Attackerna mot spelarna i Amedspor kom inte bara från läktarna. Bursaspors spelartrupp kunde redan innan matchen ses jaga Amed-spelare och rikta grova svordomar mot motståndarna. Det var utsålt, upphettat – och det kom att bli en sorts rasistisk folkfest.
Gårdagens match i den turkiska tredjedivisionen visar att ett av Turkiets numera största hatmöten nu tar sig uttryck som en rent politisk batalj. Matchen visar också återigen hur lite utrymme kurder har när de representerar sig själva och står för det.
Skandalscenerna började redan före matchen när en grupp Bursa-supportrar väckte Amedspors trupp genom att ropa slagord och skjuta fyrverkerier utanför spelarhotellet. Att klubbarna har en historia av våldsam rivalitet är inget nytt, något Bursaspor nu använder för att lägga locket på för diskussionerna om vad som egentligen hände igår.
Att turkiska flaggor viftades i stora antal kan med en stor portion välvilja tolkas som en korkad, nationalistisk protest. Andra flaggor och banderoller som visades upp läktarna var mer explicita. En banderoll föreställde en gammal underrättelseperson som tros ligga bakom morden på flertalet civila kurder. På en annan avbildades en bil som blivit ikonisk i våldsbejakande nationalistkretsar för att de användes av en paramilitär semioffentlig organisation för att föra bort civila under 1990-talet när kriget mot PKK var som allra smutsigast. Detta var inte en aningslös protest. Det var en slags fascistisk manifestation.
Politiken visar vägen
Den uppenbara provokationen, i ett redan känsligt läge inför den stundande valet och i ljuset av den fruktansvärda jordbävningskatastrofen, har skapat starka reaktioner. Vid sidan av en rad vänsterpartier som har uttryckt sitt stöd för Amedspor har också ett tiotal antifascistiska supportergrupper tagit ställning mot rasismen och kallat händelserna ”en svart fläck i fotbollshistorien” och budskapen på banderollerna för ”ett fascistiskt hot”. Upprördheten är även stor bland opinionsbildare och civilsamhällesorganisationer, medan den nationalistiska högern pendlar mellan att vara tyst eller ursäktande på sociala medier.
Även om inrikesministern meddelade att händelserna kommer att undersökas och en handfull arresteringar har skett är det få som tror att tillräckliga åtgärder kommer att vidtas med tanke på att snaran dras hårt åt mot nästan alla kurdiska aktörer som anses utgöra opposition mot regeringen.
Som bekant är det regeringspartiet AKP:s styre som ligger bakom att hundratals folkvalda borgmästare har avsatts på godtyckliga grunder och ersatts av byråkrater. Det är samma regeringsläger, där ultranationalistiska MHP ingår, som ständigt ifrågasätter det prokurdiska vänsterpartiet HDP:s existensberättigande. I ett land där tusentals kurdiska politiker har satts i fängelse de senaste åren är rättvisa något Amedspor kommer att behöva kämpa för snarare än att få.
Måltavla sedan länge
Upprättelse är svårt när det är regel snarare än undantag att Amedspor är utsatta. Är det inte motståndarspelare så är det supportrar. I många fall är det till och med förbundet som försöker att fälla klubben. Amedspor har en gång (2016) fått straff för att burit in en banderoll med texten ”låt inte barnen dö, låt dem gå på match.” Klubblokalen har tidigare varit föremål för en polisrazzia och trots relativt lugn på läktarna har föreningen tidigare dömts till både böter och poängavdrag. Sedan mitten av 2010-talet är klubben en symbol för kurder som slår vakt om sin identitet.
Namnet Amed hämtas från kurdernas egen beteckning på sin inofficiella huvudstad Diyarbakir, medan klubben gärna adderar det gula i klubbens grönröda ställ för att de kurdiska färgerna ska representeras. Det, tillsammans med motståndet mot politiskt motiverade repressalier, räcker för att göra Amedspor till måltavla. Så lär det tyvärr fortsätta så länge politiken även utanför fotbollen ger lika lite utrymme för kurder att verka fritt.
