– Raul Castro, säger en gammal vän i Havanna, drar sig tillbaka för att sitta som en vis man på sin veranda och ge goda råd när de unga och oerfarna kommer för att beklaga sig om alla problem.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Han kommer att fortsätta att hålla koll på makten, men på avstånd, utan ansvar.
– Hans främsta uppgift nu, säger min vän, är att garantera en lugn och välordnad övergång.
Övergång till vad är den stora frågan.
I min väns ögon handlar det om att fullfölja de beslut som kommunistpartiet redan fattat och som handlar om ekonomisk och administrativ decentralisering, utfasning av systemet med ransoneringsbok, upplösa systemet med två valutor och ersätta dem med en enda valuta och därtill öppna dörren ännu lite mer på glänt för utländska investerare.
– Sedan, säger han, sedan får vi se.
En annan vän har en annan förklaring:
– I själva verket, säger han, är allt en rökridå för att dölja förberedandet av en dynastisk övergång. Diaz-Canel kommer att sitta fem år, sedan kommer han att ersättas av Rauls son Alejandro som då är 58. Samtidigt kommer Alejandros syster Mariela, som är tre år äldre, att ta över ledarskapet i nationalförsamlingen.
– För att garantera dynastins fortlevnad kommer Raul att sitta kvar som kommunistpartiets generalsekreterare och befälhavare för Kubas väpnade styrkor, de instanser där den verkliga makten på Kuba finns.
Min vän låter nöjd med sin teori.
– Och, säger han, att Rauls son Alejandro är chef för det nationella försvars- och säkerhetsrådet gör honom i praktiken redan till en av landets mäktigaste män.
– Och, tillägger han, Marielas roll som känd förespråkare för hbtq-personers rättighet har gjort henne till en central figur i det framväxande civilsamhället.
– Familjen Castro, konstaterar min vän, kommer att fortsätta att kontrollera Kuba. Diaz-Canel kommer att vara en spratteldocka utan möjlighet att agera självständigt.
Att de politiska analyserna bland kubaner ofta präglas av konspirationsteorier är inte så konstigt. Politik på Kuba har ju, nästan alltid, varit synonymt med konspirationer.
Men efter tio år med Raul Castro som president har konspirationerna en annan dignitet än de hade under Fidel Castros tid.
Fidel stod över alla organ såväl parti, väpnade styrkor som nationalförsamling. Han byggde upp sina team som han ville och som styrde ovanför alla andra organ, men som ofta upplöstes lika snabbt som de bildades. Den officiella politiken präglades av Fidels infall, vilket gjorde den oförutsägbar och kortsiktig.
Raul har varit annorlunda. Han är en lojal partiman och officer som har byggt upp omfattande nätverk inom både partiet och de väpnade styrkorna och han kan, till skillnad mot sin bror, delegera. Hans politik har haft ett klart syfte: att göra den kubanska ekonomin sundare, mer rationell och långsiktig i sina satsningar.
Raul är också, till skillnad från Fidel, en familjeman med ett nära och varmt förhållande med sina barn och barnbarn. Fidels rebelliska dotter Alina Fernandez, som flydde från Kuba med falsk identitet och nu bor i USA, berättar i sina memoarer att enda gångerna hon upplevde något av familjeliv och familjegemenskap var när farbror Raul, bjöd hem henne på olika typer av familjeaktiviteter.
– I hans ögon var jag en del av familjen. I Fidels ögon var jag bara ett hinder.
Till skillnad mot Fidel har Raul alltid stått stadigt på jorden, väl förankrad i samhället. Därför fanns det stora förhoppningar när han i början av sin mandatperiod för tio år sen, lanserade ett ekonomiskt reformpaket och samtidigt inbjöd till en bred debatt om hur fortsatta förändringar borde ske. Kulmen var när Kuba och USA 2014 upprättade fulla diplomatiska relationer och USA:s dåvarande president Barack Obama kom på besök.
Men sedan tycktes Raul ha blivit rädd för sin egen politik. De privata ekonomiska initiativen var allt för framgångsrika. De kritiska förslagen på olika bloggar av debattörer som beskrev sig som lojala med revolutionen blev för många och för radikala. Entusiasmen under Obamas besök förvandlades till ett hot. Och istället för att ytterligare stödja framväxten av socialt ansvariga småföretag, drog man i bromsen och började införa rader av restriktioner. Istället för att gå i svaromål med de entusiastiska kritiska bloggarna utsattes de för artillerield av regeringens egna cybercombatientes. Till och med en sådan emblematisk figur som Silvio Rodriguez kallades senil för att undergräva hans kritiska argument.
Så kom Donald Trump och anklagelserna om ”akustisk terrorism” mot USA:s ambassad på Kuba och förhoppningarna om snara förändringar grusades och bidrog av bara farten till att förminska betydelsen av att Raul lämnar presidentposten.
Men att den gamla historiska generationen, den som vuxit fram ur den episka berättelsen om revolutionen, nu vandrar ut och en ny generation, född efter revolutionens seger 1959, vandrar in är ingen obetydlig händelse.
Den nya regeringen måste fungera kollektivt med omfattande ansvarsfördelning. Ingen kommer att kunna spela rollen av ouppnåelig caudillo med all makt i sina händer, såsom Fidel och Raul kunnat göra. Dessutom är inte bara Diaz-Canel, utan nästan alla andra av den nya generationens politiker, näst intill okända för majoriteten av kubaner.
En grå generation som ersätter den mytomspunna historiska generationen.
Men i takt med att den historiska generationen försvinner, börjar också den vanemässiga lojaliteten med revolutionen att upplösas. Inte bara för att majoriteten av dagens kubaner har vuxit upp efter revolutionens seger och att ordet revolution för många av dem mer betyder status quo än förändring. Det har också att göra med den växande sociala skiktning som skett på Kuba allt sedan Sovjetblockets fall. Men ännu mer har det att göra med att dagens unga kubaner har en helt annan kunskap om omvärlden än förr. Turismen, internet, kabel-tv, möjlighet att resa…
Det var inte alls så länge sen Fidel på en studentkongress med dramatisk röst kunde säga:
– Ni anar inte hur lyckliga ni är som lever på Kuba.
– Därute, sa han och pekade med sina långa fingrar, därute är det ett inferno, rena helvetet...
Studenterna satt knäpp tysta och lyssnade och trodde på vartenda ord Fidel uttalade.
Idag skulle ingen tro på honom.
Inte ens Diaz-Canel.
Han har rest i världen men fram förallt har han levt nära de förändringar som skett på Kuba, utan de murar som så länge avskiljt den historiska generationen från den kubanska vardagen. Hans egna barn har förmedlat honom insikten att det nu finns en generation för vilken berättelsen om revolutionen mer upplevs som ett hinder än en fyrbåk som visar framåt.
Diaz-Canel har på många sätt visat en ovanligt öppen attityd som när han stödde gayrörelsen långt innan det blev opportunt och när han gick emot censur på internet när regimen fortfarande gjorde vad den kunde för att hålla dörrarna till internet stängda.
Ändå har han på senare tid nästan ritualmässigt upprepat att det inte kommer att ske några förändringar i den kubanska modellen, bara aktualiseringar och förbättringar.
Kanske är det ett självförsvar för att inte ryktet om hans liberalism ska bli ett hinder för hans utnämning som president.
Men genom sina egna livserfarenheter vet Diaz-Canel att den kubanska modellen redan har förändrats så mycket att det som återstår av den mest liknar ett skal.
Och kanske finns där ändå skäl för en viss hoppfullhet.
Att den nya generationens inmarsch på den politiska scenen faktiskt kan leda till andra förändringar än enbart nya ansikten.
