En av dem är att det strategiska röstandet, som gynnat PSOE: båda konservativa partier hade nämligen aviserat att de var beredda att ingå i en regering med ultrahögern, som fram tills för bara ett halvår sedan inte existerade i Spanien som politiskt parti. Extremhögern utkristalliserades i regionvalet i Andalusien, där uppstickarpartiet Vox fick 12 ledamöter (av totalt 109) i det regionala parlamentet.
Vox, som i själva verket är ett utbrytarparti från PP, motsätter sig kraftigt invandring och jämställdhetspolitik och kan klassas på samma nivå i radikalitetsskalan som franska Marine Le Pen eller Matteo Salvini.
Att den traditionella spanska högern med förvånansvärd enkelhet var beredd att legitimera Vox – under valkampanjen, alltså långt före valresultaten – mobiliserade de progressiva väljarna att rösta den 28 april, något som i Spanien är avgörande, då vänstern endast vinner i val med högt valdeltagande.
Den andra essentiella faktorn som kan förklara att Pedro Sanchez lyckats återge PSOE en central roll i politiken – efter mer än ett decennium av det som verkade vara en ohejdbar nedgång – är hans seger på vänsterns planhalva. Socialisterna gick fram på bekostnad av Podemos – vänsterrivalen som dök upp 2014 som en följd av krisen och Indignadosrörelsen som i fredliga protester kampade på Madrids centrala gator i maj 2011.
Vunnit tillbaka från Podemos
I valet 2015 fruktade man i socialistpartiet, som historiskt sett varit det dominerande partiet inom vänstern (med Felipe Gonzalez och Jose Luis Rodriguez Zapateros regeringar), att man skulle bli omsprungna av Podemos, dit många unga och upprördas röster skulle gå, enligt opinionsundersökningarna. Detta skedde inte. PSOE lyckades, om än med ett minimum av röster, behålla positionen som det mest röstade partiet till vänster. Men man kände fortfarande hur Podemos partiledare, populisten Pablo Iglesias, flåsade i nacken.
Fyra år senare har en kedjereaktion av misstag och interna splittringar inom Podemos – en i sammanhanget gröngöling till vänsterparti – gjort att PSOE kunnat vinna tillbaka en stor del av de röster som tidigare gått till partierna till vänster om socialisterna. På sin väg genom det spanska politiska landskapet lyckades Podemos dessutom suga märgen ur Izquierda Unida (Enade vänstern), tidigare Kommunistpartiet, något som har bidragit till att PSOE nu konsoliderat sitt övertag till vänster i politiken.
Podemos fick 14 procent av rösterna, i valet i april. Åtta punkter mindre än 2015. Med dubbelt så många röster som Podemos, kan socialisten Sanchez lugnt luta sig tillbaka mot valresultatet. I dagsläget överväger han om han ska lystra till Pablo Iglesias SOS-rop om att få ett par ministerposter. För Podemos verkar en koalitionsregering vara ett av de få sätten att överleva den storm som skakar partiet och hotar med att lämna det och Pablo Iglesias personcentrerade och okritiska ledarskap i spillror.
Podemos uppgång och fall
Det är i det väntrummet som Podemos i dag inväntar akut vård. Man hoppas att stödet från dess 44 ledamöter i kongressen ska räcka för att få ingå i en koalition med socialisterna.
Podemos föddes, enligt det själv, för att ”ta himlen med storm”. Detta gjordes med en blandning av populism, baserad på den argentinske teoretikern Ernesto Laclau; med Pablo Iglesias hypercentraliserade ledarskap, med leninistiska undertoner, och med en många gånger blåögd utblick. Men partiet har den senaste tiden varit föremål för massavhopp och diskreditering.
Ett nej är ett nej
Men, vem är Pedro Sanchez? Och hur kom han till makten?
Hans historia rymmer en kolossal paradox. Här har vi en politiker som utan vare sig karisma, en aktningsvärd politisk stamtavla eller en politisk agenda som utmärkte honom som en förnyande vänsterkraft, lyckades trotsa det politiska, mediala och ekonomiska etablissemanget och stå upp för sina principer.
Denna så sällsynta episka saga startade strax efter valet 2016. Pedro Sanchez, som då var ny partiledare för PSOE, hade gjort ett dåligt val, men han vägrade att lägga ner sin röst för att göra det möjligt för den konservative Mariano Rajoy (Partido Popular) att bilda regering. Under ledordet ”ett nej är ett nej”, förblev Sanchez trogen sitt löfte om att inte släppa igenom en regering lett av ett parti som under mer än ett decennium skakats av oräkneliga korruptionsskandaler.
Häxjakten
Ställningstagande skulle stå honom dyrt. Från socialistpartiets innersta maktcentrum iscensattes en brutal häxjakt – en av de mest lumpna i spansk historia – för att tvinga honom, och övriga socialistiska parlamentsledamöter att lägga ner sina röster. Det blitzkrieg som partiets pampar, däribland de före detta premiärministrarna Felipe Gonzalez och Jose Luis Rodriguez Zapatero, bedrev mot Sanchez förvandlades snabbt till en typ av intern kupp för att tvinga Sanchez att avgå. I drevet deltog såväl Spaniens ekonomiska elit såsom landets enda mediegrupp som ligger till vänster om mitten, Prisa, dagstidningen El Pais ägare. I den tidningens sidor demoniserades Pedro Sanchez med grepp som mer hör till politiska konversationer i pubmiljö än till den journalistiska etiken. Sanchez gav slutligen vika. Han avgick som partiledare och sade även upp sin parlamentsstol, för att slippa släppa igenom Rajoy som premiärminister.
”Comebacken”
Pedro Sanchez förvandlades till ett villebråd. Han hade förlorat allt sitt stöd inom partiet och i medierna. När han aviserade att han inte hade gett upp och att han ämnade åka landet runt i sin bil och besöka varje lokala partigrupp, i varje liten by för att ena gräsrötterna förlöjligades han i radio, tv och press.
Men det etablissemanget förstod aldrig att deras drev hade skapat sympati för offret i fråga. Det hade förvandlat den försvagade Pedro Sanchez till en figur helt plötsligt hade potential att förvandlas till en folkhjälte: en John Doe, en vanlig kille som med hjälp av en bil och en ryggsäck, i en liten by i tjottahejti, lyckas övervinna Leviatan som styr i maktens korridorer i Madrid. Och så blev det också.
Knappt ett halvår senare ställde Pedro Sanchez upp i PSOE:s oerhört omstridda primärval om partiledarposten. Hans huvudrival, Susana Diaz, var dåvarande president i Andalusien, en traditionellt inflytelserik region i socialistpartiet. Diaz var favoritkandidaten och räknade med hela partiapparatens stöd, liksom med El Pais.
Sin något ”anarkistiska” vana trogen (gräsrötterna har traditionellt sett utmanat sina ledares rekommendationer) gav PSOE:s partimedlemmar Pedro Sanchez en överväldigande majoritet av rösterna och pensionerade därmed, med omedelbar verkan, flera generationer av historiska socialistiska partitoppar. Och det var med medlemmarnas stöd som Pedro Sanchez kunde skriva det första kapitlet i sin episka politiska resa: en historia om uthållighet.
Trots at han återvunnit sin heder och sina principer, befann sig Sanchez då, under maj 2017, mitt i den politiska öknen. Han satt inte in parlamentet och kunde endast räkna med 84 parlamentsledamöter i kongressen att sätta emot premiärminister Rajoy och hans regering. Och bland dem var majoriteten inte honom lojala.
Fru Fortuna knackar på
Men Pedro Sanchez resa, är inte bara en episk historia om uthållighet utan också om ”baraka”, det vill säga det den muslimska kulturen betecknar som tur eller guds välsignelse. Det som gör att en person obefläckad kan gå igenom tio vattenpölar.
Den lyckan tog form i ett antal historiska domslut som kom i maj 2018, i precis det ögonblick som Sanchez popularitet hade börjat minska i opinionsundersökningarna.
Efter åratal av uppskjutna domslut, kom till slut domarna mot den systematiska korruptionen inom regeringspartiet PP. I de domsluten pekade rättsväsendet direkt ut premiärministern och PP:s partiledare, Mariano Rajoy, som ”icke trovärdig” i sina vittnesmål.
Den mycket hårda domen mot det historiska Partido Popular motiverade Pedro Sanchez att lägga fram ett förslag om en misstroendeförklaring mot premiärministern. I Spanien är sannolikheten att ett misstroendevotum lyckas, historiskt sett mycket liten, då det inte räcker med att rösta emot den misstroendeförklarade utan, varje röst innebär också automatiskt ett stöd för den som lagt fram förslaget om en misstroendeförklaring att ta premiärministerns plats.
Eftersom PSOE bara räknade med 84 mandat i parlamentet, behövde Sanchez att resten av partierna, förutom PP, röstade för hans motion, inklusive det borgerliga partiet Ciudadanos (Medborgare). Han lyckades även med detta konststycke. Inom loppet av 24 timmar satt han i Moncloapalatset, regeringsbyggnaden, tack vare 176 röster från bland andra Podemos, de baskiska nationalisterna och de katalanska självständighetsnationalisterna.
Sanchez regering(ar)
För första gången i Spaniens demokratiska historia fick landet en premiärminister som en följd av en misstroendeförklaring. Sanchez utsåg en regering med elva kvinnliga och sex manliga ministrar och hans minoritetsregering stod ut i åtta månader tills han kallade till det nyval som gav honom en valseger med en relativ majoritet i Kongressen i slutet av april.
Pedro Sanchez är nu i full färd med att förhandla sig till det stöd han behöver för att kunna bilda regering. I ljuset av de senaste fyra år han genomlidit, ter sig uppgiften att hitta sammarbetspartners för att garantera en parlamentarisk majoritet som en semestervistelse.
Det är mycket troligt att han slutligen går med på att ha ett mindre antal ministrar från Podemos i sin regering, något som inte nämnvärt borde avleda PSOE från sin politiska inriktning, men som samtidigt skulle kunna rädda Pablo Iglesias huvud, i alla fall tillfälligt. Det är också troligt att det katalanska självständighetspartiet ERC (Kataloniens Republikanska Vänster) som ett undantagsfall lägger ner sina röster för att släppa fram en ny Sanchez-regering.
Om detta sker skulle regeringen, under de kommande fyra åren kunna återställa de sociala rättigheter som den föregående regeringen, under Mariano Rajoys ledning, skar ner.
En fortfarande långt ifrån fullbordad politisk uppgift är att ta sig an Spaniens söndrade kollektiva minne av franquismen. Att den förre detta diktatorn Francisco Franco fortfarande ligger begravd i ett faraoniskt mausoleum är ett tecken på att den spanska demokratin fortfarande har brister, som av många upplevs som djupt sårande och etiskt oförsvarbara. Till skillnad från resten av Europa övervanns inte fascismen efter Andra världskriget. Franco stannade kvar vid makten till sin död 1975, något som har försvårat arbetet med att bygga upp en demokratisk stat. Till skillnad från resten av Europa så råder det i Spanien ingen konsensus om att Francos diktatur bör anses som illegitim. Faktum är att det främsta borgerliga partiet, Partido Popular, grundades under övergången till demokrati, av Francos hårdaste propagandaminister, Manuel Fraga, vilket har gjort att en stor del av PP:s väljare vänder sig emot att parlamentet tar avstånd från Francos diktatur.
Oidentifierade människorester
Pedro Sanchez inväntar ett domslut för att kunna tillämpa sin socialistiske föregångare Jose Luis Rodriguez Zapateros lag om ”historiskt minne”, för att gräva upp Francos rester från hedersplatsen i Valle de los Caidos, dit fascister från hela landet vallfärda. Samtidigt vill han, genom denna lag, satsa pengar på att leta efter de mördade republikaner, vars kroppar ännu inte lämnats till deras anhöriga. Hans föregångare, Mariano Rajoy, å andra sidan skröt med att inte ha slösat en enda euro på den lagen. Efter Kambodja är Spanien det land i världen med flest oidentifierade människorester, som finns i massgravar.
Att lyckas flytta Francos grav, trots det enorma motstånd som finns hos den spanska högern mot detta, skulle vara kronan på verket för Pedro Sanchez, efter fyra år av uthållighet och ”baraka”. Nu återstår det för honom att förvalta den segern utan bedrägerier, som den näst sista socialdemokratiske mohikanen i Europa. Och aldrig ta gudarnas välsignelse för given.
Artikelförfattaren José Luis Losa är spansk journalist och bosatt i Santiago de Compostela i Galicien. Han har länge arbetat på tidningen La voz de Galicia, skrivit för Le Monde Diplomatique och är författare till boken ”Caza de rojos”, om den kommunistiska underjordiska motstånds-rörelsen under Franco-eran.
Översättning: Florencia Rovira Torres
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
