CNN:s tittarsiffror under en enda kväll i maj. Han ansåg att Trump fått sina första politiska framgångar tack vare mediernas vana att marginalisera konservativa åsikter och republikanska väljare. Detta behövde ändras inför 2024. Licht räddes inte att bjuda in ett gäng Maga-fantaster till programmet – dagarna innan sändningen hade han påtalat den ”extra Trumpvänliga” publiken för sina chefer – och han var verkligen inte rädd för Trump. Det bästa sättet att hantera en mobbare som Trump, sa Licht till sina journalister, är att konfrontera honom med fakta.

Det var just det Collins försökte göra. Hon var dock ingen match för honom i den miljö hon kastats in i. Att möta en av landets mest fulländade bluffmakare en mot en är svårt nog, men här var de 300 mot en. Resultatet blev ett reklaminslag för hans valkampanj. Den populistiske mästaren Trump krossade sin gamla nemesis och hävdade, under tv-sänt jubel, sitt anspråk på presidentposten.

”Räknar CNN detta som en donation till Trumps kampanj?” twittrade det mångårige nyhetsankaret Dan Rather.

Rathers kommentar var mild i jämförelse med den kritikstorm som riktades mot CNN.

”Nu räcker det: Det här var en förfärlig idé”, twittrade den konservative skribenten Ramesh Ponnuru bara nio minuter in i sändningen.

”CNN borde skämmas”, twittrade den demokratiska kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez.

”Det här är ett skämt”, twittrade den tidigare republikanske kongressledamoten Adam Kinzinger.

”Chris Licht håller snabbt på att bli CNN:s Elon Musk”, twittrade Charlie Sykes från den politiska sajten Bulwark.

När jag mötte Licht i lobbyn, och han berättade hur inte tråkig kvällen varit, framgick det inte hur mycket av kritiken han redan sett. Vad som däremot framgick tydligt var att Licht förstod att det här var illa – väldigt, väldigt illa. Republikaner var arga på CNN. Demokrater var arga på CNN. Journalister var arga på CNN. Den enda som inte var arg, vad det verkade, var Trump. Förmodligen för att han lyckats vanära tv-bolaget i dess egna sändning.

Jag kände med Licht. Vi hade haft flera långa samtal under det senaste året, medan han försökte bygga ”det nya CNN”, och jag fann ofta att jag höll med om hans journalistiska principer. En del mediepersonligheter hade kritiserat Licht för att CNN över huvud taget gjorde town hall-intervjun, och hävdade att det inte kunde komma något gott ur att ge en plattform till en man som försökt sabotera ett fredligt maktöverlämnande. Licht höll inte med – och det gjorde inte jag heller. Trump är storfavorit till att nomineras som republikanernas presidentkandidat och det är inte osannolikt att han intar Vita huset om två år. Medierna har en skyldighet att granska honom, intervjua honom och, ja, ge honom en plattform.

När jag satt mig till rätta på min plats i hörsalen på Saint Anselm överraskades jag dock av vad som omgav mig. Det här var inte en vanlig skara republikaner och högerorienterade partilösa, vilket CNN påstått att det skulle vara. De flesta av dem var stockkonservativa, fanboys och politiska fanatiker som snarare skulle dyka upp på ett massmöte med en Maga-flagga, än komma in på ett kafé med en fråga om politik. De här personerna hade inte kommit för att med god vilja delta i någon medborgerlig ritual. De var där för att fira Trumps fortsatta angrepp på medierna.

Lichts teori om CNN – vad som gått fel, hur det skulle åtgärdas och varför man därigenom kunde lyfta hela branschen – lät vettig. Verkställandet av den teorin? Det var en annan historia. Varje åtgärd han vidtog, från stora programbeslut till små taktiska manövrar, verkade gå fel. Enligt de flesta måttstockar hade tv-bolaget under Lichts ledning nått sitt historiska bottenläge. Under mina samtal med närmare 100 CNN-anställda blev det tydligt att Licht behövde en seger – en stor seger – för att förhindra att företaget föll samman. Town hall-intervjun med Trump var tänkt att bli den segern. Den var tvungen att bli den segern. Trots det misslyckades verkställandet återigen.

Licht drog in mig i en dunkel korridor precis utanför hörsalen där han försökte samla sig. Han och jag hade ägnat åtskilliga timmar åt att diskutera det han kallade CNN:s ”uppdrag”. Jag frågade Licht huruvida town hall-intervjun hade främjat det ”uppdraget”. Han bet sig i läppen.

– Det är för tidigt att säga, svarade Licht.

Under vår första intervju, över en frukost förra hösten, var Licht noga med att försäkra mig om att David Zaslav stod bakom honom.

Det gick trögt för Licht i början, vilket var förståeligt. CNN vacklade fortfarande efter Jeff Zuckers påtvingade avgång – den omtyckte vd:n kastades ut för att han hade en kärleksaffär med sin närmsta kollega – och avskedandet av nyhetsankaret Chris Cuomo, som utöver att ha överträtt de etiska reglerna genom att hjälpa sin politikerbror även fick problem under metoo. (Zucker avböjde att kommentera i den här artikeln, Cuomo har förnekat anklagelser om sexuella trakasserier.) Samtidigt hade det ägarbyte som föregick Lichts ankomst – AT & T sålde Warner Media, som sedan slogs samman med Discovery Inc och blev Warner Bros Discovery – blivit stökigare än väntat. Tack vare skakiga bokslut, följt av en inflationskris, halverades Warner Bros Discoverys aktiekurs inom månader efter sin lansering. Bara dagar innan Licht tog kontrollen över CNN meddelade dess nya moderföretag att man skulle lägga ned CNN+, en streamingplattform som setts som företagets framtid.

Det skulle aldrig finnas något större samförstånd mellan Warner Bros Discovery och journalisterna på CNN. I november 2021, strax efter tillkännagivandet av bolagsuppköpet, sa John Malone, en högerorienterad miljardär som skulle bli en stor aktieägare i styrelsen för det nya Warner Bros Discovery, att CNN hade en del att lära av reportrarna på Fox News.

– Jag skulle vilja se CNN återgå till den sortens journalistik man bedrev i början, och faktiskt ha journalister. Det skulle vara unikt och uppfriskande, sa Malone till CNBC.

Efter att Zucker fick sparken förstärkte Zaslav, vd för Warner Bros Discovery, dessa spänningar genom att välja Licht utan att intervjua någon av CNN:s interna kandidater. Zaslav sa till åtskilliga personer att han behövde någon utomstående för att förnya CNN:s journalistiska arbete, för republikanska politiker hade sagt till honom att de inte längre ville medverka i tv-bolagets sändningar – en förklaring som oroade de anställda.

Medarbetarna på CNN var dock glada över att man anställt Licht, som fått rykte om sig som ung geniproducent från sitt arbete på ”Morning Joe” och ”The late show with Stephen Colbert”. Men saker och ting gick snart snett. Några veckor in i anställningen instruerade Licht sina producenter att tona ned den första utfrågningen av 6 januari-kommittén, en händelse som på MSNBC blev ett extrainsatt program på bästa sändningstid. Det fick enorma tittarsiffor, vilket gjorde CNN:s anställda rasande. Dagen efter utfrågningen uttryckte Licht sin ånger inför några höjdare på redaktionen. Det inträffade var dock oroande. Journalisterna på tv-bolaget hade redan anledning att ifrågasätta Malones och Zaslavs motiv, nu var de på sin vakt även med Licht. När den nya vd:n började göra offentliga bekännelser om CNN:s tidigare synder – vilka ibland framstod som ett godkännande av Trumps attacker på tv-bolaget – förbyttes aktsamheten till vrede. Framstående profiler började vända sig mot Licht. Rykten om att smekmånaden var slut spreds i branschen. När Licht meddelade sina anställda att friställningar var att vänta – det skulle bli totalt över 300 – i ett mejl som skickades två dagar före vår oktoberfrukost, gick det utför för CNN.

Drickandes ett glas iskaffe skakade Licht av sig allt: de interna läckorna, den externa mediabevakningen, de tryckta krönikorna och viskade anekdoterna som anklagade honom för att förvandla CNN till Fox News Light.

– Det här är för viktigt för mig för att jag ska bekymra mig över vad någon kallar mig eller antyder att jag försöker vara, sade Licht.

– Det här är så uppdragsdrivet och så viktigt. Jag är genuint… Jag blir arg, jag blir frustrerad, men det påverkar mig liksom inte. Förstår du?

Jag förstod inte. Matt Dornic erbjöd sig att översätta. Dornic satt med oss i egenskap av CNN:s seniora vice kommunikationschef – och, skulle jag inse, som stöttepelare i Lichts lilla entourage – och förklarade att det som gör den nya chefen upprörd är inte kritisk bevakning av honom personligen, utan snarare dålig press om CNN:s journalister. Dornic nämnde nyligen publicerade uppgifter om att Jake Tappers experimentella program klockan 21 – den sändningstid som blev ledig när Cuomo slutade och som ännu inte fyllts permanent – genererade katastrofala tittarsiffror. Licht pekade med fingret mot Dornic.

– Det som gör mig galen är att det skulle kunna få min grupp att missa uppdraget, sa Licht.

Jag bad Licht förklara det uppdraget för mig, så enkelt som möjligt.

– Journalistik, svarade han.

– Att få förtroende. Alla har en agenda och försöker forma händelser eller tankar. Det måste finnas en källa till absolut sanning. Det finns goda aktörer, det finns dåliga aktörer, det finns en hel del skit i världen. Det måste finnas något man kan titta på och tänka: ”De har ingen annan agenda än sanningen.”

Journalistiken var Lichts första kärlek. Han växte upp i Connecticut som son till en läkare och en läkarassistent. I grundskolan var han nyhetsankare i låtsassändningar hemma i källaren. Han studerade tv-journalistik vid Syracuse University och flyttade sedan till Los Angeles, där han fick chansen – han var på rätt plats vid rätt tillfälle – att bevaka rättegången mot OJ Simpson, och fastnade för att producera nyheter. Med en pojkaktig blond kalufs, och det där bottenlösa självförtroendet, snackade sig Licht till större och mer betydelsefulla jobb, och så småningom hamnade han på Östkusten igen. Det var Lichts vänskap med Joe Scarborough, den tidigare kongressledamoten från Florida som blev tv-personlighet, som öppnade de tyngsta dörrarna. Först på MSNBC:s ”Scarborough country”, en tittarsuccé på bästa sändningstid där en skara konservativa förståsigpåare kommenterade allt från politik till kultur, och sedan på ”Morning Joe”, utmärkte sig Licht som en förstklassig exekutiv producent, någon som sprängde murar (och körde över folk) för att göra riktigt bra tv.

Mike Barnicle, som medverkade på ”Morning Joe”, kallade Licht för ”Kapten Intensiv”. Men intensiteten kom ifatt honom. Licht drabbades av en hjärnblödning som 38-åring och började omvärdera sitt liv och sin karriär. Några år senare lämnade Licht MSNBC för att leda morgonprogrammet på CBS, och lämnade därefter nyhetsbranschen helt för att ansluta sig till Stephen Colbert som showrunner för ”The late show”. Licht hade ett ypperligt upplägg med Colbert: mer pengar, mindre huvudvärk, bättre arbetstider. Bara ett enda jobb, berättade han för mig, skulle kunna motivera att lämna det livet och återvända till journalistikens slit. Och så kom erbjudandet: Zaslav, som hade uppvaktat Licht informellt långt innan sammanslagningen mellan Warner Media och Discovery var färdig, erbjöd honom i början av 2022 jobbet att leda det nya CNN.

Licht visste ”omedelbart” att han var tvungen att tacka ja. Han var dock inte omedveten om de utmaningar som väntade. Hans fru, Jenny Blanco, hade jobbat på CNN som producent. Han kände några av de främsta profilerna i rutan. Både Colbert och Scarborough varnade honom att inte ta jobbet och Licht förstod deras förbehåll. Han hade under de senaste fem åren bevittnat hur tv-bolaget blivit allt mer polariserande. När jag frågade Licht vad han tyckte om CNN – som tittare och som garvad journalist – under tiden då han arbetade med Colberts talkshow, tvekade han och sökte efter orden.

– Jag tänkte att jag hade svårt att urskilja hur mycket vi som publik manipulerades av Trump och hur mycket av det som faktiskt…

Han tappade tråden.

Licht sa att Trump hade gjort ”riktigt dåliga saker” som president, vilket reportrarna ibland missade för att de var besatta av mer sensationella historier. Trump hade eggat på medierna med ”upprördhetsporr” och provocerat journalister att bemöta honom med indignation så ofta att publiken slutade lyssna.

– När allt är en elva på en skala till tio är vi liksom avtrubbade när det händer något riktigt hemskt. Det var strategin. Och jag kände att medierna föll för den strategin, sa Licht.

Licht mindes när en reporter, i början av Trumps presidentskap, inte släpptes in på ett pressmöte på grund av en konflikt med Vita huset. Under ett efterföljande möte med de andra styrelseledamöterna vid journalistutbildningen på Syracuse University, föreslog en av dem att man skulle köpa en helsidesannons i New York Times för att fördöma denna kränkning av det första tillägget till USA:s konstitution, vilket skyddar yttrandefriheten.

– Jag sa till dem att ta det lugnt, att det här är ingenting, det kommer att bli mycket värre, berättar Licht.

– Jag kände att det fanns ett uppdrag…

Han hejdar sig.

– Uppdraget var att ge sig på den här mannen…

Han hejdar sig igen.

– Rätt eller fel. Jag säger inte att han är en bra kille. Det är han definitivt inte, säger Licht om Trump.

– Men liksom, det var uppdraget. Ibland ska något vara en elva, ibland ska det vara en tvåa, ibland ska det vara en nolla. Allt kan inte vara en elva bara för att det råkar komma från någon man känner ett instinktivt hat gentemot.

Jag sa till Licht att även om jag håller med om den här observationen – att Trump har lockat reportrar att ta på sig lagtröjan, ge sig in i matchen och agera som motspelare, snarare än kommentatorer eller domare – så finns ett annat sätt att se på saken. Trump tvingade oss, genom att försöka utplåna landets institutioner för självstyre, att spela en mer aktiv roll än många journalister var bekväma med. Det handlade inte om att förespråka Demokraternas politik, det handlade om att förespråka demokratiska principer. Sammanflätningen av de två hade dock visat sig vara högst problematisk, och frågan om hur man på lämpligt vis skulle bevaka Trump fortsatte att plåga stora delar av medierna.

Licht förstod inte allt ståhej.

– Om något är en lögn kallar man det en lögn. Vi vet vad vi har att göra med nu. Jag tror att han förändrade spelreglerna och medierna överrumplades lite av det, så man hanterade det genom att sätta på sig lagtröjan och ge sig in i matchen. Jag tror att vi, åtminstone på mitt tv-bolag, förstår att vi inte kan ta på oss lagtröjan igen. För vet du vad? Det funkade inte. Att vi ger oss in i matchen med lagtröjan på förändrar inte någons åsikter.

Den nya chefen sa till de anställda på CNN att Jake Tappers program ”The Lead” skulle vara förebilden: tuff, respektfull och nyfiken journalistik som utmanade varje tänkbar åsikt och främjade öppen dialog.

Licht poängterade att det fanns vissa undantag till detta förhållningssätt. Han skulle inte ge sändningstid till dåliga aktörer som sprider vilseledande information. Hans tv-bolag skulle ha med personer som gillar regn, såväl som personer som inte gillar regn. Men, sa han, CNN skulle inte ha med personer som förnekar att det regnar när det gör det. Det här var ingen liten protest: Fler än hälften av kongressens republikaner hade röstat för att kasta bort elektorsrösterna från Arizona och Pennsylvania, baserat på lögner. Samtidigt var det många republikaner som inte var valförnekare men som ändå inte ville vara med på CNN. Då Licht insåg att situationen var besvärlig reste han på ett tidigt stadium till Capitol Hill för att träffa republikanska ledare och lova dem en ärlig chans under hans ledning.

Det Licht såg som ett diplomatiskt besök såg hans skeptiker som en ursäktsturné. Det narrativ som fick fäste inom medieeliten – att CNN:s nya chef var en beräknande, skoningslös Roger Ailes-wannabe – gick på högvarv. Licht var road till en början, men tappade snart sitt sinne för humor. Han ringde och tillrättavisade Robert Reich efter att den tidigare arbetsmarknadsministern skrivit ett inlägg på sajten Substack där han kritiserade CNN. Inför vänner svor han på att han skulle ”förstöra” Kurt Bardella, en strateg för Demokraterna, efter en nedsättande krönika i Los Angeles Times. Licht kokade av ilska över vad han såg som ett samordnat angrepp av liberaler som räddes en länge utebliven journalistisk granskning av deras ideal.

– Det finns ett särskilt segment i samhället som haft en megafon till världens främsta journalistiska organisation. Och vid minsta antydan om att den organisationen kanske inte bara tar emot det som den matas med från detta segmentet av befolkningen, måste det vara så att det är en fascist som leder tv-bolaget och vill driva det högerut. Det faktum att jag vill ge utrymme till (argumentet) att det här som alla är överens om kanske inte stämmer, gör mig inte till en fascistisk högeranhängare som försöker stjäla tittare från Fox.

Licht var inte fascist. Men han försökte stjäla tittare från Fox News. Och från MSNBC för den delen. För att lyckas, sa Licht, skulle CNN behöva producera mer än bara riktigt bra journalistik. Att rapportera nyheter på ett utmanande, opartiskt sätt skulle vara centralt i tv-bolagets försök att vinna tillbaka publiken. Men tv är i grund och botten underhållning. Tittarna brukade alltid se på CNN i kristider, sa Licht till mig. Vad han behövde ta reda på var hur många som såg på CNN för skojs skull.

Licht rynkade pannan och lade armarna i kors, irritationen hördes i hans röst.

– Jag ska säga till Don att det största misstaget är att kommentera varenda inslag bara för sakens skull, sa han och pratade med ingen och alla på samma gång.

– Säg inte till mig att ”det är fruktansvärt”. Vi vet att det är fruktansvärt. Om du har en specifik inblick i något, om du kan lägga till något, berätta det för oss. Men kommentera inte varenda jävla historia.

Licht hade klämt in en kontorsstol på hjul mellan den första och andra raden i Kontrollrum B, ett mörklagt rum med en massa monitorer som sköttes av två dussin personer i huvtröjor och hörlurar. Alla såg spända ut. De var 96 timmar från valdagen 2022, de skulle snart lansera morgonprogrammet ”CNN This morning”, Lichts första stora projekt som tv-bolagets nya chef, och programmet såg förfärligt ut.

– Jag vill ha mer rörelse, massor av rörelse, sa Licht till Eric Hall, det nya programmets exekutiva producent, som satt i mitten av den första raden.

– Vad hatar jag mest av allt? frågade han.

Hall och en yngre producent vid namn Zachary Slater svarade unisont:

– Rutor.

Licht nickade.

– Rutor, sa han och syftade på att kabelkanalernas nyhetssändningar såg ut som ”The Brady bunch”.

– Jag vill inte att det ska vara frenetiskt, men snälla se till att det finns rörelse. Vi behöver se de här människorna.

Att göra bra tv är svårt till och med under de mest gynnsamma förhållandena. Det här var inte de mest gynnsamma förhållandena. I sin iver att sätta sin prägel på CNN hade Licht börjat med det han kunde bäst – morgnar – och drivit på sitt team för att få programmet färdigt till valdagen. Repetitionerna hade skyndats på. Programledarna – Don Lemon, Poppy Harlow och Kaitlan Collins – kämpade för att få till det, delvis för att de hade repeterat så lite tillsammans. (Just den här dagen rapporterade Collins på plats i Georgia.) Licht hade satt samman trion och skapat det här nya programmet med förhoppning om att få in lite krydda i CNN:s programutbud. Han tänkte att sammanförandet av Lemon – en påstridig, homosexuell svart man från den amerikanska södern – med ett par slagfärdiga kvinnliga nyhetsreportrar skulle kunna vara det ”roliga” som tittarna behövde. Men Licht tyckte inte, enligt det intryck jag fick, att det var roligt.

När man tog rast i repetitionen kändes en kollektiv utandning i rummet. Licht lutade sig tillbaka, tog fram sin telefon och började ögna igenom en artikel i nöjestidskriften Variety om hans beslut att göra sig av med CNN:s dokumentärredaktion i friställningarna. Efter att han yttrat några väl valda fraser – men innan vi kunde diskutera artikeln – började programmet igen, med kamerorna fokuserade på Lemon. Han hade bytt om till en vit kavaj med pälskrage och en polotröja under.

– Vad fan har han på sig? utbrast Licht.

Nervösa fniss hördes runt omkring oss.

Kameran började zooma ut. Först långsamt för att få med gästerna, sedan roterade den runt glasbordet mitt i studion.

– Bra, jag älskar det. Sakta bara ned, gör det stadigt, sa Licht till Hall.

Lite senare pratade den yngre producenten i Lemons öronsnäcka:

– Don, eh, vi är inte överdrivet förtjusta i den där kavajen här inne.

Lemon såg stött ut. Licht kämpade emot ett leende.

– Varför är ni så taskiga mot Don? frågade han.

Alla fattade skämtet. Uppenbarligen tröt Lichts tålamod med Lemon – hans kläder, hans improviserade prat, hans åsikter. Inget av detta borde ha kommit som en överraskning. Lemon var en av de mest polariserande personerna i media, en man med obestridlig talang och okontrollerade instinkter. Med tanke på Lichts mantra om att närma sig mitten förbryllades många på tv-bolaget över hans beslut att knyta det nya morgonprogrammets framgång till CNN:s främsta provokatör. Några trodde att Licht hade beordrats av Zaslav att flytta Lemon från hans vanliga sändningstid(Licht förnekade detta). Andra menade att Licht, som redan gjort sig av med andra anställda som inte följde ”uppdraget”, däribland mediereportern Brian Stelter och Vita husets korrespondent John Harwood, skulle ha sparkat Lemon också om han inte varit en av få svarta röster på ett väldigt vitt tv-bolag. Hur det nu än låg till så var de här två männens karriärer nu sammanflätade.

När programmet återupptogs efter ännu en paus intog Lemon, utan kavaj, sin plats framför en enorm skärm i studion. I mitten stod orden ”En obekväm sanning”. Licht frågade Hall vad inslaget skulle handla om. Hall svarade att Ye, rapparen tidigare känd som Kanye West, sagt galna, hatiska saker under en längre tid, men att Bolagsamerika aldrig övergivit honom. Först nu, efter hans antisemitiska svammel, droppades han av företag som Adidas. Lemon skulle fråga: Varför fortsatte de där sponsorerna samarbetet med Ye efter hans anstötliga yttranden om bland annat slaveri, men valde att dra sig ur nu när det gällde hans antisemitism?

Licht såg skeptisk ut.

– Var tänker du dig att det här ska sändas? frågade han.

– Förmodligen den andra halvan av programmet, svarade Hall.

– Tror du att man, på väg till jobbet klockan 07.40 på morgonen, har tid att ta in det här? frågade Licht.

Just då inleddes inslaget – och Lemon sa omedelbart fel i öppningsmeningen. Hall gav ifrån sig en irriterad grymtning.

– Hur kan det där ens hända?

Licht grimaserade.

– Läs på den jävla promptern, sa han.

Efter att ha styrt inslaget genom att viska instruktioner till Hall – ”hel… gå till vänster… backa ut” – sneglade Licht mot Ryan Kadro, en toppchef som jobbat med Licht på CBS och kände honom bättre än någon annan i rummet. Kadro skakade på huvudet.

– Alldeles för långt, sade han.

– Alldeles för långt – och det är för fan morgon, sa Licht och pekade mot skärmen, som hade visat en bild av en torterad slav intill Lemon under hans monolog.

– Det här är morgon-tv.

Repetitionen avslutades och Licht gick snabbt in i studion och fram till Lemon vid programledarbordet. Licht gav honom uppriktig feedback – en del saker hade funkat, men inslaget om Ye hade inte gjort det. Han ville ha mindre kommentar. Framför allt ville han att Lemon – och de andra – skulle hålla saker och ting lite lättsamma om morgnarna. Lemon såg tveksam ut.

– Jag vill inte predika på morgonen, men jag vill hålla folk ansvariga, sa han.

Licht nickade och sa att han förstod. Sedan upprepade han sig: Inslaget om Ye hade inte funkat.

När Licht gått satte jag mig ned med Lemon och Harlow – och Dornic, den ständigt närvarande kommunikationschefen. Då jag kände av viss kvardröjande spänning från det tidigare meningsutbytet, frågade jag Lemon huruvida hans inställning till nyheter stämde överens med Lichts. Jag nämnde särskilt vårt samtal om ”upprördhetsporr”. Lemon kisade mot mig.

– En del personer kanske vill kalla det ”upprördhetsporr”, men det har funnits en hel del att vara upprörd över under de senaste åren, sa han.

– Det kom en tweet eller ett uttalande eller hände något som var skandalöst några gånger om dagen i fem, sex år. Vad vi gjorde var att kämpa för demokratin. Vi kämpade för att få klarhet i allt, men attackerades och kallades ”fake”. Det kan ha överrumplat oss och gjort oss lite mer aggressiva med att påtala det, men det innebär inte att det var ”upprördhetsporr”.

Harlow såg lite annorlunda på saker, kanske på grund av sin strikta nyhetsbakgrund, men Lemon tolererade det inte.

– Det är många som i efterhand tycker sig veta vad som hände på CNN, sa Lemon till mig.

– Man måste komma ihåg den tid vi levde i. Varenda dag utsattes vi för angrepp av den tidigare administrationen. Och det är ingen överdrift. Det skickades bomber till tv-bolaget.

Faktum är att Harlow var mitt i en livesändning när man upptäckte en bomb. Hon blev tvungen att evakueras ut på gatan, där hon fortsatte sändningen. Händelsen var traumatisk för alla på CNN – och det var Lemons poäng. Han hade överösts med hot under Trumps presidentskap, förföljts på gatan av hotfulla personer och emellanåt haft säkerhetsvakter dygnet runt. Men det handlade inte bara om honom. Det fanns ett oupphörligt agg mot kvinnor och minoriteter, offentliga tjänstepersoner såväl som enskilda medborgare. Det var upprörande. Skulle han låtsas att han inte var upprörd?

Dornic hoppade in.

– Jag tror inte att det var det Chris sa.

Han pausade.

– Det här handlar inte om du mot Chris, fortsatte han.

– Jag tror att hans perspektiv är: Under en normal administration skulle det här ha varit elvor. Men vi var tvungna att omkalibrera, för om vi gör de här upprörande sakerna om kvinnor till elvor, vad händer då när han faktiskt gör något helt vanvettigt och underminerar demokratin?

Harlow, som nu fått rollen som fredsmäklare, sa till Lemon att det verkade vara en rimlig poäng. Hon berättade att hon helt nyligen läst sagan om pojken som ropade varg för sina barn. Hon oroade sig över Trumps nedbrytning av normer, men hon oroade sig också över bristen på självkännedom hos några i hennes yrkeskår. Lemon såg ut att vara beredd att säga emot, men bestämde sig för att släppa det, kanske av hänsyn till Harlow.

När vi fortsatte prata blev bandet mellan Lemon och Harlow uppenbart. Hon sa att hennes man gett henne rådet att bara byta roll om det innebar att hon skulle arbeta jämte Lemon; Lemon sa att han inte skulle ha gått till morgon-tv tillsammans med någon annan. Det var mindre tydligt hur Collins passade in. Collins, som just fyllt 30, hade på bara några år gått från nöjesskribent på The Daily Caller till CNN:s främsta korrespondent i Vita huset. Hon var en tuff reporter och hade gott om källor. Alla på tv-bolaget kunde se att Collins var varumärkets framtid, nästa generations stjärna som skulle kunna vara synonym med CNN i årtionden framöver. Så varför ta henne från sin prisbelönta reporterroll och sätta henne bakom ett skrivbord med två andra programledare?

Ingen visste riktigt. Licht pratade om kemi och karaktärer, om dynamiska personligheter och geografisk mångfald. (Lemon kommer från Louisiana, Harlow från Minnesota och Collins från Alabama, vilket gjorde dem till symboler för ett bortglömt USA som Licht var fast besluten att nå.) Men det är mestadels spelteori. Sanningen är att Licht inte visste om det skulle fungera. Vad han däremot visste var att CNN tappade allt fler tittare och att utan ett vågat drag, något som skulle kunna få fart på ett slumrande tv-bolag, skulle missnöjet bli allt mer högljutt. Licht mindes vad Joe Scarborough brukade säga till honom: ”Rädda pengar vinner aldrig.”

Licht var redo att satsa. Han bad Lemon ta ledningen, litade på att Harlow skulle vara en stabilisator och hoppades att Collins snabbt skulle kunna anpassa sig. Licht formades som tv-journalist då han bevittnade hur Scarborough lärde sig att tygla sitt ego och bygga ett inkluderande, engagerande och högst underhållande program. Han hoppades att Lemon skulle kunna göra detsamma.

– Jag kände mig som senioren i gruppen, berättade Lemon för oss där vi satt i studion.

Han insåg genast att det varit oklokt att säga det högt.

– Ja, ja, sa Harlow och tittade på honom.

– Men lyft oss.

Lemon tog hennes hand.

– Jag ska lyfta er. Jag ska inte försöka överskugga er.

Hon log artigt.

– Något sådant händer inte i vårt program.

Klockan var 06.07 och svetten droppade från Lichts näsa. Han pumpade armar och ben på en maskin på ett gym två kvarter från Hudsonfloden. Joe Maysonet, en tidigare boxare klädd i prickiga pyjamasbyxor, grön skjorta och persikofärgad beanie, stod med armarna i kors och kvittrade åt sin klient:

– Sa jag att du skulle sluta? Nej, det gjorde jag inte.

För tre år sedan vägde Licht 102 kilo. Han oroade sig att han höll på att tappa kontrollen över sin livsstil och satsade allt. Ingen mer frukost. Inget drickande i veckorna. Inga fler kolhydrater eller sötsaker. (”Jag är en jävla maskin”, sa Licht till mig en dag när jag frågade varför han hoppade över en måltid.) Han hittade också Maysonet, vars gym J Train vänder sig till New Yorks elit – skådespelare, idrottare, företagsmagnater. Den här morgonen, i mars 2023, hade CNN-chefen gått ned till 81 kilo.

Licht hoppade av maskinen. På Maysonets instruktion satte han sig på huk för att ta tag i en lång metallstång som låg på golvet.

– Den här skiten klarade inte Zucker, sa Licht genom hopbitna tänder och lyfte stången med ett grymtande.

Att arbeta i skuggan av Jeff Zucker, en enormt omtyckt person som varit vd under de år med flest tittare och högst lönsamhet i CNN:s historia, skulle aldrig vara enkelt. Men Licht hade gjort det svårare än det behövde vara. Något av det första han gjorde efter att han tagit över var att göra om Zuckers gamla kontor på 17:e våningen – mittemot kontorslandskapet, nära de viktigaste studiorna och kontrollrummen – till ett konferensrum. Sedan drog han sig tillbaka till den 22:a våningen, där han installerade sig i ett avskilt rum som de flesta anställda inte hittade till. Detta blev symboliskt för Lichts förhållande till sin arbetskraft: Han var avskild, isolerad, otillgänglig på alla sätt.

Jämförelserna med Zucker var oundvikliga och Licht hatade dem. Den tidigare chefen hade varit sällskaplig och varm, han gav medarbetarna smeknamn och mindes deras barns födelsedagar. Licht däremot framstod som tystlåten och verkade anstränga sig för att undvika mänskliga relationer. Under en julmiddag för de anställda med bas i Washington DC gick Licht runt i det privata rummet på Café Milano och skakade hand och pratade kort med var och en av journalisterna. Sedan satte han sig ned och tillbringade merparten av middagen med näsan i sin telefon. Han struntade inte bara i att hålla tal till gruppen – vilket de alla förväntat sig att han skulle göra – utan Licht interagerade knappt med personerna som satt närmast honom. Det blev så obekvämt att gästerna började sms:a varandra och undra om det uppstått något slags kris vid en internationell redaktion. När några av dem fick en skymt av Lichts telefon kunde de se att han läste en kritisk artikel om sig själv på sajten Puck.

Den negativa publiciteten hade ökat och Licht plågades av den, även om han hävdade motsatsen. Läckor inifrån det egna bolaget upprörde honom särskilt. Licht visste att många fortfarande var lojala mot hans föregångare. Några av toppcheferna och programledarna pratade regelbundet med Zucker. Det hade inte stört honom nämnvärt i början. Med tiden blev det dock uppenbart att de samtalen började dyka upp i artiklar som granskade hans ledarskap på CNN. Licht berättade för vänner att han var övertygad om att Zucker – vars eftermäle han dagligen undergrävde med retoriska motanklagelser om tidigare skador på CNN:s varumärke – hämnades genom att prångla ut kritiska artiklar om honom. Licht kände sig särskilt säker på att Zucker använde Pucks reporter Dylan Byers, en tidigare CNN-anställd som pucklade på Licht flera gånger i veckan i sitt nyhetsbrev, för att underblåsa ett narrativ om myteri på tv-bolaget.

Licht och Zucker kände varandra då de arbetat tillsammans på NBC Universal. Zucker berättade för vänner att han tyckt att det var egendomligt – men knappast hotande – att Licht, några år tidigare när det börjat cirkulera rykten om en potentiell sammanslagning av Warner Media och Discovery, började närvara vid David Zaslavs årliga Labor Day-fest, en exklusiv tillställning i badorten The Hamptons. Licht var inte direkt den sortens höjdare som gick på sådana tillställningar. När sammanslagningen började verka oundviklig, hösten 2021, fick Zucker ett telefonsamtal från Zaslav. Han försäkrade Zucker att han satt säkert i toppen för CNN. Sedan frågade han vad han tyckte om Licht. Zucker berättade senare för vänner att det var uppenbart hur det skulle sluta. Inom några månader var Zucker ute och Licht inne, och ett kallt krig hade inletts. Det gjordes försök att mäkla fred. I augusti 2022 arrangerade Jay Sures, en agent som representerar några av CNN:s främsta profiler, ett möte i Zuckers fritidshus. Det var hjärtligt, men de två männen var djupt misstänksamma mot varandra. Snart började båda sprida motstridiga versioner av vad som hänt.

Hur egennyttig hans kritik av Zucker än var, hade Licht välgrundade skäl att vara på sin vakt inför sin föregångares taktik. CNN hade producerat en del fantastisk journalistik under Trumpåren, men man hade också skämt ut sig, och hela branschen, vid flera tillfällen. Användandet av betalda medarbetare som Jeffrey Lord och Corey Lewandowski, varav den senare syntes i rutan medan han fortfarande betalades av Trumpkampanjen, tjänade inte något försvarbart journalistiskt syfte. Den likgiltiga tonen i tv-bolagets bevakning av covid – dess ständiga aktning för regeringstjänstepersoner, tillsammans med förlöjligandet av dem som hade kätterska åsikter om stängda skolor och andra restriktioner – gjorde tittarna en björntjänst. Samtidigt resulterade Zuckers vänskapliga relationer med profilerna i ett bristande ansvarstagande, som i slutändan skapade skurkar. Chris Cuomo överträdde etiska regler och ljög upprepade gånger för ledningen om det. Jim Acosta gjorde rutinmässigt sig själv till huvudperson när han bevakade Trumps Vita huset, och levererade föreläsningar och spydiga kommentarer, snarare än frågor och rapportering från källor. (En viral ordväxling med Trump, där Acosta vägrade att överlämna mikrofonen till en pressassistent och sedan reste sig upp för att avbryta en kollegas fråga, kom att sammanfatta den senare delen av Zuckereran.) Licht hade ärvt en kultur av lösa regler och slappa standarder. För detta beskyllde han, rättmätigt, Zucker. Licht kunde dock inte beskylla Zucker för det som blivit hans största problem: Don Lemon.

I mitten av februari, flera veckor innan jag följde med Licht till hans morgonpass på gymmet, skapade Lemon en storm i sociala medier – och gjorde sina medprogramledare Harlow och Collins ursinniga – genom att hävda att 51-åriga Nikki Haley, republikansk politiker, ”inte är i sina bästa år”. En kvinna är bara i sina bästa år, förklarade Lemon, ”i 20-, 30- och kanske 40-årsåldern”. Det här var bara den senaste i en rad förolämpningar. I månader hade Lemon fått kontrollrummet att sekundärskämmas med sina ogenomtänkta åsikter. Han hade irriterat Harlow och Collins genom att tvinga sig in i varje inslag, och retat upp Licht genom att lägga till den sortens överflödiga kommentarer som chefen explicit sagt till dem att undvika. Stämningen var redan spänd när Collins en dag i december började avbryta Lemon under en nyhetsrapportering. Lemon fortsatte att prata och höll upp ett finger för att tysta henne – ”vänta lite, en sekund”, sa han – och sedan, efter inslaget, läxade han upp henne inför medarbetarna. Deras relation återhämtade sig aldrig. När Lemon fällde kommentaren om att vara ”i sina bästa år”, ställdes Licht inför realiteten att hans morgonprogram kanske var ett fiasko.

Det fanns ingen bekväm lösning på problemet med Lemon. Toppchefer uppmanade Licht att ge honom sparken. Licht, som visste att det skulle ses som en reaktion på Haleyincidenten, drog sig för att sätta ett hårt prejudikat. Lemon föreslog ett försök till skadekontroll – ett specialinsatt program på bästa sändningstid om kvinnohat, i vilket han skulle leda ett rundabordssamtal med olika kvinnor – men Licht avböjde. Då började Lemon, berättade en av Lichts nära anställda för mig, berätta för sina bundsförvanter att Al Sharpton, Ben Crump och andra svarta ledare skulle demonstrera till hans försvar om han fick sparken, vilket gjorde hans avsked till en omröstning om CNN:s vithet. (En talesperson för Lemon förnekade detta och anklagade Lichts team för att sprida rykten om honom för att distrahera från Lichts misslyckanden vid CNN.)

Ansvarsbördan över detta – över allt – gjorde Lichts träningspass på J Train oumbärliga. Licht kallade Maysonet för sin ”terapeut” och ”coach” och ”enmansfokusgrupp”. Han var en av få personer som Licht litade på. Det här gymmet var Lichts fristad, inget och ingen fick störa honom här. Förutom Zaslav. Till tränarens förtret, berättade Licht för mig, gillade Zaslav att ringa honom klockan 06.30. Ibland kom samtalen när Zaslav var på Västkusten, vilket innebar att han ringde klockan 03.30 lokal tid. När Licht berättade det för mig skrynklade han ihop ansiktet i ett plågat uttryck. När han gått ned i plankposition sa Licht till mig att Maysonet är ”riktigt jävla liberal” och inte såld på hans planer för CNN. Maysonet tryckte sin fot mot Lichts axel.

– Rachel Maddow, henne gillar jag, sa han.

Licht himlade med ögonen. Maysonet fortsatte att pika honom.

– Förresten, såg du min polare Jamie Raskin på MSNBC häromdagen? frågade han, och syftade på den demokratiske kongressledamoten från Maryland.

Maysonet började röra fötterna som en proffsboxare.

– Sopar golvet med dina republikanska polare!

– De är inte mina polare, grymtade Licht och föll ihop på ryggen.

Maysonet gestikulerade åt Licht att rulla över på andra sidan. Sedan vände han sig mot mig, med plötsligt allvarlig röst.

– Jag ska berätta för dig vad jag gillar med hans vision, sa Maysonet.

– Han vill skapa ett samtal där vi kan prata med varandra igen. Vi kan diskutera allt, men inte om vi inte pratar med varandra.

Jag bad honom att utveckla det närmare. Maysonet förklarade att han efter otaliga timmar av samtal med Licht under de senaste åren – om mordet på George Floyd, spridningen av covid, valet av Joe Biden, belägringen av Kapitolium – övertygats om att hans klient hade en unik förmåga att främja ett nationellt samtal om några av landets svåraste, mest splittrande frågor. Kanske hade Licht ägnat för mycket tid åt att verka för republikanernas återkomst till CNN, och inte tillräckligt mycket tid åt att marknadsföra detta forum för samtal.

– Jag tror att det är den delen folk inte känner till om honom och det är den delen som skulle kunna få CNN att blomstra, sade Maysonet.

Licht, som nu var uppe i halvstående med händerna på knäna, började klargöra att det här var precis vad han försökt göra med sitt morgonprogram. Maysonet låtsades inte höra honom och instruerade Licht att gå tvärsöver rummet för att hämta en stor viktsläde. En minut senare, när hans klient knuffade det otympliga föremålet tvärsöver rummet, rytandes vid varje knuff framåt, nämnde Maysonet några nyheter från sportvärlden: Brooklyn Nets, som byggt sina framgångar kring tre stjärnspelare, hade just bytt ut den siste av dem, ett katastrofalt slut på ett tidigare så lovande experiment.

– All denna talang men ingen kemi, sa Maysonet.

En studiopublik bestående av Lichts anställda såg på när Audie Cornish, CNN:s främsta ljudjournalist, skärskådade sin chef med frågor som han inte verkade sugen på att besvara.

Syftet med vårens town hall-möte på företaget var att Licht skulle dämpa oron, samla trupperna och lägga fram sin plan för det nya CNN. När han talade inför några få dussin anställda på svarta stapelbara stolar – och tusentals fler som såg på från sina kontorsplatser, soffor och redaktionella utposter världen över – betonade Licht de möjligheter man stod inför. Amerikanerna hungrade, hävdade han, efter ett tv-bolag utan uppfattade partipolitiska lojaliteter; efter en källa till auktoritativ, faktadriven journalistik; efter något som kunde främja ett ”nationellt samtal”. CNN skulle kunna bli allt detta. Men först, menade Licht, var folk tvungna att rätta sig i leden. De behövde erkänna att ”varumärket fått sig en törn under de senaste åren” och enas kring hans redaktionella strategi som ”ett team”.

Något som gjorde denna enighet så svår att uppnå var att CNN:s nyhetsredaktion var uppdelad i åtminstone tre fraktioner. Några av Lichts journalister var helt emot honom och tyckte att hans inställning var ett recept på falsk likvärdighet. Andra var ljummet inställda, öppna för en ny riktning men ändå irriterade över hans vaga fördömande av det arbete de gjort de senaste åren. Till och med de som var helt och hållet med på tåget – folk som hade välkomnat Lichts teoretiska mål för tv-bolaget – uttryckte förundran över bristen på närmare detaljer. Det hade varit mycket snack om planerna när han tillträdde tio månader tidigare, men sedan dess – och särskilt efter CNN:s hafsiga bevakning av den första utfrågningen om 6 januari – hade han till stor del hållit sig borta och låtit producenter och programledare föreställa sig sina program utifrån tolkningar av Lichts antydningar. Hans flytt till 22:a våningen hade blivit en allvarlig olägenhet. CNN:s anställda undrade inte bara var deras chef var; de ville veta vad, exakt, han gjorde. Det fanns ännu ingen permanent programledare för den lukrativa sändningstiden klockan 21. Lichts stora projekt – Lemon och morgonprogrammet – hade blivit ett skämt i branschen. Varenda anställd jag pratade med ställde någon variant av samma fråga: Hade Licht någon aning om vad han gjorde?

Cornish verkade angelägen om att ta reda på det. Under frågestunden, som blev något obekväm, frågade hon ut Licht om bland annat följande: företagets ”kultur och moral”, förvirringen kring hans planer, de ”tuffa besluten” gällande vissa anställda som inte rättade sig i leden. Licht började verka rastlös. Vid ett tillfälle när de genomlyste hans senaste uppmaning att låta bli att gå till angrepp Fox News – och hans uppvaktande av republikaner för att få med dem i rutan – frågade Cornish Licht om uppfattningen att CNN medvetet bytte kurs högerut.

Han ansträngde sig för att inte le. Tv-bolagets bevakning av historien om Fox News hade hittills varit ett skolexempel, sa han. De hade presenterat de fällande fakta som framkommit efter Dominion Voting Systems stämning – nämligen att Fox medvetet vilselett sina tittare – och besparat tittarna den hysteriska analys som framförts hos CNN:s främsta konkurrent MSNBC. Vad gällde att ge republikaner en plattform, sa Licht:

– Jag tror att det är oerhört viktigt om vi ska förstå oss på landet. Jag vill faktiskt höra vad de här republikanerna har att säga. Och för att få göra det måste det faktiskt finnas en plats där de vet att det kommer att bli en tuff intervju, men att den kommer att vara respektfull.

Efter att ha understrukit den ”oro” som folk hade internt – att CNN gav dåliga aktörer utrymme genom sin journalistiska metod att rapportera båda sidor – frågade Cornish honom om företagets rykte. Hon, liksom så många av hennes kollegor, ville veta vad Licht menade med det där vaga ordet: varumärke.

– Det jag tror har hänt tidigare är, för att tala klarspråk, att tonen i vår bevakning ibland har underminerat vårt journalistiska arbete, sade Licht.

– Vi försöker göra oss av med den och vinna tillbaka förtroendet. Förtroende är att man kommer till sanningen utan att ta parti för någon. Vi har sett data som visar att förtroendet urholkats markant…

Cornish avbröt honom.

– På grund av innehåll och ton?

– Ja, svarade Licht.

I korridoren några minuter senare, när vi väntade på hissen, frågade Licht hur jag tyckte att det gått för honom. Jag sade att han sett ut att vara på helspänn, som om han kämpade för att fortsätta vara diplomatisk i de frågor som irriterade honom.

– Ja, vid ett tillfälle ville jag bara säga: ”Vi ska inte förvandlas till Buzzfeed, okej?” sa Licht.

– Men det skulle förmodligen inte ha hjälpt.

Förmodligen inte. Vi satte oss till rätta i ett konferensrum – hans assistent beställde sallad från snabbmatskedjan Sweetgreen åt oss till lunch – och jag frågade Licht huruvida han förstod den oro som genomsyrade hans organisation.

– Jag tror att där det finns osäkerhet finns också oro. Det här är journalister, så det finns verkligen inget man kan säga för att lindra oron. Man måste visa dem. Så hela syftet med idag är egentligen att säga: ”Hallå, det finns en plan. Det är det här vi ska göra. Så här kommer det inbegripa dig. Det här är syftet. Det här är strategin.”

Företaget, sa han, hade vacklat ända sedan avskedandet av Chris Cuomo, vilket blev upptakten till att Jeff Zucker kördes bort.

– Man vill inte att denna osäkerhet och oro ska bli det nya normala. Men i viss utsträckning har det blivit så, berättade Licht för mig.

En stor del av denna ångest på CNN, menade Licht, härrörde ur en skepsis kring huruvida hans vision skulle lyckas med att få tillbaka tittarna. Han medgav att det mycket väl kunde vara så att den inte gjorde det – eller åtminstone att det kunde ta lång tid. Licht blev synbart besvärad varje gång någon tog upp tv-bolagets dåliga tittarsiffror. Men, försäkrade han mig, David Zaslav brydde sig mer om andra måttstockar. Framgång skulle nu mätas annorlunda på CNN än hur det gjorts förr.

– Det här är en tillgång för företagets anseende. Det är inte en drivande faktor för ökade vinster, sa Licht.

Jag bad honom att definiera ”tillgång för anseende” i kontexten av ett enormt, börsnoterat vinstdrivande bolag.

– För Warner Bros Discovery är CNN en tillgång för företagets anseende, sa han och betonade ordet.

– Min chef tror att ett starkt CNN är bra för världen och viktigt för aktieportföljen.

Även om det inte tjänar ens i närheten av så mycket pengar som det en gång gjorde?

– Det är vad man säger till mig, sa han.

Denna uppfattning slog mig som särskilt aningslös för att komma från en nyhetsman. Vad Zaslav än har för världsbild så var det ett affärsbeslut att styra CNN mot mitten. I en tid av fragmenterad media övertygades Zaslav av Licht, bland andra, att ett bredare tilltal, för att nå en utmattad majoritet av nyhetskonsumenterna, var bra för slutresultatet (och kanske, som en bonus, bra för USA). Det är oklart huruvida Zaslav fortfarande tror att den modellen är genomförbar. Det har sedan dag ett funnits tvivel kring huruvida Warner Bros Discovery planerade att behålla CNN; flera branschinsiders trodde att Zaslavs plan var att stabilisera tv-bolaget, kapa utgifterna för att stoppa förlusten av intäkter, och sedan sälja det.

Oavsett vilket var CNN:s affärer en källa till oro. Jag sade till Licht – baserat på mina samtal med hans anställda, såväl som utfrågningen av Cornish tidigare samma dag – att det verkade finnas en än större osäkerhet kring deras journalistiska etos. När han varnade Cornish för att anta en ”nedlåtande ton” mot republikaner lät det säkerligen för några reportrar som om han ville att de skulle dalta med galna högeranhängare, vilka skulle utnyttja deras plattform för att destabilisera landets demokratiska institutioner.

Licht såg irriterad ut.

– Vi är inte ett tv-bolag som tar ställning. Om man vill jobba för ett sådant så finns det andra arbetsgivare. Det finns nyhetsorganisationer där du kan ta ställning för det som passar dig. Vi erbjuder något annorlunda. Och när helvetet brakar lös i den här världen kommer du inte längre ha tid för några ställningstaganden. Du kommer att behöva en objektiv källa till sanning.

Jag sa till honom att en del journalister, däribland jag själv, tror att själva sanningen behöver förespråkas.

– Ingen antyder på något sätt att vi skyggar för sanningen, svarade han.

– Tror du på absolut sanning? frågade jag.

– Det är en konstig fråga, sa han och rynkade ögonbrynen.

Den var inte så konstig. Han hade använt just den frasen i en av våra tidigare intervjuer, men verkade inte ha tänkt så mycket på den i kontexten moderna medier.

– Absolut sanning. Hmm, sa han och strök sig på hakan.

Till slut ryckte han på axlarna.

– Det är den där analogin igen, eller hur? En del människor gillar regn, andra gillar inte regn. Du kan inte säga till mig att det inte regnar när det regnar.

Om det bara vore så enkelt. Några veckor tidigare hade New York Times hamnat i en öppen konflikt efter att en grupp medarbetare och anställda skrivit under ett brev som fördömde tidningens påstådda ”redaktionella partiskhet” i sin bevakning av transcommunityt. Ett annat brev, undertecknat av ett antal framstående Times-reportrar, kritiserade vad de såg som ett försök att tysta legitima journalistiska frågor. Båda parter, sa jag till Licht, tror att de står för sanningen. Han lutade sig över bordet.

– Man kan ha olika åsikter, men det finns bara en sanning, sade han.

– Och vi måste kunna ställa frågor och föra samtal som hjälper människor att förstå vad som händer. Vi har fullständigt förlorat förmågan att föra svåra samtal utan att bli demoniserade eller få en stämpel. Det är okej att ställa frågor, att föra svåra samtal. Man kan tro något väldigt starkt, men det påverkar inte sanningen.

Licht betonade att även om han kunde ha överseende med vissa felsteg från sina anställda, kunde han inte tolerera försök att tona ned rapporteringen i kontroversiella frågor. Han noterade att Zucker, i sin rädsla för att teorin att covid kom från en ”labbläcka” var ett främlingsfientligt utspel som försatte asiatiska amerikaner i fara, i stort sett förbjudit att ämnet diskuterades i rutan. Detta, menade Licht, var ungefär som när hälsovårdschefen i USA i början av pandemin sa till medborgarna att det inte skulle hjälpa att bära ansiktsmasker – inte för att det var ett faktum, utan för att regeringen ville förhindra att folk köpte upp de masker som behövdes av blåljuspersonal.

– De sade inte sanningen till oss för att de oroade sig för utfallet, sa Licht.

Han lutade sig tillbaka i sin stol.

– Så ja, jag tror på absolut sanning.

Senare samma dag, när vi satt på snabbtåget från New York till Washington, utvecklade Licht sin mediepolemik. Mer specifikt så ville han fortsätta prata om covid. Precis som Trumps presidentskap, sa Licht till mig, hade pandemin visat i vilken grad hans tv-bolag förlorat kontakten med landet.

– I början var det en källa man litade på – den här galna grejen, ingen begriper sig på den, hjälp oss att förstå. Vad är det som händer? Och jag tror att det sedan kom till ett läge där man tänkte: ”Wow, vi måste fortsätta få de där tittarsiffrorna. Vi måste behålla den här känslan av angelägenhet.”

Han slog sina handflator mot bordet mellan oss och härmade det febriga tempot hos ett fiktivt tv-bolag.

– COVID, COVID, COVID! Titta på antalet fall! Titta på det här! Titta på det här! Ingen kontext. Och, du vet, det där skambeläggandet. Sedan gick folk ut och sade: ”Det här är inte mitt liv. Det här är inte min verklighet. Ni säger bara det här för att ni vill få tittarsiffror, ni behöver klicken. Jag litar inte på er.”

Hade de fel?

– Det hade de inte, säger han.

För en man som allmänt uppfattas utföra ordrar från sina chefer i styrelsen på Warner Bros Discovery, hade Licht en del väldigt starka åsikter själv. Visst fanns viss press på honom att anpassa CNN efter Zaslavs infall. Licht sade till anställda i höga positioner att han ständigt kämpade för att ”skydda” dem från redaktionell inblandning på bolagsnivå. Licht hade hört pratet om att han var en upphöjd springpojke. Det var kanske för att det fanns ett spår av sanning i det som han, under våra samtal, verkade fast besluten att staka ut sin egen distinkta världsbild.

Licht insisterade på att hans kritik mot medierna inte var ideologisk, att han inte kritiserade en liberal vinkling av nyheterna per se, utan snarare det att man fogade sig efter elitens kulturella känslighet, en journalistisk överenskommelse om att välbeställda, urbana journalister ska undvika att säga hårda sanningar som skulle alienera medlemmar i deras grupp. När vi återkom till frågan om bevakningen av transfrågor – specifikt vetenskapen kring prepubertala hormonbehandlingar och livsförändrande kirurgi – menade han att medierna är mindre intresserade av att hitta svar och mer bekymrade över att råka kränka uppfattade bundsförvanter.

– Vi måste ställa tuffa frågor utan att bli utskällda för att vi är dumdristiga nog att fråga. Det finns en sanning där och den kanske inte främjar vare sig den ena eller den andra sidan. Men låt oss komma till sanningen. En del av det här är rätt, en del är fel; en del av det här är fel, en del är rätt.

Han pausade.

– Och jag vill tillägga att det är här ord spelar roll. Man gör omedelbart så att en del personer slutar lyssna när man använder begrepp som ”person som kan föda barn”. Folk slutar lyssna och man förlorar det där förtroendet.

Han pausade igen.

– Godhetssignalera inte, säg sanningen. Ställ frågor som leder till sanningen – samla inte in fakta för den ena eller andra sidan. Ställ de svåra frågorna. Det är en oerhört känslig, splittrande fråga för vilken det finns ett venndiagram som det här landet kan enas om, om vi kommer dit med fakta.

Licht hävdade att mediernas blinda fläckar beror på bristande mångfald – och inte den brist på mångfald som han ser att nyhetsredaktioner är besatta av. Han vill rekrytera reportrar som är djupt religiösa, reportrar som växt upp med matkuponger och reportrar som äger skjutvapen. Licht mindes ett gräl han nyligen haft med sina egna ansvariga för mångfald, jämlikhet och inkludering, efter att han fällt några syrliga kommentarer vid en konferens.

– Jag sa: ”En svart person, en brun person och en asiatisk kvinna som alla tog examen från Harvard samma år, det är inte mångfald.”

En minut senare – när han insett att anekdoten skulle kunna ge honom problem, pausade han för att överväga vad han kunde säga därnäst – tillade Licht:

– Jag tänker att ”Defund the police” (på svenska: Avfinansiera polisen) skulle ha bevakats annorlunda om nyhetsredaktionerna var fyllda av personer som bott i kommunala bostäder.

Jag frågade honom varför.

– De har en annan relation till sitt behov av polisen, sa han.

Licht sneglade mot sin assistent.

– Nu kommer jag få problem, sa han.

Jag undrade om han ville få problem, om han njöt av att spränga gränserna för hövliga mediesamtal. Det hade blivit uppenbart, under mina intervjuer, att Lichts inre krets var liten och blev allt mindre. Han kände uppenbarligen att han inte kunde lita på en del av personerna runt omkring honom – personer som var lojala mot Zucker, läckte information för att underminera honom, eller både och. Denna misstro gav upphov till en särskild föraning, men också en viss frigörelse. Han må ha varit reserverad gentemot medarbetarna på CNN, men våra många timmar av samtal började kännas som terapisessioner för Licht; en trygg plats där han fick utlopp för missnöje, erkände rädslor och strävade efter ett gäckande genombrott. Jag hade hört från tidigare kollegor att Licht under den första tiden på ”Morning Joe”, när cheferna på NBC behandlade hans nya program som ett skämt, antog en ”jag mot världen”-mentalitet. Han hukade sig och svor på att etablissemanget på NBC:s huvudkontor skulle få betala för sitt förakt. Det slog mig att Licht gjorde samma sak nu. Skillnaden var, så klart, att han inte längre representerade patrasket i rebellalliansen. Han var ordförande och vid för CNN Worldwide. Han var imperiet.

När vi susade förbi Wilmington, Delaware, frågade jag Licht om det fanns personer på CNN som ville att han skulle misslyckas.

– Det är jag säker på, sa han och nickade.

Det märktes att han övervägde vad han skulle säga därnäst. Han valde att vara på den säkra sidan.

– Men det är helt klart ett fåtal, en väldigt liten grupp inom organisationen. Så jag ägnar inte så mycket tid åt att tänka på det.

Då förändrades hans röst. Plötsligt var Licht upplivad.

– Men jag skulle vilja säga till dem som vill att jag misslyckas: Vad är det ni är ute efter? Vem vill ni se på den här posten? Vill ni ha en journalist? Vill ni ha någon som har direkt kontakt med bolaget och som kan ringa ett telefonsamtal och säga: ”Hej, vad fan?” Vill ni ha någon som har gjort jobbet? Som har gjort flera av jobben? Som förstår exakt vad som krävs för att göra det jag ber om? Någon som tror att vår framtid bygger på att leverera riktigt bra journalistik? De kanske inte gillar min stil eller så, men jag är inte helt säker på vad de är ute efter om de vill att jag ska misslyckas.

Licht tittade ut genom fönstret.

– Så jag ägnar inte så mycket tid åt att tänka på det, upprepade han.

Att fokusera på sin ”stil” verkade som en undanflykt. Jag sa till Licht att hans anställda, enligt vad de sade i mina samtal med dem, hade tre huvudsakliga klagomål mot honom. Det första var att han oförsonligt kritiserade den tidigare versionen av CNN utan att någonsin riktigt specificera – som han gjort under våra intervjuer – vad han ogillade med bevakningen eller vad han skulle ha gjort annorlunda. Licht bemötte denna kritik med att förklara att han inte ville peka ut enskilda journalister, särskilt inte då ”de belönades för det beteendet av chefen innan mig”.

Licht berättade att dåligt beteende hade tagits upp med enskilda personer direkt. Utan att nämna Jim Acosta vid namn, sa Licht:

– Det var en person som jag åt middag med, som ansågs ha väldigt fel ton och jobbade på det gamla sättet. Folk bara antog att den här personen inte passade in i min värld, men så åt vi middag och jag sa: ”Kan jag förmoda att det här var krigets dimma? Att vi ibland gör saker i krig som inte är vi?” Och han sa: ”Du kan absolut förmoda det. Vad behöver du från mig?” Vi har inte haft några problem.

Detta förde oss till det andra klagomålet mot Licht: Han verkade vara konsekvent inkonsekvent. Acosta skonades, men Brian Stelter fick sparken. John Harwood kastades ut för att han inte passade in i ”varumärket”, men Don Lemon fick ett stort nytt avtal och en befordring att leda Lichts morgonprogram. Till och med efter att han varit respektlös mot sin kollega och fällt enfaldiga kommentarer i rutan fick Lemon behålla sitt jobb – för tillfället – vilket förbryllade till och med de CNN-anställda som såg honom som sin vän.

Bortsett från beteende och varumärke så var Lemons morgonprogram dåligt. Därav det tredje klagomålet som Lichts anställda hade mot honom: Skulle inte han vara en utomordentlig producent? Ett tv-geni? Hur kunde då så mycket av det innehåll han sände vara så osebart? Jag påminde honom om vad Joe Maysonet, hans personlige tränare, sagt om Brooklyn Nets: Stora stjärnor och stora egon hade förstört lagets kemi, vilket gjorde att ledningen inte hade något annat val än att byta ut dem och börja om från början. Jag frågade Licht, när morgonprogrammet sänts i fyra månader, om han började närma sig den punkten.

– Det är inte bestämt än, svarade han.

Därefter frågade jag Licht om det var något han, om han blickade tillbaka, önskade att han gjort annorlunda. Han svarade ja – ”100 procent” – men verkade ovillig att säga mer. När jag pressade honom medgav Licht att hans största misstag hade varit att storma in på CNN, fast besluten att bevisa att det var han som bestämde, och vråla, enligt honom själv: ”Jag kommer att vara en helt annan ledare än Jeff”, snarare än att lära sig stället, däribland vad Zucker gjort rätt.

– Jag var helt inriktad på att försöka dra en skiljelinje mellan den gamla ledningen och den nya ledningen. Jag skulle istället ha börjat lugnt, utan de där stora proklamationerna om hur annorlunda jag skulle vara.

De där stora proklamationerna hade alienerat Licht från stora delar av arbetsstyrkan, det insåg han nu. Men, lovade han, det fanns ännu tid att vända allt. Hans uppdrag ökade takten. Stora saker var på gång. Snart, sa han, skulle världen få se det nya CNN.

– Chris var absolut, helt klart, utan tvekan rätt val för CNN, sa läraren till sina studenter och gestikulerade mot mannen som satt framför dem.

– Idag finns inget viktigare i USA än förtroende. Jag ber för att Chris kommer att vara framgångsrik. Jag vill att han ska ha det här jobbet i tio år, för allt under tio år innebär att han inte fått möjlighet att göra de viktigaste förändringarna hos den viktigaste nyhetskällan på jordens yta. Jag är övertygad om att han kommer att lyckas och fruktar för detta land om han inte gör det.

Han vände sig mot Licht. Lärarens ögon var fuktiga. Hans röst stockades av känslor.

– Mina förhoppningar och drömmar är förkroppsligade i dig, sa han.

Det var en hedrande introduktion, särskilt med tanke på vem det var som levererade den: Frank Luntz. I 30 år hade Frank Luntz, opinionsundersöknings- och fokusgruppsgurun, varit kommunikationskonsult till det republikanska partiet, vilket systematiskt försökt delegitimera nyhetsmedierna. Luntz ångrade inte direkt detta. Trots att han bröt med sitt parti när det underkuvades av Donald Trump, menade han fortfarande att medierna gjort lika mycket skada mot landet som vilken politiker som helst under hans livstid, vilket förklarade hans översvallande glädje över att Licht utvalts att leda CNN. Sedan han först träffade honom, över ett decennium tidigare på ”Morning Joe”-tiden, hade Luntz övertygats om att Licht var särskilt väl rustad att rama in den sortens intelligenta, renhåriga och nyanserade diskussioner som väljarna förtjänar. När Zucker var ute ur bilden började Luntz lobba, och vädjade till Licht att försöka få jobbet, ovetande om att han redan erbjudits och tagit det.

Licht hade aldrig fått en ärlig chans, sa Luntz till studenterna från University of Southern California, som satt i en halvcirkel i hans lägenhet i Washington DC. Kritikerna hade gett sig på honom bara veckor efter han tagit jobbet.

– Dagar! avbröt Licht.

Luntz nickade medhållande. Licht sa till honom att det var okej. Hans chef, David Zaslav, tänkte i termer av år, inte månader. Licht hade en plan att leda CNN genom dess identitetskris, och Zaslav hade tålamod nog för att planen skulle fungera. Luntz ryckte till. Han påpekade att inom amerikansk fotboll var lagens ägare kända för att säga just det här om sina tränare – att det fanns en vision på plats, att det skulle ta tid – innan de gav dem sparken. Han sade till Licht att han bad för att det inte skulle hända.

Att CNN:s chef skulle få sådant entusiastiskt stöd från en känd republikan – och att Licht skulle besöka Luntz hem, en plats där talmannen i USA:s representanthus, Kevin McCarthy, har ett sovrum – bekräftar sannolikt vänsterns värsta farhågor om honom. (När jag frågade Licht om han är konservativ svarade han: ”Jag skulle aldrig placera mig själv i den kategorin. Jag tror det beror på vad vi pratar om.”) Sanningen var att Licht inte var här för Luntz skull. Kvällen innan, när de gamla vännerna sprungit på varandra vid en tillställning till Ted Turners ära, hade Luntz fått idén. Han undervisade en kurs för besökande studenter från USC och skulle bjuda hem dem till sin lägenhet dagen efter; skulle inte Licht kunna göra ett överraskningsbesök för att besvara deras frågor om media?

De flesta chefer skulle aldrig ens överväga en så pass slumpmässig förfrågan. Licht ska ha kredd för att han – som nu låg väldigt illa till på CNN, då rykten om avsked överskuggade allt han tog sig för – gjorde det och mer därtill. Nästa dag dök han upp i Luntz lägenhet och tillbringade en timme med de 16 studenterna. Det slog mig, återigen, som exakt den sortens öppen interaktion han undvikit med sina egna anställda. Med studenterna var Licht överdrivet rättfram och ärlig. Vid ett tillfälle, under en ordassociationslek, när en ung kvinna kallade CNN ”liberala”, försökte Licht inte ens dölja sin irritation utan bad henne att specificera. Till slut erkände hon sig besegrad och medgav att hennes svar byggde mer på uppfattning än verklighet.

En av hennes kurskamrater räckte upp handen. Han frågade Licht hur CNN skulle återhämta sig från att ha varit ansiktet utåt för ”fake news”. Licht svarade att tv-bolaget behövde vara än striktare med att enbart rapportera fakta.

– Det är så lätt att förstöra sitt anseende och det tar en hel del tid att återfå det, sa han.

Licht berättade för studenterna att hans organisation hade litet utrymme för att göra fel. Varje artikel på CNN:s hemsida, varje textruta som syns i sändningarna, varje kommentar på hans reportrars sociala mediekonton granskades.

– Allt spelar roll. För i samma sekund som du ger den andra sidan ammunition kommer de att använda den.

Och sedan sa Licht något jag aldrig hört förut.

– Jag vill inte att folk ska tänka på CNN, Fox och MSNBC i samma mening.

Licht sa till studenterna att MSNBC använde modellen ”bara upprördhet, hela tiden”, som CNN uppfunnit. ”Särskilt ett program”, konstaterade han, verkade använda en BREAKING NEWS-banner på så gott som varje inslag. (Han syftade på Nicolle Wallaces program klockan 16, en konkurrent till Jake Tappers program på samma sändningstid.) Den taktiken ger en liten ökning i tittarsiffrorna, sa Licht, men menade också att det var oansvarigt av hans tidigare arbetsgivare.

Han var – rättmätigt, men ändå förvånande – mycket hårdare mot Fox News. Licht hade trots allt upprepade gånger varnat sina anställda att inte förhasta sig när de bevakade Rupert Murdochs tv-bolag. Han betonade att de inte skulle ”få spel över allt som Laura Ingraham säger”, för ”det är inte nyheter”. Vad vi bevittnade nu, sa Licht, var däremot nyheter. Tucker Carlson hade häcklat Trump i sms, men samtidigt beskyddat honom på bästa sändningstid. Ingraham och Sean Hannity hade avfärdat anklagelserna om valfusk privat, men samtidigt sålt in dem till tittarna. Faktum är att bevisen som kom fram ur Dominion-stämningen visade att ”en större medieorganisation medvetet vilselett folket, och att det fått faktiska konsekvenser i verkligheten”, sa Licht.

Genom att använda det exemplet försökte Licht göra åtskillnad mellan CNN och de båda andra tv-bolagen. Han fördömde Fox News för att vara en falsk propagandamaskin och läxade upp MSNBC för att sälja hysteri.

– Om vi klankat ned på Fox varje dag så hade det bara låtit som oväsen, sa Licht till studenterna.

– Men om man tittar på CNN nu, så tänker man: ”Wow, det här är faktiskt viktigt, för de pratar aldrig om Fox.”

Precis i rätt ögonblick frågade en av Luntz studenter Licht om fällan med falsk ekvivalens. Hon verkade inte så intresserad av att diskutera de brott som begåtts av Fox News och MSNBC – även om de spelade in i hennes fråga – men desto mer intresserad av Lichts övergripande inställning till nyheter. Det finns, påminde hon honom, ”sanna svar” på några av de grundläggande frågor som landet stått inför. Trump hade förlorat valet 2020, Barack Obama hade fötts i USA, vi vet hur många dödsfall som orsakades av covid.

Licht gick till anfall.

– Vänta här nu. Vi vet inte hur många dödsfall som orsakades av covid, sa han.

Hon rynkade pannan åt honom.

– Nej, vi gör verkligen inte det, sa Licht.

Som läkarson menade han att det fanns ”befogade samtal” att föra kring covids dödstal. Kanske hade en del patienter lagts in på sjukhus med livshotande sjukdomar innan pandemin inleddes, och sedan dött med en positiv diagnos. Licht postulerade.

– Vi får problem när man säger: ”Nej, kom igen, vi ska inte ens ha det samtalet”, sa han till studenterna.

– Det bidrar till att bygga förtroende lika mycket som allt annat. Om man är säker på sina fakta ska man kunna ha den diskussionen.

Licht medgav att blidkandet av högern, genom att rapportera båda sidor, var ”det största bekymret” inom den egna organisationen. Men han gav inte vika. Det hade varit orättvist, sa han, att kalla alla som ifrågasatte hur korrekta dödstalen var för ”covidförnekare”. Det vore oärligt att inrama pandemins sista räddningspaket som: ”Du är antingen för det här räddningspaketet eller så hatar du fattiga människor.” De fick höra hans favoritanalogi: Vi kan diskutera huruvida vi gillar regn eller inte, så länge vi erkänner när det regnar ute.

Den sista frågan var rättfram. En ung kvinna frågade Licht hur tv-bolaget, med tanke på hans skarpa kritik mot CNN:s tidigare arbete, planerade att bevaka Donald Trump den här gången.

– Jag får den frågan hela tiden, sa Licht och såg förvirrad ut.

– Jag ska ge er ett väldigt kontraintuitivt svar, vilket är: Jag är inte så bekymrad över det.

Han förklarade att Trump nu var en återbrukad vara, att hans ”superkraft” att dominera nyhetscykeln hörde till det förflutna. Om något, tillade Licht, skulle han gärna vilja se Trump i rutan jämte sin stjärnreporter Kaitlan Collins.

Studenterna verkade förskräckta över hans nonchalans.

– Man bevakar honom som vilken annan kandidat som helst, sa Licht till dem.

Nästa gång jag träffade Licht var två månader senare i Manchester.

CNN:s nyhetsredaktion hade förbluffats av nyheten om town hall-intervjun den 10 maj. Internt hade frågor om huruvida tv-bolaget verkligen skulle ge Trump en plattform i upptakten till valkampanjen 2024 känts väldigt obesvarade. Nästan ingen – inte ens CNN:s ledande profiler, personer som hade mångåriga relationer med Trump och hans närmsta rådgivare – kände till förhandlingarna om att göra en town hall-intervju. När det tillkännagavs argumenterade Licht kraftfullt inför sina anställda om förtjänsterna med ett livesänt evenemang. Kampanjen var i gång, Trump var en av de främsta kandidaterna och behövde bevakas. Snarare än att ge honom ofiltrerad tillgång till deras tittare via sina massmöten skulle CNN, sa Licht, kontrollera hur Trump framställdes genom sina produktionsbeslut, sina frågeställningar och sina faktakontroller i direktsändning. Hans skeptiker berättade för mig att de, i varierande grad, köpte det.

Men oron växte ju närmare town hall-intervjun man kom. Anställda tyckte att det var konstigt att ingen av CNN:s nyhetsankare som intervjuat Trump – Anderson Cooper, Jake Tapper, Erin Burnett, Wolf Blitzer, Chris Wallace – bjudits in att medverka i förberedelserna inför evenemanget genom att utforma frågor, föreslå bästa tillvägagångssätt eller helt enkelt ge Collins råd. På sociala medier spekulerade Trump i huruvida town hall-intervjun skulle bli en katastrof, vilket väckte farhågor bland cheferna att han kanske skulle ställa till med något och lämna scenen, vilket i sin tur fick anställda att bekymra sig över vad, exakt, tv-bolaget skulle göra för att hålla kvar Trump på inspelningsplatsen. De sista dagarna innan sändningen ökade oron över publikens sammansättning kraftigt, då Lichts beskrivning av publiken – ”extra Trumpvänlig” – spreds genom gruppchattar och sms-trådar.

All denna oro visade sig vara befogad. Förberedelserna var uppenbarligen ett problem. Collins gjorde ett beundransvärt arbete, men kördes över av Trump i viktiga ögonblick. Hennes frågor, vilka nästan uteslutande kom från kandidatens ideologiska vänster, bidrog till att effektivt samla rummet kring honom. Inte för att rummet behövde det. Publiken var överväldigande Trumpvänlig, och då CNN ville ha en organisk miljö fanns få restriktioner på dess engagemang. De påföljande applåderna från hela publiken – jag räknade till åtminstone nio – störde Collins rytm som intervjuare. Det gjorde också de olägliga skrattanfallen, som när Trump förlöjligade E Jean Carroll, och hånskratten när Collins nämnde inspelningen från Access Hollywood. I slutet av evenemanget kunde det knappt särskiljas från ett Maga-möte. Folk runt om i hörsalen skrek ”Jag älskar dig!” under reklampauserna och skanderade ”Fyra år till!” när programmet tog slut.

När publiken vällde ut i lobbyn kändes det som att de var fans som firade hemmalagets seger över en hatad motståndare. Personer jag pratade med lovprisade Trump och avskydde CNN.

Christopher Ager, republikanernas ordförande i New Hampshire, fångade stämningen bäst:

– Vi visste att CNN har en ny ledning. Det verkade som att de hade en annan ton, som om de skulle vara rättvisa mot Trump, rättvisa mot republikaner. Men jag märkte inte av det i kväll. Det här var det gamla CNN, sa han.

40 mil bort, i studion i New York, var CNN:s anställda förbryllade. Enligt den ursprungliga planen skulle Scott Jennings, en republikan som inte gillar Trump, ansluta sig till gruppen av välbekanta experter i efterprogrammet efter sändningen. CNN hade flugit in Jennings till New York för hans medverkan. Några timmar före town hall-sändningen kom dock ett internt meddelande om ett byte. Byron Donalds skulle ersätta Jennings (som istället medverkade i en annan panel mycket senare den kvällen). Donalds, en republikansk kongressledamot från Florida, är valförnekare – någon som, för att använda Lichts uttryck, säger att det inte regnar mitt under ett skyfall. Det var tillräckligt problematiskt för en del CNN-anställda att Trump, den ursprunglige valförnekaren, trotsade Lichts ofta upprepade direktiv. Men varför satt Donalds i en panel efter sändningen?

Det här var inte det enda märkliga bytet. Sarah Matthews, en tjänsteperson i Trumpadministrationen som vänt sig mot sin tidigare chef, skulle ha medverkat i ett program inför sändningen. Hon stoppades dock plötsligt och ersattes av Hogan Gidley, en tidigare anställd vid Vita huset som förblivit hängiven Trump.

Live-tv är föränderligt. Människor och studior och manus ändras hela tiden av olika skäl. CNN:s anställda hade dock anledning att vara misstänksamma. De undrade om det gjorts något slags överenskommelse med Trumps team, om man lovat att ha med godkända panelmedlemmar i utbyte mot hans medverkan i town hall-intervjun. Det verkade åtminstone uppenbart att CNN-ledningen, även om det inte fanns någon officiell överenskommelse, hade förvrängt bevakningen för att hålla Trump nöjd – kanske för att förhindra att han klev av scenen. Vid ett tillfälle under införprogrammet, när en textruta med orden SEXUELLA ÖVERGREPP dök upp i bild på CNN, ringde en av Lichts närmsta medarbetare till kontrollrummet. Hans instruktioner förbluffade alla som hörde dem: Textrutan skulle plockas bort omedelbart.

När town hall-intervjun avslutats började två eftersnackspaneler samtidigt, vilket gav tv-bolagets chefer flexibiliteten att hoppa mellan journalistik och analys. En panel, som leddes av Tapper, var ett rundabordssamtal med journalister som plockade isär Trumps lögner. Den andra, som leddes av Cooper, bestod av partipolitiska förståsigpåare, däribland Donalds, som debatterade mot varandra. Enligt det uppdrag som Licht formulerat för mig skulle Tappers panel haft huvudrollen den kvällen. Men det hade den inte. Licht beslutade att lyfta fram Coopers panel (ett faktum som först rapporterades av Puck). Detta beslut kan eventuellt ha kommit från allra högsta toppen. Under dagarna efter town hall-sändningen sa Zaslav till flera personer att Tappers panel som pucklade på Trump påmint honom om Zuckers CNN. Men inte ens den Maga-vänliga versionen dög åt Donalds. Efter att han kritiserat tv-bolaget i sändning lämnade kongressledamoten inspelningen och tog sedan sin telefon, mitt framför ögonen på tv-crewet och de andra paneldeltagarna, och började kritisera CNN på Twitter.

Licht försökte fortfarande acceptera skoningslösheten i backlashen senare den kvällen när CNN:s populära nyhetsbrev Reliable Sources landade i hans inkorg. Han läste misstroget den första meningen: ”Det är svårt att förstå hur USA gagnades av det spektakel av lögner som sändes på CNN under onsdagskvällen”, skrev Lichts egen mediereporter Oliver Darcy.

Licht kunde hantera att förlöjligas av sina mediekonkurrenter. Men att skällas ut offentligt av någon på den egna avlöningslistan – under den viktigaste kvällen i hans karriär – kändes som förräderi på en helt ny nivå. Licht, som bara timmar tidigare hade uttryckt ambivalens till mig angående hur kvällen gått, gick in i krigsläge.

Morgonen därpå inledde han redaktionsmötet klockan nio med ett dräpande ordval: ”Jag tror absolut, tveklöst, att USA gagnades väl av det vi gjorde i går kväll.”

Flera CNN-anställda var oense med Licht under det där morgonmötet. De tyckte att hans utförande av evenemanget varit fruktansvärt. De menade att hans taktiska beslut i stort sett överlåtit kontrollen över town hall-intervjun till Trump, försatt Collins i en omöjlig sits och skämt ut alla som var involverade i produktionen. De här åsikterna var utbredda – och nästan helt irrelevanta. Alla på CNN hade för länge sedan insett att Licht arbetade för en publik bestående av en enda person. Det spelade inte någon roll vad de tyckte, eller vad andra journalister tyckte, eller ens vad tittarna tyckte. Det enda som spelade någon roll var vad David Zaslav tyckte.

Jag såg fram emot att få veta det. I månader hade Zaslavs kommunikationschef, Nathaniel Brown, skyddat sin chef från att medverka i den här artikeln. Först sa han till mig att Zaslav bara skulle prata med mig om han inte angavs som källa, och att eventuella citat jag ville använda skulle godkännas av dem. När jag vägrade – jag sa till Brown att det var uteslutet att de skulle godkänna citaten och att jag bara ville träffa Zaslav om han tillät frågor on the record – gick han motvilligt med på mina villkor, men sedan försökte han låta tiden rinna ut och såg upprepade gånger till att Zaslav inte var tillgänglig för en intervju. Till slut, efter några misslyckade försök och flitig kommunikation fram och tillbaka, var intervjun bokad. Jag skulle träffa Zaslav onsdagen den 17 maj, en vecka efter town hall-sändningen med Trump, på hans kontor i New York.

På tisdagskvällen, mindre än 24 timmar före mötet, ringde Brown mig.

– Vi kommer att hålla oss till bara bakgrundsinformation, Zaslav kan inte anges som källa, sa han.

Det här var ett skamlöst brott mot vår överenskommelse och Brown visste om det. Han hävdade att det var utom hans kontroll. Men, försökte Brown försäkra mig, ”med allt som händer” tänkte Zaslav att ”han kan vara till stor hjälp för dig genom att förklara en del saker om bakgrunden”.

Jag var inte helt förvånad. Under det gångna året hade personer som kände Zaslav – och som observerat hans relation till Licht – beskrivit honom som ett kontrollfreak; en detaljstyrande, oförsonlig chef som hovrade över sin hårt ansatte CNN-ledare. Zaslavs konstanta inblandning i redaktionella beslut framstod för bolagsveteraner som märkliga och olämpliga. Än märkligare var att Licht verkade vara hans marionett. I det avseendet, sa några av Lichts mångåriga vänner och medarbetare, tyckte de synd om honom. Han var den som fick ta stryk medan mannen bakom ridån knappt fick en skråma. Jag tackade nej till Browns erbjudande. Jag sa till honom att det här var Zaslavs sista chans att försvara Lichts ledarskap – och sitt eget. Om han ville förklara något kunde han göra det i en officiell intervju, on the record, som vi kommit överens om. Zaslav vägrade.

Kvällen innan den här artikeln publicerades skickade Zaslav ett uttalande genom Brown, där han sa: ”Vi vet att det kommer att ta tid att genomföra det viktiga arbete som inletts, men vi har stort förtroende för de framsteg som Chris och teamet gör, och delar deras övertygelse om strategin.” Brown erbjöd mig också ett eget uttalande, där det stod att han bara ställt in vår officiella intervju för att det ”under de månader som gått från den första förfrågan till det planerade mötet, blivit tydligt att premisserna för det mötet ändrats”. (Det hade de inte. I ett mejl två dagar innan det planerade mötet skrev Brown att de skulle träffa mig på onsdagen för en officiell intervju.)

Dagen efter det inställda mötet satte jag mig ned med Licht för sista gången, på en restaurang i New York med utsikt över den nya stadsdelen Hudson Yards. Jag berättade för honom om uppfattningen att Zaslav inte låter honom göra sitt jobb. Licht såg ut som att han frös till för ett ögonblick.

– Jag känner inte så alls, sa han.

– Jag känner att jag har en fantastisk partner som håller mig om ryggen och som vet massor om den här branschen.

– Känner du att du har kunnat vara dig själv i det här jobbet? frågade jag.

– Var kommer den frågan ifrån? Vad är du ute efter? Mig själv? frågade han och såg skeptisk ut.

Licht bet sig i läppen ett ögonblick.

– Jag tror att det är väldigt annorlunda. Ett vd-jobb är bara väldigt annorlunda. Varenda ord man säger analyseras. Hur man tittar på någon analyseras. Det är bara annorlunda. Så jag försöker vara mitt autentiska jag så mycket som möjligt, inom jobbets naturliga begränsningar.

Jag förklarade var frågan kom ifrån. Anställda på CNN tycker att han är ”performativ”, sa jag till Licht, som om han antar en persona som en skottsäker tuffing, för att det är vad Zaslav vill ha. Hans anställda tycker också att han blivit så inställd på att sälja in den här bilden att det har förstört hans förmåga att bygga verkliga, meningsfulla relationer med nyckelpersoner där som vill att han ska lyckas. CNN-anställda hade bett mig, om och om igen, att försöka hitta lite ödmjukhet hos deras ledare. Om inte annat så ville de se en smula självkännedom. De hoppades få se att han visste hur illa hans arbete var, och varför. Men Licht nappade inte på betet. Vid ett tillfälle frågade jag honom huruvida han ångrade att han flyttat sitt kontor till 22:a våningen. Licht satt tyst i över en minut – knäckte nacken, sneglade omkring sig, och vid ett tillfälle verkade det som att han kanske inte tänkte besvara frågan alls. Till slut suckade han djupt.

– Det var inte meningen att det skulle bli en grej, men det blev en grej, så visst.

– Bara för att det blev en grej? frågade jag.

– Visst, svarade han.

Licht tänkte inte ge mig – eller, mer korrekt, sina anställda – nöjet i att han erkände sitt fel. Han tänkte verkligen inte erkänna allt annat som gått fel. Till och med när CNN halkade efter Newsmax i tittarsiffror, två kvällar efter town hall-sändningen, verkade Licht oberörd. Till och med när hans anställda gjorde öppet uppror – en vecka efter Darcys nyhetsbrev kritiserade Christiane Amanpour, den kanske främsta journalisten i CNN:s historia, Licht i ett tal vid journalistskolan på Columbia University – höll han ut.

Jag frågade Licht om det var något han ångrade med sändningen. Den ”extra Trumpvänliga” publiken? (Nej, sa Licht, för den var representativ för den republikanska väljarbasen.) Att den första frågan handlade om hans vallögner? (Nej, sa Licht, för inget annat, inte ens E Jean Carroll-domen, hade lika stort nyhetsvärde som Trumps angrepp mot valurnorna.) Att han tillät publiken att jubla fritt? (Nej, sa Licht, för att instruera dem att hålla tillbaka sina applåder, som debattmoderatorer ofta gör, skulle ha förändrat verkligheten vid evenemanget.) Det enda han kunde gå med på var att publiken skulle ha presenterats för tittarna hemma i tv-sofforna, kanske med en handuppräckning, för att visa hur många som tidigare röstat på Trump eller som planerade att göra det 2024.

Han gav sig inte på någon annan punkt – inte ens kongressledamot Donalds medverkan i efterprogrammet. Licht sa till mig att det förmodligen verkade obegripligt att ha med en kongressledamot i expertpanelen, men sa att han annars inte ångrade något, inte ens efter att jag påpekade att Donalds var en valförnekare som använde sin plats i den panelen för att ifrågasätta giltigheten i Joe Bidens valseger 2020.

Hade CNN gjort en överenskommelse med Trumps team, frågade jag, som krävde att gäster som Donalds och Gidley skulle vara med?

– Absolut inte! Jag kan tveklöst säga att det inte fanns någon överenskommelse, inget avtal. Ingenting, svarade Licht.

Jag informerade honom om en mer populär teori om vad som hänt. Flera CNN-reportrar trodde att det inte funnits någon formell överenskommelse, utan snarare ett samförstånd: Om Trump visade god vilja genom att medverka i CNN behövde tv-bolaget visa god vilja genom att boka in en del ovanligt Trumpvänliga röster till inför- och efterprogrammen. Jag informerade Licht om hur många av hans anställda som trodde att det kunde ha gjorts en sådan överenskommelse utan hans vetskap, då han var fokuserad på det större perspektivet av att producera town hall-sändningen. Var det möjligt, frågade jag, att hans närmsta medarbetare skulle ha kunnat nå ett sådant samförstånd med Trumps team?

– Nnnnej, svarade han, och drog ut på ordet för att köpa tid.

– Men jag kan… Jag menar, allt är möjligt. Men jag skulle tro att det snarare kan ha varit något i stil med: ”Om vi är helt ensidiga i vår analys så gagnar det inte publiken.”

Han pausade.

– En av de största missuppfattningarna kring den town hall-sändningen är att jag gjorde den för tittarsiffrorna. Det var en inhyrd publik (vilket betyder att de flesta av tittarna inte vanligtvis ser på CNN), så jag gjorde det inte för tittarsiffrorna. Jag gjorde det definitivt inte för att tjäna pengar, för det kostade oss pengar. Och jag gjorde det verkligen inte för att bygga en relation med Trump. Så det undanröjer per definition en hel del av de här konspirationsteorierna om en överenskommelse.

Kanske var det konspirationsteorier. Men under det senaste året hade så många saker som Lichts anställda förutspått – spekulationer som han avfärdat som felaktiga eller kortsynta eller sinnesrubbade – visat sig besannas. Lemon var en katastrof i morgonprogrammet. (Licht gav honom till sist sparken i april.) Collins var inte bättre som medankare i New York än som stjärna i Vita huset. (Licht gav henne sändningstiden klockan 21 med början nu i sommar.) Licht hade varit fixerad vid de negativa skriverierna om honom. (Licht konfronterade Dylan Byers på en fest i mars, bekände Licht för mig, och skällde ut reportern för hans bevakning.) Zaslav visade sig vara komiskt inkräktande. (Vid ett tillfälle, en dag efter att New York Post rapporterat om att Licht kanske snart skulle få sparken, klev Zaslav in på ett styrelsemöte på CNN och förklarade för Lichts underordnade: ”Det här är vår rendez-vous med ödet!”) Licht hade berättat för mig att han och Zaslav kommit fram till att ”totalrenoveringen” av CNN skulle kräva två års arbete. Men det fanns skäl att tro att tidsplanen påskyndades. Inte långt efter vår sista intervju tillkännagav Warner Bros Discovery att man installerat en ny operativ chef vid CNN, David Leavy, en av Zaslavs förtrogna vars anställning genererade prat om en nära förestående maktkamp – och potentiellt början på slutet för Licht.

I rättvisans namn så var även Jeff Zuckers första år vid CNN tuffa. Anställda avskedades, program floppade och antalet tittare sjönk. Det var inte förrän Zucker fann en rytm i det som CNN:s personal kallade hans ”svärmstrategi”, där man öste reportrar och resurser på de hetaste, trendande historierna – försvunna flygplan, bajskryssningen och, slutligen, Trumps kandidatur – som CNN fick riktigt höga tittarsiffror. Lichts dåliga start uteslöt inte en comeback. Det fanns, sade han och hans anhängare till mig, ännu tid för honom att bli framgångsrik.

Trots det var det inte mycket under Lichts första år som tydde på att framgång var på väg. Hans största bedrift – att få Charles Barkley och Gayle King att vara programledare för ett program – skulle knappast liva upp CNN:s programutbud på bästa sändningstid. Programmet, ”King Charles”, skulle bara sändas en gång i veckan, så Licht sökte fortfarande efter den seger han behövde för att få fart på CNN:s tittarsiffror – och kanske rädda sitt jobb.

När vi närmade oss slutet av intervjun bad jag Licht att försätta sig i mina skor. Om han var jag, skulle han ens kunna skriva en positiv artikel om CNN:s ledare?

Han satt tyst längre.

– Absolut, sa Licht till slut.

Om svaret var ”absolut”, varför behövde han tänka så länge på det?

– Jag ville vara väldigt säker, svarade han.

Det här var inte samme man som jag mött ett år tidigare. Licht, som tidigare varit säker på att han ensam kunde tämja Trump, försökte fortfarande spela rollen som en okuvlig vd, men nu hemsöktes han av självtvivel. Det var förståeligt. Licht levde på en ö, omgiven av människor som inte gillade honom, eller som betvivlade hans vision för företaget, eller ifrågasatte hans kompetens, eller rentav hoppades på hans undergång. Han hade hoppats att town hall-sändningen med Trump skulle omvandla hans kritiker till anhängare. Istället hade den omvandlat hans få kvarvarande anhängare till kritiker. Jag har aldrig bevittnat ett lägre förtroende inom något företag än under veckan som följde town hall-sändningen på CNN. En del anställda höll möten utanför arbetsplatsen där de öppet diskuterade fördelarna med att säga upp sig samtidigt. Många började söka jobb vid konkurrerande medieorganisationer. Fler än ett fåtal ringde desperat till Jeff Zucker, deras tidigare chef, för att få råd.

När vi drack vårt kaffe försökte Licht låta orubbligt lugn.

– Jag behöver inte anställda som är lojala mot Chris Licht, jag behöver anställda som är lojala mot CNN, sa han.

Den enda person vars lojalitet han behövde, påpekade jag, var Zaslav.

Licht nickade sakta utan att säga något. Då, just som han skulle säga något, började hans handled surra och blinka. Licht tittade ned på sin smartklocka. Det var Zaslav som ringde. Han tittade upp på mig. När han såg att jag sett det började Licht skratta – ett genuint skratt – sedan reste han sig från bordet och svarade i telefonen.