Men om det nu är så, är det lite märkligt att de tillämpar så motsatta metoder.
Nicolas Maduros första reaktion kom från ryggmärgen och gick ut på att anklaga USA för att ha framställt coronaviruset som ett biologiskt vapen riktat mot Kina. Men när viruset väl tagit mark i Venezuela agerade han snabbare än någon annan latinamerikansk president med att stänga gränserna och beordra total karantän.
Daniel Ortega gjorde tvärtom. Höll gränserna öppna och manade sina anhängare att gå ut i demonstration bakom parollen ”Kärlek i coronans tid”. Sedan drog han sig helt enkelt undan, utan att vare sig visa sig eller säga något på över en månad. Men hans hustru och tillika vice-resident Rosario Murillo höll ställningarna och fortsatte att via regimtrogna radio- och tv-stationer uppmana medborgarna att delta i regeringens sommarplan med karnevaler, kulinariska festivaler och allehanda kollektiva aktiviteter utan några begränsningar. Läkare och sjuksköterskor på sjukhus uppmanades, tvärtemot WHO:s rekommendationer, att inte använda munskydd och vinylhandskar för att inte skrämma patienterna.
När Ortega efter 34 dagar då ingen, utom hans familj, visste var han befann sig – det gick till och med rykten om att han var död – åter visade sig i tv nämnde han inte med ett ord sin frånvaro. Med vinylhandskar, men utan munskydd, konstaterade han istället att coronaviruset är ett budskap från gud om att mänskligheten är på fel väg. Han framhöll att Nicaragua, till skillnad mot andra länder, agerat lugnt och systematiskt och därmed nått större framgång än alla andra. Av de nicaraguaner som dött den senaste månaden hade, sa Ortega, bara en enda dött av coronavirus. Därefter drog sig den nicaraguanske presidenten återigen tillbaka in i tystnaden utan att med ett ord antyda någon annan plan för hur coronaviruset ska bekämpas framöver, än den som hittills tillämpats. Det vill säga fortsätta livet som vanligt utan några särskilda försiktighetsåtgärder.
När Maduro gör sina i stort sett dagliga tv-framträdanden har han ibland munskydd, ibland inte, men hans budskap har hela tiden varit att i Venezuela är pandemin under kontroll. Antalet smittade och antalet döda är mindre än i andra länder vilket, enligt den officiella berättelsen, beror på att karantänen och isoleringen varit effektiv och att man gjort fler prover och varit snabbare och duktigare än andra länder på att spåra upp smittbärare och isolera dem. En beskrivning som inte känns helt trovärdig.
Till exempel har Venezuela bara ett laboratorium som har tillstånd att analysera proverna, medan Colombia och Chile – som Maduro brukar jämföra med – har nästan 50. Siffrorna om hur många prover som gjorts i Venezuela kan inte stämma, säger specialister: ”Det är helt enkelt en fysisk omöjlighet.” Att det är färre som smittats är inte alls omöjligt och kan delvis förklaras med att den ekonomiska krisen inneburit att så få reser både internationellt och inom landet. Men i ljuset av att Venezuela sedan flera år upphört att alls publicera hälsostatistik, att tidigare utrotade sjukdomar – som mässling, difteri och malaria – kommit tillbaka i stor skala, att 70 procent av sjukhusen bara har vatten två gånger i veckan, kämpar med ständiga elavbrott och över huvud taget lider av bristande underhåll och utrustning är det svårt att tro att coronaviruset, som Maduro hävdar, är näst intill besegrat. Att de cirka 10 000 vårdcentraler med kubanska läkare, ”barrio adentro”, som byggts upp delvis på bekostnad av sjukhusen, har förfallit till den grad att uppemot 80 procent är helt nedstängda, bidrar inte heller till regeringens trovärdighet. Den obehagliga sanningen är att den offentliga sjukvården, som borde vara en prioritet för ett socialistiskt projekt, stadigt försämrats i Venezuela.
Även i Nicaragua har den offentliga sjukvården krackelerat, om än inte lika iögonfallande som i Venezuela. När Ortega kom tillbaka till makten 2007 hade den offentliga sjukvården, med hjälp av internationellt bistånd, nått en sådan nivå att den fick beröm av institutioner som Cepal, FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika. Men på senare tid har den inte bara blivit sämre, den har också, liksom för övrigt alla offentliga institutioner, förvandlats till ett politiskt verktyg för Ortegas regim som också kräver politisk trohet av de anställda. Under de upprorsliknande protester som bröt ut för två år sen, vägrades många skadade demonstranter vård på sjukhusen och läkare som ändå gav vård avskedades. Nu, i samband med coronapandemin har Nicaragua upphört att rapportera till WHO och landets läkare vet inte vilka instruktioner som gäller.
Dora Maria Téllez, gerillakommendant under kampen mot Somoza på 70-talet och senare hälsominister i sandinisternas första regeringar på 80-talet, säger att det är Rosario Murillo som ”bestämmer hur många smittade det finns”. De minimala siffror presidentparet uppgett motsägs dessutom av kubanska hälsomyndigheter som rapporterat flera fall av corinasmittade som kommit från Nicaragua. Det nicaraguanska presidentparets agerande må vara cyniskt och arrogant, men möjligen döljs där bakom en medveten, om än hemlig, strategi baserad på kalkylen att om befolkningen kontinuerligt samlas i stora grupper så kommer det att leda till flockimmunitet. De som dör kommer att vara de gamla, de som ändå snart ska dö, och som lätt kan döljas i statistiken bakom andra sjukdomsrubriker. En radikal minskning av åldringar skulle också hjälpa till att få ordning på pensionssystemet, som ju var den tändande gnistan till upproret för två år sedan.
I Nicaragua vore en total karantän omöjlig att upprätthålla helt enkelt därför att folk skulle svälta ihjäl. Det är det även i Venezuela där 60 procent inte har några fasta inkomster, 30 procent lever av pengar som släktingar som emigrerat skickar och där USA:s sanktioner i kombination med sjunkande oljepriser och dramatisk brist på bensin bidrar till att varubristen ökar för var dag. Det har redan förekommit plundringar av hungriga människor på flera håll. Nu har också tusentals emigranter börjat komma tillbaka till Venezuela framför allt därför att de, på grund av pandemin, inte längre kan arbeta i de länder dit de flyttat, men också därför att de lockats av den venezulanska regeringens försäkran att ha viruset under kontroll.
Oberoende experter hävdar att de uppgifter som Ortega och Maduro offentliggör om pandemin antingen är svårt manipulerade eller rena lögner och att förr eller senare kommer pandemin att explodera. De matematiska modellerna och all tillgänglig statistik talar för att det kommer att bli så. Men ändå kan ingen veta säkert. Att viruset är nytt och okänt gör det oförutsägbart. Och att det vare sig i Nicaragua eller i Venezuela är medicinska experter som informerar om pandemins utveckling ökar osäkerheten än mer.
Här är det, till skillnad från nästan alla andra länder på kontinenten, makthavarna själva som har informationsmonopol. Det är de som är experterna och de ger bara den information de själva vill. När de vill. Och hur de vill. Ingen annan myndighet ifrågasätter deras budskap ”vi är bäst”.
Ortega och Maduro tillhör de presidenter, som tack vare sin totala kontroll över hela statsapparaten, själva kan bestämma hur verkligheten ser ut. Men det finns två andra presidenter på den amerikanska kontinenten som har exakt samma attityd: Donald Trump och Jair Bolsonaro. Bakom retoriken är de ideologiska fienderna obehagligt lika. I narcissisternas glada gäng är allt, även pandemier, speglar som duger att kråma sig i.