BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Turkiets framgång i Afrin, och den förväntade offensiven in i andra YPG-kontrollerade områden, visar att Turkiet är fast beslutet att stoppa alla drömmar om kurdiskt självstyre i Syrien och Turkiet. Dessutom har Turkiet nu fått en efterlängtad central roll i Syrien, där stormakterna fortsätter spela sina brickor på befolkningens bekostnad. Men frågan är om inte den största framgången är inrikespolitisk, där president Recep Tayyip Erdogan fortsätter piska upp nationalismen.
Den två månader långa offensiven i Afrin har ”tilldragit sig enorm uppmärksamhet i Turkiet”, skriver David Barchard i Middle East Eye. ”Inte sedan Turkiets trupper gick in i Cypern i juli 1974 har vi sett någonting liknande. En del turkar ser Afrin-operationen som ett återupplivande av det ottomanska imperiets ärofyllda dagar”.
Andra turkar håller inte med. Under offensivens första månad hölls 85 demonstrationer mot kriget, enligt det turkiska inrikesministeriet. Erdogan svarade som han brukar nu för tiden: med att våldsamt tysta kritik. Under hans ledning häktades 845 personer som hade deltagit i protesterna eller hade ”skrivit propaganda mot offensiven på sociala medier”.
”En vild nationalist”
Mot denna bakgrund har EU:s nuvarande ordförandeland Bulgariens premiärminister Boiko Borissov det oangenäma uppdraget att duka fram ett ”middagsmöte” i Varna i dag.
Erdogan och ett följe ministrar ska dinera med Borissov, EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU:s ordförande Donald Tusk. De lär diskutera migration, visum för turkar till EU, och handel, och de lär i princip inte komma någonstans. Det säger Marc Pierini, EU:s ambassadör i Turkiet 2006-2011 och i dag forskare på Carnegie Europé. Flera EU-länder med Tyskland i spetsen vill inte ge Turkiet handelslättnader, bland annat eftersom Turkiet fängslar och förföljer EU-medborgare och för att han förra året kallade tyska och andra europeiska ledare för ”nazister” som skulle ”återuppliva gaskamrarna”.
– Turkiet är väldigt långt bort ifrån att uppfylla flera av EU:s 47 krav för visumreform och presidenten nedmonterar rättsstaten i en väldigt rask takt, säger Marc Pierini.
Ändå är det Turkiet som driver på för att få till sådana här toppmöten med EU. Anledningen är att det ger Erdogan möjlighet att offentligt förolämpa EU:s ledare, säger Marc Pierini.
– EU kommer inte att möta en rationell samtalspartner utan en vild nationalist. Hans aggressivitet är tänkt att blidka den nationalistiska alliansen på hemmaplan.
”Som två förlovade”
Tonläget kunde knappast vara mer annorlunda än när Turkiet i mitten av 00-talet på allvar började förhandla om ett EU-medlemskap. Idag är det svårt att se hur Turkiet någonsin kan bli del av EU-familjen, även om förhandlingarna lever på pappret. Men Turkiet och EU kan inte komma ifrån att de är ömsesidigt beroende. Det menar Bitte Hammargren, Turkietanalytiker på Utrikespolitiska institutet.
– Turkiet och EU är som två förlovade sedan länge, säger Bitte Hammargren.
– Kärleken har aldrig varit intensiv, och nu är det tydligt att det aldrig kommer att bli ett äktenskap. Men ingen part är redo att bryta förlovningen.
EU:s svaghet: migration
På dagens möte lär migrationsöverenskommelsen diskuteras. Den är så gott som redo att gå in i en andra fas, där EU ska skjuta till mer pengar för att stötta flyktingar i Turkiet mot att turkarna fortsätter hålla gränsen stängd. Överenskommelse har försatt EU i ett maktunderläge eftersom Erdogan hela tiden kan hota med EU:s kanske största farhåga i dessa dagar: att ”öppna flyktingkranarna”.
Men EU har mer makt än de tycks förstå, menar Bitte Hammargren.
– Om EU vill så kan de använda handeln som påtryckningsmedel.
Turkiets ekonomi gick som tåget i många år, men sedan kuppen har det svajat, säger Bitte Hammargren. Samtidigt är Turkiet både export- och importberoende av EU, och tre fjärdedelar av investeringarna i Turkiet kommer från EU. I diskussionerna om en uppdaterad tullunion och handel har EU alltså kraftiga maktmedel, och skulle kunna skapa sig utrymme att på allvar kritisera Turkiets auktoritära utveckling.
Splittrat EU
Men för att EU ska ha en genomtänkt strategi måste unionen veta vad den vill, och vara hyfsat överens. Situationen är i dag, kanske mer än någonsin, den motsatta.
– EU har blivit mer splittrat internt med svaga ledare som inte har någon vision utan bara försöker rädda det som räddas kan, säger Svante Cornell, Turkietanalytiker på Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik, ISDP.
Det senaste decenniet har auktoritära ledare lärt sig mer om hur de kan utnyttja EU:s svagheter, menar Svante Cornell.
– I motsats till EU har Putin och Erdogan total kontroll över sitt land, de kan få saker att hända direkt. De trycker på en knapp och så händer något.
2003–2014
Premiärminister och partiledare för Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP (sedan 2001).
2014
Samtidigt som Erdogan avgår som premiärminister tillträder han presidentposten.
2015
I parlamentsvalet den 7 juni förlorade regeringspartiet AKP runt tio procent av sin röstandel, samtidigt som det prokurdiska Folkets demokratiska demokrati, HDP, fick 13 procent och för första gången kom in i parlamentet. Ingen lyckades bilda majoritet och i nyvalet den 1 november fick AKP återigen majoritet.
2016
Efter ett misslyckat kuppförsök den 15 juli har Erdogan utlyst undantagstillstånd och genomfört en massiv utrensning bland de som han utmålar som politiska motståndare och regeringskritiker.
16 april 2017
I en omtvistad folkomröstning fick Erdogan igenom författningsändringar som i princip gjorde om Turkiet från ett land som styrs av parlamentet till ett som styrs av presidenten. Nu har han möjlighet att styra Turkiet i ytterligare tolv år med vad som av många beskrivs som närmast oinskränkt makt.
2019
För att Erdogan ska kunna fortsätta ha ”närmast oinskränkt makt” är det viktigt att hans parti AKP får majoritet i parlamentsvalet, som precis som presidentvalet väntas hållas senast i november. För att försäkra sig om makten har AKP ingått en allians med det nationalistiska Nationella aktionspartiet, MHP, ett samarbete som enligt många oppositionspolitiker och analytiker driver på Turkiets resa bort från ett rättssamhälle och mot en stenhård nationalism.
