Spänt läge kring Sydafrikas landreformer

I augusti i år meddelade Sydafrikas president Cyril Ramaphosa att hans styrande parti African National Congress (ANC) planerar att ändra landets grundlag för att kunna tillåta exproprieringar av land utan ersättning.

Uttalandet är dock inte så uppseendeväckande som det först kan verka, menar Ruth Hall, professor på institutionen för fattigdom, mark- och jordbruksstudier på Västra Kapprovinsuniversitetet.

– Trots att närmare tjugofem år har passerat sedan apartheidregimen avvecklades är det fortfarande den vita minoriteten som äger huvuddelen av marken i Sydafrika, säger hon.

Sedan 1994, då det vita minoritetsstyret upphörde att existera, har ANC bibehållit makten i landet genom fria val. Och ända sedan dess har partiet förföljts av den politiska frågan om hur landets jordreformer ska genomföras. Försök med att omfördela mark har genomförts men utan några större resultat.

Länge utgick regeringen ifrån en modell där staten köpte vitägda gårdar och omfördelade dem till svarta. Enligt regeringens egna officiella siffror ägs i dag endast fyra procent av landets mark av svarta. Och endast åtta procent jordbruksmark har överförts till svarta bönder trots löften från ANC om att den siffran skulle ligga på trettio procent år 2014.

År 2016 beslutade sig parlamentet för att försöka ta till ett radikalare grepp som gjorde det möjligt för staten att tvångsöverta mark för att omfördela ägandet från vita till svarta. En förordning som slopades innan den hann skrivas in i grundlagen.

Konstitutionshuset. Hemvist åt ANC:s provinsiella huvudavdelning i Kapstaden. Byggnaden har några år på nacken men ligger på Adderley Street. Gatan som brukar ses som navet i stadens centrala affärsdistrikt.

På partiets kontor på andra våningen i byggnaden pryds flera av väggarna av äldre valaffischer föreställande Nelson Mandela. Nelson Mandela lade grunden för det demokratiska Sydafrika som är en realitet än i dag. Men landet i sin helhet brottas fortfarande med enorma klassklyftor. Enligt en rapport som presenterades av Världsbanken i april i år är Sydafrika det mest ojämlika landet i världen. Världsbanken har kommit fram till resultatet genom att använda sig av ginikoefficienter som jämför inkomstspridningen i ett land. Många kritiserar verktyget eftersom det endast utgår ifrån de disponibla inkomsterna i ett land, och inte tar hänsyn till andra omfördelade effekter såsom offentligt finansierad välfärd. Men oavsett, och vare sig du använder dig av ginikoefficienter eller någon annan form av data, kvarstår det faktum att Sydafrika är en ett land med stora ekonomiska klyftor.

Enligt Nikitta Vazi, samordnare för social utveckling för ANC i Kapprovinsen, kan en stor del av problematiken härledas till vem som har tillgång till mark och vem som inte har det.

– Landet stals från oss och hamnade i händerna på den vita minoriteten under apartheidregimens styre. Det är inte mer än rätt att vi försöker att åtgärda ett historiskt fel, säger Nikitta Vazi.

Tidigare i år höll parlamentet offentliga utfrågningar runt om i Sydafrika för att se hur befolkningen ställde sig till att ändra i landets konstitution för att kunna genomföra exproprieringen av land. Och enligt parlamentet själva är stödet för att genomföra ändringen överväldigande.

– Det stödet visar mer än något annat att markägarfrågan måste reformeras, menar Nikitta Vazi.

Anser du att ANC har misslyckats med tidigare försök till jordreformer?

– Nej, det skulle jag inte vilja säga. Sydafrika står på en stark juridisk grund som du måste rätta dig efter. ANC har alltid haft en stark tilltro till äganderätten. Och de som äger mark har tidigare inte velat ge upp den. Det är det vi vill komma till rätta med nu. Det finns väldigt mycket outnyttjad mark runtom i Sydafrika. Urban såväl som lantlig. Och det är först och främst den marken vi vill åt.

Många i Sydafrika är dock inte övertygade om regeringens verkliga intentioner. Vissa kritiker menar att ANC utnyttjar den infekterade landreformsfrågan i ett försök att övertyga människor om att rösta på dem i det nationella valet som hålls i maj 2019.

Ruth Hall ses som en av de ledande experterna på
jordreformsområdet. Hon är stationerad på Västra Kapprovinsuniversitetet som ligger i området Bellville i utkanten av Kapstaden.

Hennes kontor är luftigt med en stor soffgrupp som placerats i dess mitt. Men hon har inte mycket tid över för att sitta ner nuförtiden, berättar hon. Landexproprieringsfrågan är ständigt uppe för samtal i dessa dagar, och många vill höra hennes åsikt.

– Många och även jag blev förvånad när Cyril Ramaphosa tog över posten som Sydafrikas president efter Jacob Zuma i februari i år. ANC är i dag ett väldigt polariserat parti, och jag är säker på att många inom partiledningen inte ställer sig bakom Cyril i landexproprieringsfrågan, säger Ruth Hall och fortsätter:

– Jag tror att han kände sig tvingad att dra upp landreformfrågan till ytan igen. För första gången någonsin i ANC historia flåsar vänstern dem i nacken.

Enligt en undersökning som nyligen genomfördes av Institutet för rasrelationer (IRR) skulle partiet EFF (Economic Freedom Fighters), det politiska parti från vänstern som Ruth Hall menar att ANC börjat se som ett hot, få cirka tio procent av rösterna i det nationella valet om det var val i dag. Samma undersökning visar att de flesta av dem som stödjer EFF är under trettio år gamla, och att flesta av dem har gått från att stödja just ANC. Faktum är att många experter i Sydafrika tror att ANC kan få mindre än femtio procent av rösterna i nästa års nationella val, vilket i sig skulle vara historiskt eftersom det aldrig hänt sedan landet blev en demokrati.

På det stora campusområdet utanför Ruth Halls fönster råder febril aktivitet. Det är oktober månad, och en ny termin drog i gång ett par veckor tidigare. På området uppträder elever med poesi- och musikframträdanden. Och så är det skolval. Lupelo Xana studerar juridik, men hoppas och tror att han kan göra en politisk karriär i framtiden. Han är sedan flera år tillbaka medlem och politiskt aktiv i EFF.

– ANC:s fokus från början var att skapa en demokrati vilket de lyckades med. Men vad betyder demokrati för ett land om större delen av landets befolkning saknar ekonomisk frihet? Än i dag har majoriteten av svarta i Sydafrika inte tillgång till sin egen mark. Hur kan det rättfärdigas? De vita tog landet ifrån oss illegalt, och har fortfarande inte gett tillbaka det, säger Lupelo Xana och tillägger:

– Därför anser jag att staten ska ta marken ifrån dem, nationalisera den, och ge tillbaka landet till de rättmätiga ägarna som den stals ifrån.

Ruth Hall är övertygad om att Sydafrika är i behov av jordreformer, men att det inte finns några enkla svar eller lösningar på hur exakt det ska genomföras. Ruth Hall poängterar först och främst att det är för enkelt att bara se på mark som mark utan att inkludera en rad faktorer som exempelvis var marken ligger? Om den är urban eller finns på landsbygden? Om den är odlingsbar och vad som faktiskt redan finns på marken i form av infrastruktur och affärsverksamheter?

– Detta förstår även ANC. Om du lyssnar noga på när Cyril Ramaphosa talar om jordreformer märker du ganska snabbt att han är väldigt försiktig i sina uttalanden. Han nämner ofta att de tilltänkta landexproprieringarna inte kommer att påverka ekonomin och kategoriserar ofta vilken typ av land som ska tas. Jag är säker på att vissa landägare inte kommer att kompenseras, medan andra kommer att kompenseras. Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke att alla eventuella landexproprieringsfall kan testas i en domstol.

EFF:s linje, där partiet vill ta den mark som de menar stals ifrån de svarta och i sin tur nationalisera den, ser Ruth Hall som problematisk.

– Problemet är att de aldrig ger ett konkret svar på vem exakt marken ska ges tillbaka till. Säg att du tar mark från en person som orättfärdigt tillförskaffat sig den under apartheidtiden och ger den till någon annan, hur ska du kunna avgöra att just den biten land tillhör just den personen?

Azania, Azania, Azania. Ordet skanderas om och om igen av en stor grupp människor som har samlats utanför högsta domstolen i Kapstaden. Azania är namnet som de själva gett det markområde som de bosatt sig på på privat mark i vindistriktet Stellenbosch. Och som de nu vägrar att flytta ifrån.

– Marken stals av vita. Varför skulle vi frivilligt lämna ifrån oss något som redan tillhör oss? De menar att vi ockuperar marken, och har redan försökt att avvisa oss ifrån den två gånger tidigare. Men vi slogs tappert och vägrar att flytta. Och vi tänker fortsätta att slåss, säger Midas Wanana, boende i Azania och en av ledarna för bosättarna.

Med “de” syftar Midas Wanana på Louiesenhof Wines, företaget som förvaltar marken och som vill få bort bosättarna därifrån. Midas Wanana och de andra byborna har själva samlat in pengar för att kunna betala en advokat som tagit sig an deras fall.

– Jag är säker på att domstolen kommer fastställa att vi har rätten på vår sida. Om regeringen verkligen menar allvar med snacket om landexproprieringar är det dags att börja visa det nu, säger Midas Wanana.

Midas Wanana berättar att han och ortsborna flyttade från skjul i Kayamandi, en förort till Stellenbosch, till nya skjul i Azania för mindre än ett halvår sedan. De var säkra på att marken tillhörde kommunen, men när de fick reda på att marken faktiskt var privatägd kontaktade de kommunen och berättade att de ändå inte hade några intentioner att flytta därifrån.

Vad som händer med Azania i framtiden är nu upp till Högsta Domstolen att avgöra. Midas Wanana och alla de andra som bosatt sig i området får däremot leva i ovissheten ett tag till.

Senare på dagen nås de av beskedet att domstolen skjutit upp sitt beslut till någon gång i slutet av året.

– Det enda vi kan göra är att fortsätta vänta. Vi har förlorat våra skjul i Kayamandi och kan inte återvända dit. Vi har ingen annanstans att ta vägen. Marken i Azania var outnyttjad, och ingen brydde sig om den fram till nu. Den vita minoriteten äger fortfarande nästintill all mark i vårt land. Varför ska de få fortsätta att tjäna stora summor pengar på vår misär, frågar sig Midas Wanana.

Området Tyger Waterfront, med närhet till flertalet parker och en liten artificiell damm, kryllar av företag och föreningar i olika storlekar. Här har AfriForum valt att öppna upp sitt kontor i Kapstaden.

AfriForum definierar sig själva som en icke statlig organisation (NGO) som företräder och fokuserar på mänskliga rättigheter för Sydafrikas vita minoritet. Deras status som människorättsorganisation har dock starkt ifrågasatts och organisationen benämns ofta i sydafrikansk media som en vit makt-grupp. De menar att vita jordbrukare är extra utsatta i dag på grund av att debatten om expropriering av land har hårdnat.

– Fler vita jordbrukare blir attackerade och mördade i dag. Det pågår ett folkmord, och det räcker att ta en titt på statistiken för att se att det stämmer. Jag är säker på att många av morden är politiskt motiverade, där de som attackerar och utför dåden menar att bönderna har stulit landet ifrån dem från första början, säger Johandré Van Zyl, koordinator för AfriForum i Kapprovinsen, och tillägger:

– Den hårdnande politiska debatten kring eventuella jordreformer, och en radikalare hållning och uttalanden från ANC men främst EFF, tror jag har stor del i det.

Statistiken som Johandré Van Zyl syftar på är AfriForums egna. Enligt den ligger mordfrekvensen för kommersiella jordbrukare på 157 per hundratusen invånare.

Och med basis på de siffrorna hävdar organisationen att kommersiella jordbrukare löper fyra- och en halv gånger större risk att bli mördade i Sydafrika. Africa Check, en politiskt obunden och faktagranskande organisation, menar dock att det finns väldigt lite substans i AfriForums påståenden.

– För det första saknas det data för att kunna göra den beräkningen. För det andra finns det ingen statistik som visar att alla som blivit mördade på gårdar har varit faktiska jordbrukare. Det finns inte heller någon exakta siffror på hur många jordbrukare det faktiskt finns i Sydafrika, säger Kate Wilkinson, senior forskare på Africa Check och fortsätter:

– Jag tycker det är intressant att AfriForum själva inte har släppt någon information på hur de faktiskt har räknat ut och kommit fram till de siffrorna.

Även Ruth Hall menar att det är uppenbart att AfriForums siffror är manipulerade för att kunna utnyttjas för organisationens egna syften.

– Ja, det sker många oacceptabla attacker på vita jordbrukare. Vad som är felaktigt att säga är att de är politiskt motiverade och att det sker ett folkmord. Anledningen till att gårdar ofta blir attackerade är för att de ligger avlägset, och att ägarna har tillgång till pengar och vapen. Men även butiksinnehavare på landsbygden löper stor risk att bli attackerade av exakt samma anledning. Våld är ett stort problem i Sydafrika, men våldet är inte riktad mot någon specifik grupp.

Anhängare till högerextrema Suidlanders är av helt motsatt uppfattning.

– Vi förbereder oss för ett raskrig i vad ledarna i Sydafrika så fint kallar regnbågsnationen, berättar organisationens talesperson Simon Roche.

Simon Roche kallar Suidlanders för en självförsvarsorganisation vars syfte är att upprätta säkra platser för afrikander den dagen då de blir tvungna att fly. Han säger själv att Suidlanders har ”preppers” över hela Sydafrika som har köpt upp stora markområden, lagrat vapen och skrivit manualer för hur saker ska genomföras när dagen då de svarta gör uppror kommer.

– Vi kommer inte att fly från Sydafrika. Vi kommer att stanna och försvara vårt folk. På ett bestämt ögonblick kommer vi alla att resa i en konvoj till en utpost, och slåss till siste man. Vi är många som kommer att åka. Uppskattningsvis mellan en och två miljoner.

Enligt Simon Roche har Suidlanders starka band till liknande rörelser både i USA och i Västeuropa. För ett år sedan besökte exempelvis han och flera andra medlemmar just USA för att söka stöd för de vita och dess situation i Sydafrika bland olika Alt-right rörelser. De träffade bland annat företrädare för Identity Evropa, en neonazistisk organisation, såväl som den forne Ku Klux Klan ledaren David Duke.

– Vi definierar oss inte själva som alt-right, men vi blev väldigt stärkta av den där resan. Fler människor har uppmärksammat vår kamp och därefter har vi även fått mer stöd från olika organisationer i exempelvis Europa. Bland annat från Sverige. Tyvärr kommer jag inte på namnet på organisationen på rak arm.

På frågan om raskriget inte borde inträffat redan 1994, då apartheid upphörde svarar Simon Roche:

– Det finns ingen exakt tidpunkt för när raskriget kommer att bryta ut. Men jag tror att det kommer att hända snart. Det är möjligt att landexproprieringarna blir den utlösande faktorn. Den debatten har ju tydligt visat att vi är under attack. Vita bönder blir ihjälslagna, men det politiska toppskiktet fnyser åt det, säger Simon Roche och tillägger:

– Det hävdas ofta att vi i Suidlanders mobiliserar oss men det är helt fel. Vi reagerar. Vi måste försvara oss. Framförallt när det finns många människor runtom som vill avlägsna dig.

Ser ni er själva som en rasistisk organisation?

– Nej, det är ju andra som vill få bort oss vita ifrån Sydafrika. Vi måste ju försvara vad som är vårt.

Familjen Back har drivit Fairview i tre generationer. I dag är det vinodlaren Charles Back som driver Fairview efter att han tog över det efter sin far. Ett företag som består av sex stycken vingårdar strax utanför staden Paarl.

Charles Back visar runt och förklarar vilken sorts druvor som ger vilket vin, och pekar sedan ut över kullarna som planterats med vinrankor för att förklara var Fairviews odlingar slutar och något annan vinodlares börjar. Det är få ytor i Sydafrikas vindistrikt som upptas av något annat än olika sorters vindruvor. Att Charles Back blev brutalt attackerad och skadad i februari i år syns inte längre på hans yttre.

– Men just då, och eftersom jag överlevde attacken, kändes det som att jag återvände ifrån de döda. Och det är klart, mycket av den fysiska och psykiska smärtan syns inte utanpå. Jag har exempelvis nedsatt syn på ena ögat numera, och det är något jag får leva med.

Det var den 13 februari klockan två på natten och Charles Back låg och sov. Plötsligt vaknade han upp med en kraftig smärta i huvudet. När han slog upp ögonen stod tre män med neddragna rånarluvor och kofötter i händerna framför sängen i hans sovrum.

– Jag förstod på en gång vad som var i görningen och tänkte att jag måste ju ta mig härifrån. Jag flög upp ur sängen och började brottas med den mindre av de tre männen. Men någon fick in ytterligare ett slag med kofoten i huvudet på mig och jag svimmade.

Charles Back berättar att han vaknade igen, och att männen, som fortfarande befann sig i huset, men nu på bottenvåningen, hade lindat in honom i mattor på golvet. Resten av historien är som tagen ur en film där Charles Back lyckas undvika rånarna i huset genom att bland annat gömma sig i ett dike, och sedan blodig hoppa in i sin bil och köra bort från huset och få hjälp. På sjukhuset sydde läkarna bland annat ihop huvudet på honom med sjuttio stygn. Redan dagen efter var han tillbaka på jobbet.

– Attacken på mig var bara ett brott precis som vilket annat. Det fanns inget politiskt motiverat i det, och det är jag tvärsäker på. Jag blir fly förbannad när politiker och andra organisationer gör farmattackerna till en politisk fråga. Det polariserar ett redan polariserat samhälle ytterligare. Det har säkert skett politiskt motiverade attacker mot jordbrukare. Men då har det snarare rört sig om undantag än en regel, säger Charles Back irriterat.

Han tar en kort paus, funderar och blickar ut över sina vinodlingar.

– Du löper ju större risk att bli mördad i någon av alla kåkstäder i Sydafrika. Men det får ingen uppmärksamhet eftersom det i slutändan handlar om vem som blir attackerad.