Än mer anmärkningsvärd än Mays inkompetens i den här valkampanjen, är Jeremy Corbyns älskvärda charm. Medan May girar i tv-debatterna och framstår som stel tillsammans med väljarna, äter Corbyn Pringleschips med dem och får applåder när han predikar passionerat om matbanker. Att se det som jag alltid beundrat hos Corbyn – först och främst hans engagemang för ett mer jämlikt samhälle – gå genom rutan förvånansvärt väl, har varit en märklig upplevelse.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Under det senaste året har jag blivit vad man skulle kunna kalla en förlägen Corbynanhängare, och jag misstänker att jag inte är ensam om det. Jag gick från att i början entusiastiskt omfamna honom och rösta på honom som partiledare, till att känna mig nedslagen av hans insats i folkomröstningen och skeptisk till hans förmåga att verkligen leda partiet.
När jag röstade på honom i det andra partiledarvalet talade jag tyst om det. Omgestaltandet av Corbyn som en gaggig gammal gubbe, vars politik hör hemma i 70- och 80-talen och vars inkompetens skulle resultera i en jordskredsseger för Torypartiet, var så total att jag kände mig lite generad över de föregående två åren. Vad tänkte jag? Var jag hög?
Jag hade blivit så van vid att politiska kommentatorer dök upp varje gång jag uttryckte beundran för Corbyns principer och kallade mig naiv eller narcissist eller champagnesocialist från Islington eller galen vänsterradikal, som om vi befann oss i ett mer pompöst ”slå mullvaden”-spel, att jag började liksom tro på det.
Men jag slutade aldrig tro på samma saker som Corbyn – på jämlikhet, social rättvisa, social rörlighet och fred. Jag tvivlade heller aldrig på att familjer som min egen skulle ha det mycket bättre under en Labourregering än under en Toryregering. Det är därför jag kommer att rösta på honom igen.
Det är dags att skaka av sig skammen.
Det har förvånat mig hur sällan det ”snacka inte skit om väljarna”-mantra som gällt för konservativa och Brexitförespråkare även gällt Corbynanhängarna. Istället kallas människor som min mamma – som lever på bidrag och kämpar för att hitta ett heltidsjobb efter att ha vårdat min bror med en funktionsvariation, och som har knackat dörr för Labour i Cheshire – för dumbommar av en del kommentatorer.
Men hon är inte någon dumbom. Det är inte heller någon av alla de andra jag känner som röstar på honom. De är vanliga, hyggliga människor som inte bor ens i närheten av Islington, men som ser att inkomstklyftorna blir allt större och som vill ha ett samhälle som funkar för alla. Den sorts samhälle som Labours manifest – det mest inspirerande som många av oss kan minnas att vi någonsin läst – faktiskt erbjuder.
Det här valet har till stor del handlat om Brexit och vem som skulle göra bäst ifrån sig vid förhandlingsbordet. Vad Corbyn inser, och May ignorerar, är att rösten för Brexit inte uppstod ur intet, utan att den uppstod ur åratal av brutala nedskärningar i bidrag och väsentliga samhällstjänster.
Varför skulle någon skämmas för att stå bakom en politiker som är emot åtstramningar i den här kontexten? Varför skulle någon som verkligen inte vill att den offentliga sjukvården ska övergå till privat ägande skämmas för att stödja en politiker som har tagit ställning mot detta? Varför skulle någon ung människa – varav de flesta verkar rösta på Corbyn – känna sig generad för att rösta på ett parti som har åtagit sig att ta itu med generationell orättvisa?
Det är inte dags att hålla för näsan, det är dags att ställa sig bakom det Labour som vi har erbjudits och att, utan att känna skam, stödja det som det enda alternativet för ett land som är på väg att störta ut ur EU för att bli ett bolagens skatteparadis som behandlar sina utsatta invånare som om deras lidande är deras eget fel. Med största sannolikhet kommer vi den 9 juni att vakna upp till en Toryseger och ytterligare fem år av brutala nedskärningar.
Det är lätt att förstå varför många väljare känner sig frikopplade och hopplösa. Sedan Brexit tycks landet ha blivit så högervridet att många av oss knappt känner igen det. Om man var en kuf för att man trodde på samma saker som Corbyn 2015, vad är man då 2017? Narrativet har förskjutits så mycket till förmån för Torypartiet att det känns subversivt och hotfullt att säga att man röstar på Labour – som att berätta för sin mormor över en söndagslunch att man gillar bandet Throbbing Gristle.
Samhällsramen har förskjutits, men vi har fortfarande samma hjärnor, samma hjärtan och samma magar. Och min hjärna, mitt hjärta och min mage säger mig att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag inte ställde mig bakom Labour i det här kritiska ögonblicket.
Det finns en textrad i Billie Holidays ”It had to be you” som jag alltid tyckt sammanfattar förhållanden på ett fullkomligt sätt: ”With all your faults, I love you still” (Jag älskar dig trots alla dina brister). Det är också så jag känner inför partiet. It has to be Labour. Det måste vara Labour. Och jag skäms inte över det.
Att bli romantisk inför ett parti som leds av en man som är begeistrad i gatubrunnar? Okej, jag erkänner, det är pinsamt. Men det känns också rätt.
