Södra Libanon bygger upp efter kriget: ”Vi reser oss alltid ur bråten”

Hassan Asad var borgmästare förra gången det urartade till fullskaligt krig mellan Israel och Hizbollah. Den gången varade det i 34 dagar. På den nittonde dagen fick Hassan Asad ett samtal.

– 2006 ringde de till mig och sa att jag hade 10 minuter på mig att lämna mitt hus. Vi åkte därifrån, men de bombade aldrig. 

Den här gången var det annorlunda. Alla som kunde lämnade Nabatieh så snabbt som möjligt när kriget eskalerade. Den här gången fick han inte någon varning. Hassan Asad hus bombades av ett israeliskt stridsflyg två gånger den femte oktober. 

Kläderna Hassan Asad har på sig har han lånat från sin svåger, kanske är något av plaggen hans svärsons. Det är irriterande att bli av med hela sin garderob, men det han saknar mest är sitt bibliotek.

– Flera tusen böcker förstördes. 

Någon dag tidigare har israeliska drönare och stridsflyg återigen surrat och susat över Nabatieh. Vapenvilan har brutits många gånger sedan den trädde i kraft den 27 november, med både civila och militära dödsoffer som konsekvens.

Idag hörs istället ljudet från truckar som rensar upp i rasmassorna. 

”En riktig chock”

Bredvid Nabatiehs nuvarande borgmästare står en käpp.

Khodor Mahmoud Kodeih är fortfarande ny i kläderna, i knappt fyra månader har jobbet varit hans. Han sitter i starkt motljus i en ljusgrå soffa på sitt tillfälliga kontor, i ett improviserat kommunhus. Khodor Mahmoud Kodeih är en storväxt man klädd i canadian tuxedo, jeansjacka från Lee med fluffigt foder och blåjeans. Det var aldrig en del av hans plan att bli borgmästare. 

På ett litet bord i rummets bortre hörn står ett porträtt av en prydlig man i glasögon. Intill finns resterna av en sargad kamerautrustning.

– Det var en riktig chock, säger Khodor Mahmoud Kodeih stilla. 

Mannen på bilden hette Ahmad Kahil. Fram till den 16 oktober i fjol var det han som var borgmästare i Nabatieh, en omtyckt och respekterad sådan, om man går på hur människor pratar om honom. Flera refererar kort och gott till honom som ”Dr Ahmad”. 

Den 16 oktober var en onsdag. Mitt under kontorstid la Israel ett pärlband av bomber över Nabatieh. Minst en av dem landade på kommunhuset. 14 personer dödades, 12 av dem var anställda på kommunen.

– De två andra var civila som kommit för att hämta matpaket, säger Khodor Mahmoud Kodeih.

I den tillfälliga receptionen några dörrar från borgmästarens kontor sitter sekreteraren Lina Bitar. Hon berättar stolt att kommunen digitaliserat alla sina arkiv, informationen hade annars gått om intet. Också på hennes skrivbord står en bild av Ahmad Kahil.

Men förstörelsen är enorm. Lina Bitar reser sig upp och rotar fram en svart sopsäck i plast från en hög lådor bakom sig. Kontoret går i pastell med blommiga soffor. Säcken är full med smutsiga sedlar, gröna libanesiska pund av den största valören, var och en värd drygt en amerikansk dollar. 

– Det här hittade de efter attacken, säger hon. 

Även om det är ganska mycket pengar i den svarta sopsäcken, räcker det inte långt. 

– Alla datorer, telefoner, all teknik – allt vi hade i kommunhuset är förstört. Vi vet inte hur vi ska ersätta det, säger Lina Bitar. 

Totalt kan kostnaderna från kriget i Libanon överstiga 20 miljarder dollar. 

Hårt ekonomiskt slag

Hassan Asad hälsar till både höger och vänster, på förbipasserande och butiksägare. Han dröjer sig kvar vid en stor, söndrig yta fylld med betong och bråte. Bredvid står det ett gammalt ottomanskt hus. Han pekar ut över den stora tomma ytan. 

– Det här var marknaden. Allt är förstört, alla de andra husen som såg ut som det här. 

Marknaden i Nabatieh attackerades nattetid, några dagar innan kommunhuset. En person dog och fyra skadades.

– Det är ett hårt ekonomiskt slag, säger Hassan Asad. 

Majoriteten av de i runda slängar 97 procent som lämnade Nabatieh under kriget är tillbaka. 19-åriga Hussein sitter i solen bredvid en liten kiosk och dricker kaffe med några vänner. Bredvid står en tuk-tuk-taxi parkerad. På fönsterrutan sitter en bild på den dödade Hizbollahledaren Hassan Nasrallah. Hussein är glad över att vara tillbaka på jobbet. 

Helskägget får honom att se äldre ut än 19. 

– Jag är mogen för min ålder, det är för att jag är shiamuslim! 

Hussein lämnade Nabatieh under kriget. 

– Vi måste krossa Israel, säger han. 

Södra Libanon är ett starkt fäste för shiamilisen Hizbollah. 19-åriga Hussein är ett bra exempel på hur många här resonerar. Israel är den farliga fienden som Hizbollah står upp emot. Det betyder inte att man stöttar Hizbollah i allt, men när det kommer till kampen mot Israel är man med dem.

På vägen söderut har det förut nästan bara vajat gula Hizbollahflaggor. Hizbollah har fungerat som en stat i staten. Nu är varannan flagga libanesisk, röd och vit med en grön ceder – en slags libanesisk tall – i mitten. 

Trasig men vid liv

På det tillfälliga kommunhuset i Nabatieh får Dagens ETC försäkra sekreteraren Lina Bitar om att frågorna till Khodor Mahmoud Kodeih inte är ”för politiska”. Han var en av sex personer som överlevde attacken mot kommunhuset den 16 oktober. 

Han bröt benet på två ställen, bäckenet och fick två frakturer i ryggen. I flera veckor hostade han någonting svart, exakt vad det var vet han fortfarande inte. I över en månad låg han i en sjukhussäng och fick inte röra sig. De andra fem kollegorna skadades inte lika svårt som honom. Det bestämdes efter attacken att en av dem skulle ta över som borgmästare efter Ahmad Kahil. 

Så blev det inte.

– De fem som överlevde den första attacken dödades en månad senare, när de var ute och jobbade med att hjälpa civila som stannat trots kriget. Jag är väldigt trasig men den enda av oss som lever.

Viljan att stanna är starkare än smärtan.

Khodor Mahmoud Kodeih har djupa skrattrynkor runt ögonen. Leendet är sorgset. Han kommer bli helt återställd.

– Kommunen är stukad, både humanitärt och logistiskt. Men vi är här, vi har rest oss ur bråten. Vi behöver lite tid, såklart. 

Han betonar flera gånger under samtalet på det tillfälliga kontoret vikten av att stanna kvar och säger att det är det allra viktigaste sättet att göra motstånd på. Det var också så han resonerade när han sa ja till att bli borgmästare, precis efter att två företrädare dödats. 

– Viljan att stanna är starkare än smärtan, konstaterar Khodor Mahmoud Kodeih. 

Han ler stilla när någon i rummet påpekar att han är stark och modig.

Israel motiverade i efterhand attacken mot kommunhuset med att man slagit till mot infrastruktur som tillhörde Hizbollah, bland annat en underjordisk tunnel. Av andra har kallat det för en massaker på civila och en attack mot statlig libanesisk infrastruktur.

Amerikanska bilar och livräddning

Abbas kisar mot solen i en lite för varm fleecejacka. Han jobbar med att sälja importerade amerikanska bilar och bland det första han berättar är att han ljugit för sin fru. 

– Jag sa att allt är bra, att det är okej. 

Han har fortfarande inte berättat allt som hände.

– Men… när man ser byggnaderna, hur de attackerats. Man förstår att kriget var väldigt svårt. 

Abbas fru och barn lämnade Nabatieh så snart kriget började, och fastnade i bilköerna norrut med hundratusentals andra. Själv stannade han kvar hela kriget. Förutom att vara bilförsäljare är Abbas ledare för ett team frivilliga sjukvårdare. Han betonar noga att de är helt oberoende från alla politiska kopplingar. I vanliga fall rycker de ut för att hjälpa civilförsvaret när det skett en bilolycka, eller vid en brand. 

Under kriget var de först på plats vid flera attacker. Abbas visar bilder och filmer. I en av dem faller bomberna i en cirkel runt honom. Filmen är från den 16 oktober i fjol.

– Vi räddade Khodor!

Abbas lyser upp helt kort. Sen blir han allvarlig igen. Det var ett farligt arbete. Både dag och natt surrade drönare och stridsflyg över Nabatieh. Israel respekterar inte några av de internationella regler som ska skydda civila, fortsätter han och ger flera exempel. 

– Om vi var på första våningen bombade de den översta, för att varna oss om att lämna. 

– När Israel såg att de vi räddade levde, attackerade de oss. Direkt, utan förvarning. Vi hittade andra sätt att rädda dem på. Vi låtsades att folk var döda.

– Om vi använde syrgas visste de att någon var vid liv, och de attackerade. 

Han återkommer till en sak flera gånger: Israels militär är världens mest högteknologiska. De har all teknologi, alla bomber och alla vapen. 

– De vet allt. De spårar mobilsignaler, de vet var vi är och hur många. 

– Flera gånger åkte vi ut till en attack och de skickade en drönare, sedan attackerade de igen och personerna vi sett dödades. Jag såg personer inne i ett hus, fick kontakt med dem och sa att vi skulle komma. Sedan attackerade de. Det var väldigt, väldigt svårt. 

Abbas berättar utan omsvep att det fanns tusentals Hizbollahsoldater i Nabatieh under hösten. Staden användes som en slags bas där de kunde bytas av, enligt Abbas. Ännu längre söderut pågick hårda markstrider där Israel invaderat. Hans team gjorde – i egenskap av professionella sjukvårdare – inte någon skillnad på skadade civila och skadade krigare. 

Abbas uppskattar att mellan 150 och 200 civila stannade. De saknade alternativ. Att fly undan kriget var dyrt – hyrorna i säkrare delar av landet steg i taket i takt med att kriget trappades upp. Lägenheten han hyrde åt sin familj i Beirut kostade över 2 000 dollar – en bra bit över 20 000 kronor – i månaden. 

Hela familjer raderades under kriget. Han berättar om en familj som suttit och ätit middag när Israel bombade.

– Kropparna låg utanför huset. 

Permanent närvaro?

Israel meddelade nyligen – trots villkoren i vapenvilan – att de kommer att stanna permanent på fem platser i södra Libanon, som man invaderade den 1 oktober. Libanons president Joseph Aoun har kallat all permanent israelisk närvaro för ockupation. Samtidigt har han sagt att Libanon inte vill utkämpa några fler krig mot Israel.

– De här platserna är alla bergstoppar med utsikt mot Israel. Den israeliska sidan är helt blottad för Libanon. Så i Israel motiveras det här med befolkningens behov av säkerhet, säger Asher Kaufman, israelisk-amerikansk fredsforskare vid University of Notre Dame.

Han tror inte att Israel har några ambitioner på att permanent ockupera mer mark. Israel har lärt sig av sina misstag – det kostade mycket att ockupera södra Libanon i 18 år. Men i Libanon lever idén om att Israel i själva verket vill ta över hela södra Libanon, upp till den omtalade Litanifloden.

– Det finns en historia av israeliska ockupationer av södra Libanon. Och inom den sionistiska rörelsen har det funnits diskussioner om behovet av att ta över marken upp till Litanifloden. Men några seriösa eller genuina försök har aldrig gjorts, varken 1948, 1978 eller 1982. Det här perspektivet är trots det väldigt, väldigt dominant i Libanon.

Men det finns fortfarande högerextrema politiker i Israel som pratar om att ta över Libanon

– Men det är mycket marginellt, säger Asher Kaufman.

Efter kriget har Hizbollah försvagats.

– Hizbollah har inte kapacitet att hota Israel längre. 

Att Libanon har en ny regering skänker hopp, enligt Asher Kaufman. Den libanesiska armén har nu närvaro på flera ställen i södra Libanon som de inte har haft tillträde till på många år, enligt Al Jazeera.

– Den nya regeringen kommer förhoppningsvis vara mer välfungerande. Den nya regeringen har varit tydliga med att exkludera Hizbollah från inflytande. Och de har tydligt sagt att staten ska ha monopol på att använda våld, och beslutet om att gå med i krig.

Motstånd, vatten och bomber

Flera av de Dagens ETC pratar med i Nabatieh uttrycker det nästan exakt likadant: Israel har ”ambitioner”. Ambitionerna går ut på att ta över södra Libanon. Det är därför ett av de viktigaste sätten att göra motstånd på är att stanna, enligt Khodor Mahmoud Kodeih. 

– Vi kommer aldrig låta dem ta vårt land, säger han.

Jamila, en pytteliten tant med djupa rynkor i ansiktet, stämmer senare samma dag in i det borgmästaren sagt.

– De har ambitioner på att ta Litanifloden. De vill ha vårt vatten.

Hon står i sin trädgård och pekar snett upp mot den blåa himlen. Där brukade det vara ett hus. Det försvann under höstens krig och mycket av rasmassorna hamnade på hennes gräsmatta. När Jamila och hennes brorsdotter återvände till Nabatieh efter kriget tog det flera dagar att röja upp. Det ligger fortfarande små rester av ett stort hus och skräpar i det gröna gräset. 

– Vi har levt med bomber hela vårt liv, säger Jamila.

Hur har det påverkat ditt liv att bo så nära Israel?

Jamila tar ett djupt andetag innan hon svarar. 

– Jättemycket.

Varje gång de bombar kommer vi bygga upp igen. Vi är trötta.

Krigen har bara blivit värre, säger hon. Det här är den första gången som hon – motvilligt – har lämnat Nabatieh under ett krig. I över 40 år arbetade hon som lärare i en skola. 

– Förut kunde du gömma dig under bordet. Men nu kan du inte gömma dig längre.

Jamila hoppas att det här ska vara det sista kriget.

– Varje gång de bombar kommer vi bygga upp igen. Vi är trötta. Men jag vill inte lämna det här landet.

Skönhet och styrka

Den före detta borgmästaren Hassan Asad står på resterna av sitt hus. Varför de attackerade vet han inte. En trappa står fortfarande upp och han pekar ut vart de olika rummen brukade vara. Bland de stora stenarna ligger en röd tröja, en soffdyna, en matsked och en ensam svart toffel. Under en presenning har Hassan Asad samlat ihop delar av sitt bibliotek. Några av böckerna gick att rädda. 

En av de sista sakerna han gjorde innan han avgick som borgmästare efter kriget 2006 var att dela ut cederträd till alla som ville ha. Cedern nämns i bibeln, och ska klara av att växa trots att allt annat är mörkt och dör. I Libanon står det för skönhet och styrka. Cederträdet återfinns också på landets flagga. 

Två stycken planterade han på sin egen tomt.

– Ser du? säger han. 

Hassan Asad pekar på några trötta kvistar som envist sticker upp mellan stenarna.