Ingen kunde förutse att ett uppror mot Evo Morales skulle bryta ut. Men på tre veckor lyckades oppositionen mobilisera sig med större kraft än gräsrötterna som stödjer Evo Morales. Under hans 14 år vid makten förlorade dessa gräsrötter mobiliseringsstyrka i och med att staten började ersätta de folkliga organisationerna som maktfaktorer och byråkratisera stödet för ”förändringsprocessen” (så kallade Evo Morales parti, Rörelsen mot socialismen, MAS, sitt politiska projekt, se faktaruta, reds. amn.). På några få timmar såg det som varit den starkaste regeringen i Bolivia under 1900 och 2000-talet ut att ha kollapsat. Ministrar avgick efter att deras hem satts i brand och oppositionella visade upp de dittills tre döda i sammandrabbningarna mellan civila grupper som ett bevis för deras indignation mot det som de kallar för en ”diktatur”. Så avgick slutligen Evo Morales och hans vicepresident, Alvaro Garcia Linera, som menade att en kupp var i görningen.
Partiet MAS (Rörelse för socialism), som bildades på 90-talet, har alltid haft starka rötter på landsbygd och har i grunden varit ett bondeparti – mer än ett ursprungsfolksparti – något som speglades mycket i Evo Morales regeringstid. Stödet för Morales i de urbana delarna av landet var alltid villkorat. I valet 2005, i ljuset av den djupa ekonomiska krisen i landet, vågade man ge det nya ”indianska” ledarskapet en chans; senare lånade man Evo Morales sitt stöd tack vare den mycket goda ekonomin. Men Morales försök att hålla sig kvar på presidentposten – i kombination med en traditionellt sett djupt rotad rasism och känslan av att vara exkluderad från makten – uppmuntrade den vita medelklassen i städerna att gå ut på gatorna och protestera mot Evo Morales. Rent objektivt kan man säga att den så kallade ”förändringsprocessen” inte gynnade den traditionella medelklassen, och ej heller den ”vitaktiga” – så brukar man kalla ”vita” i Bolivia – delen av befolkningen. Tvärtom så tog denna politiska process makt i från dem. Evo Morales genomförde en politisk, antielitistisk revolution. Därför krockade han med den tidigare politiska eliten och bytte ut den mot en annan, mer folklig och indiansk. Något som fick ”tjänstemanaklassens” – den som existerade innan MAS gjorde sitt intåg i politiken– utbildningskapital och symboliska kapital (alltså de symboliska statusmarkörerna, reds anm.) att drastiskt tappa i värde. MAS valsegrar, med över 60 procent av rösterna, gjorde det möjligt för partiet att lägga beslag på all makt inom staten.
På så vis verkade Evo Morales ha fått till stånd en politikens seger över teknokratin. Medan nyliberalismen trodde på ”de duktigastes” rätt att tvinga på sina visioner på allmänheten, trodde ”förändringsprocessen” på det folkliga Bolivias rätt att segra över ”de duktigaste”. Man började tillsätta den offentliga förvaltningens tjänstemän från olika sociala rörelser istället för att bara se till formella kvalifikationer. Allt detta förbittrade medelklassen, särskilt dess yrkesmän och akademiska skikt, vars främsta strävan var att få ett tydligt samhälleligt och ekonomiskt erkännande för sina kunskaper.
Och, sist men inte minst, blev MAS alltmer byråkratiskt och statscentrerat. Regeringen försökte ständigt lösa problem och behov i landet utifrån ett statliga perspektiv, vilket ledde till att man ignorerade och många gånger gick i klinch med privata småföretagare. Alltså med medelklassens företag. Det är anledningen till att slitningar uppstod mellan ”förändringsprocessen” och de företagssektorer som inte var indianska eller korporativistiska (för dessa gynnades av regeringens politik, något som upprörde medelklassen).
Samtidigt, destabiliserade flera av Evo Morales åtgärder den rådande etniska uppdelningen av kapital och förmögenheter, något som missgynnade de vita. Trots att regeringen inte genomförde en stor jordreform, så delade man ut statlig mark åt de fattiga. Kapitalet (det ekonomiska) omfördelades – genom infrastruktur och socialpolitiska åtgärder – till förmån för fattiga och arbetare och tidigare etniskt diskriminerade grupper. Regeringens utbildningspolitik förbättrade tillgången till symboliskt kapital för personer med rötter i ursprungsfolken, genom att värdera deras historia och kulturer, men samtidigt gjorde regeringen mycket lite för att höja utbildningsnivån i det offentliga utbildningsväsendet och, följaktligen, för att frånta monopolet på högkvalitativ (privat) utbildning från de vita. Det var alltså på detta vis som den tidigare eliten förlorade sitt utrymme inom staten. I stället såg den sin status och sina vägar till maktinflytande reduceras. Sammanfattningsvis: Golfklubben förlorade all relevans som plats för makt och statusreproduktion.
Efter flera år av politisk maktlöshet och brist på framgångar i valen för den traditionella oppositionen, däribland gamla politiker som Tuto Quiroga, Samuel Doria Medina eller Carlos Mesa (oppositionens främste presidentkandidat i valet den 20 oktober, reds. anm.), dök nu en ny ”karismatisk ledare” upp: Fernando Camacho. Tills för bara några veckor sedan var denna figur okänd utanför den östliga staden Santa Cruz (reds.anm. den bolivianska högerns viktigaste fäste). För att lyckas få en framträdande roll i politiken började han med att fylla bristen på ledarskap inom oppositionen i Santa Cruz, som sedan valnederlaget mot Evo Morales 2008 hade ingått i en slags fredspakt med regeringen. Den 40-åriga företagaren, som kallas för ”macho Camacho”, fick vind i seglen under en ny fas av ungdomsradikalisering och utsågs till ordförande för Santa Cruz ”civila kommitté” (reds. anm.: en samorganisation för civila organisationer i staden) som representerar företagsvärlden och driver regionala intressen. Och under den senaste tiden utnyttjade han den parlamentariska oppositionens svaghet och använde sig av en blandning av Bibel och ”stake” för att utmana ”diktatorn”. Först skrev han ett uppsägningsbrev ”så att Evo kunde skriva under det”. Sedan åkte han in till La Paz och blev bortsjasad av regeringsvänliga demonstranter. Men han kom tillbaka dagen därpå för att slutligen träda in i ett öde Palacio Quemado – det tidigare presidentpalatset (reds. anm. som symboliserar den tidigare, traditionella politiska makten i Bolivia), maktens korridorer hittar man numera i Folkets stora hus – med sin Bibel och sitt brev. Där gick han ner på knä och bad för att ”Gud ska återvända till palatset”.
Camacho gjorde pakter med dissidenter bland aymarafolket (reds. anm. ett av ursprungsfolken i Bolivia), lät sig fotograferas med ”cholas” (reds. anm.: kvinnor av urfolksursprung som bär traditionell klädsel) och kokabönder som är motståndare till Evo Morales och svor att han inte är rasist. Därmed sökte han särskilja sig från den vanliga bilden av Santa Cruz som vitt och separatistiskt (”Vi Santa Cruz-bor är vita och talar engelska”, sade en gång en skönhetsdrottning). Camacho tog till en mycket framgångsrik strategi då han allierade sig med ordföranden för den ”civila kommittén” i gruvstaden Potosi, Marco Pumari, son till en gruvarbetare och den som hade lett protesterna i regionen mot det man menade var ”Evos förringning” av befolkningen. Och det var så denna nytillkomna teatrala ledare slutligen lyckades bli upphovsmannen till den civil-politiska revolten. I detta syfte ersatte han oppositionsledaren Carlos Mesa, som hamnade på andra plats i presidentvalet den 20 oktober. Under protesternas utveckling hade Carlos Mesa radikaliserats, men inte tillräckligt för de mest konservativa kretsarna, som såg honom som en mjukis.
Den bolivianske statsvetaren René Zavaleta brukade säga att Bolivia är Sydamerikas Frankrike: Där utspelar sig politiken på det mest klassiska vis, som revolution och kontrarevolution. Men landet hade stabilitet i mer än ett decennium. Evo Morales besegrade 2008 den gamla nyliberala och regionalistiska eliten som hade motsatt sig hans maktövertag (i och med folkomröstningen 2008, där över 67 procent av väljarna uttryckte sitt stöd för Morales fortsatta regering, reds. anm.). Han påbörjade då en period av politisk dominans. Under ett decennium hade landet ekonomisk tillväxt och allmänheten framtidstro. En majoritet av befolkningen ansåg att regeringen skötte sig väl, inrikesmarknaden räknade med stora investeringar, som finansierades genom extraordinära intäkter tack vare höga exportpriser. Den sociala välfärden förbättrades också.
Olika opinionsundersökningar visade sedan en tid tillbaka att medelklassen var skeptisk mot presidenten. Inte för hur han skötte ekonomin och styrde landet, det godkände man, utan för hur länge den nya elit som Evo Morales ledde hade fått dominera i landet. Det var detta som medelklassen brydde sig om, men Evo Morales ständiga försök att bli omvald (bland annat genom att först kalla till en folkomröstning – som han förlorade – för att ändra grundlagen som inte tillåter fler än ett omval av presidenten och sedan ändå ställa upp som presidentkandidat för fjärde gången i valet den 20 oktober i år reds. anm.) löste inte detta. Det påskyndade istället medelklassens uppvigling. Det bör också nämnas att ”förändringsprocessen” inte minskade de små uttryck för despotism som alltid funnits i den bolivianska statsapparaten. Den ideologiska pluralismen bland tjänstemännen (inklusive lägre tjänstemän) försvagades av att regeringspartiet använde sig av statliga tjänstemän i sina valkampanjer liksom mer generellt för att arbeta för det egna partiet.
Något annat som också brukar gälla för Bolivia är att så fort situationen spårar ur och staten framstår som svag, så samlas alla med sina krav och frustrationer, som alltid är många, givet att landet är fattigt och har många brister. Så blev det även denna gång. De myterier som uppstod bland poliser är resultatet av gammalt agg som poliser med lägre rang hyser mot högre befäl och som handlar om maktmissbruk eller ekonomisk ojämlikhet: Det skedde 2003, i myteriet som ägde rum 2012 och det som skedde för två helger sedan. Gruvregionen Potosi, som sedan ett år tillbaka mobiliserat sig mot Evo Morales, då man känner att regionens rikedomar – som numera heter litium – försvinner, medan folket alltid förblir fattigt, anslöt sig också till upproret. Detsamma hände med dissidenter från alla sociala organisationer: Allt från kokabönder från Yungas-regionen och medlemmar från (den traditionellt Morales-vänliga milisen, reds. anm.) ”röda ponchos” till gruvarbetare och transportarbetare). I Bolivia präglas politik mer av korporativistiska regionala och sektorsbaserade intressen, än av frågor som rör alla medborgares rättigheter. Detta möjliggjorde oväntade allianser, som den mellan gruvregionen Potosi och oppositionsfästet Santa Cruz, något som var otänkbart 2008, då Potosi var en av Evo Morales starkaste bastioner.
När revolten kom denna gång organiserade sig genom en konservativ och kontrarevolutionär rörelse. Till skillnad från före detta president Gonzalo Sanchez de Losada 2003, skickade inte Evo Morales ut militären på gatorna. Han mobiliserade i stället MAS gräsrotsaktivister (som beväpnade sig med slagträn, dynamit etcetera). OAS oberoende granskning av valresultatet, som pekade på en manipulering, sänkte regeringsanhängarnas självförtroende. Regeringen och regeringspartiet förlorade gatorna och sociala medier samtidigt (Morales godtog granskningens slutsatser och kallade i enlighet med rapportens rekommendationer till nyval och avsatte alla medlemmar i högsta valdomstolen, reds anm). Men trots slutsatserna från OAS granskning av valresultaten (som talade om valfusk, reds anm), avfärdades den helt av oppositionen och det lugn som hade kunnat komma av en oberoende granskning gick om intet.
En av anledningarna till upprorsandan är det som i Latinamerika brukar kallas ”caudillismo” (en politisk kultur som kretsar kring en stark ledare reds. anm.), alltså avsaknaden av starka och stabila politiska institutioner. Politiken fungerar enligt en omedelbarhetens logik, ett nollsummespel: Antingen vinner man allt, eller så förlorar man allt. Man försöker aldrig ackumulera segrar och partiella förluster med sikte på framtiden. Evo Morales överkom aldrig den kulturen och försökte därför hålla sig kvar på sin post. Men inte heller oppositionen har hittills lyckats med det och träder nu fram med en annan ”stark ledare”, en högerman som Camacho. Än vet vi inte vilken politisk framtid som väntar honom, men han har redan lyckats med ett ”historiskt uppdrag”: Att de bolivianska städerna sätter stopp på undantaget med en bonderegering i landet. Det var inte en ren tillfällighet att människor brände whipalas efter att Evo Morales störtats. Den indianska flaggan gjordes till landets andra nationalflagga under MAS regeringar. ”Vi har fördrivit kommunismen”, ropade samtidigt demonstranterna på gatorna, medan vissa höll upp krucifix och biblar – deras avsikt var att avlägsna den nationalistiska vänstern från makten.
(Översättning och bearbetning: Florencia Rovira Torres. En längre version av denna artikel publicerades på spanska i den argentinska tidskriften Anfibia.)
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
