Vid tiotiden på onsdagsmorgonen undersökte Abdouramane Koungoulba, den ansvariga barnläkaren på Fousseyni Dao-sjukhuset i Kayes i västra Mali, en ung patient som kommit till sjukhuset tillsammans med en släkting. Den två år gamla flickan, noterade han, hade hög feber och blödde näsblod. Släktingen försäkrade doktor Koungoulba att flickan var född i Kayes och att hon hade växt upp här.
Den kvinnliga släktingen nämnde däremot inte att barnet precis hade kommit från Guinea där hon hade bott med sin pappa som nyligen hade dött. Hon berättade inte heller att tvååringen och hennes mormor hade rest från flickans hemby, drygt hundra mil, till Malis huvudstad Bamako och vidare till Kayes, 60 mil västerut, med buss. Först flera timmar senare hörde doktor Koungoulba om flickans resa från Guinea där ebolautbrottet i Västafrika börjat åtta månader tidigare.
– Det försenade insatsen med flera timmar, säger doktorn, en tystlåten man i 30-årsåldern.
Visade sig vara ebolasmittad
Doktor Koungoulba insåg genast allvaret. Snart var ett akutteam på väg från Bamako till Kayes. 24 timmar senare bekräftades doktorns aningar när blodprovet från tvååringen visade positivt för ebola, det första fallet i Mali. Mindre än ett dygn senare dog flickan på sjukhuset, det skedde på onsdagen i förra veckan. Mali blev det sjätte landet i Västafrika att drabbas av ebolaepidemin som hittills har skördat nära 5 000 dödsoffer i regionen, de flesta i Liberia, Sierra Leone och Guinea. Nigeria stoppade sjukdomen på ett tidigt stadium, precis som Senegal där en person har insjuknat.
– Om du har tur och upptäcker det första fallet tidigt finns det en chans att förhindra att fler insjuknar. Problemet är om människor som visar symptom inte uppsöker läkare och istället stannar kvar i sina hem tills de blir så dåliga att de tvingas till sjukhuset. Det är då ebola sprids och du riskerar en verklig epidemi, säger doktor Samba Sow på Malis smittskyddsinstitut i Bamako.
Doktor Sow kom till Kayes på fredagen, bara några timmar efter att det första fallet konstaterats i Mali.
– Regering och regionala myndigheter reagerade snabbt, konstaterar han.
Sent på torsdagskvällen lämnade en bil Kayes och körde i ilfart mot Bamako. Under de tidiga småtimmarna på fredagsmorgonen hann de ikapp den buss som flickan och hennes mormor åkt med i motsatt riktning för bara några dagar sedan.
– Mitt i natten jagade de ikapp bussen, stoppade den, fick av passagerarna och desinficerade bussen mitt på vägen, säger Shannon Strother på Unicef.
116 personer kan ha smittats
I Kayes skickades sjukvårdspersonal och frivilliga ut för att leta rätt på och identifiera familjmedlemmar, släktingar, busspassagerare och Kayesbor som kommit i kontakt med flickan och hennes mormor. Att flickan hade feber redan när hon korsade gränsen bekymrar doktor Sow.
– I Mali är bussar ofta fullpackade. Passagerare står upp i gången medan flera personer kan dela på ett säte. Barn reser ofta sittandes i knäet på vuxna. Medan någon hjälpte mormodern att lasta av väskan, höll kanske någon annan barnet, säger han.
Hittills har 57 personer identifierats i kvarteren i Kayes och kringliggande byar.
– Tack vare att vi hade passagerarlistan med bussresenärernas telefonnummer kunde vi snabbt hitta och kontakta flera av dem, säger doktor Lamine Diarra på hälsovårdsdepartementet i Bamako.
I många byar delar invånarna telefon, vilket också försvårade arbetet, konstaterar doktor Diarra.
Hittills har Malis hälsovårdsmyndigheter identifierat 116 personer som kan ha smittats enligt FN:s hälsoorgan World health organisation, WHO. De hålls under uppsikt i sina hem eller på sjukhuset i Kayes där 54 personer bor i en byggnad en bit bort från de övriga sjukhuslängorna sedan en dryg vecka. Det är i första hand familjemedlemmar och vänner till familjen, men också nio sjukvårdare som tog hand om flickan när hon först lades in.
– De kollar så att vi inte har feber två gånger om dagen, en gång på morgonen och en gång lite senare på kvällen, säger Maimouna Keita.
Hon vågar inte säga sitt riktiga namn av rädsla för vad vänner och grannar utanför sjukhuset ska tycka.
”En västerländsk uppfinning”
I Mali beskyller många mormodern för att fört in ebolasmittan när hon hämtade hem sitt barnbarn. På Kayes gator blandas rädsla med misstänksamhet. Några Kayesbor bär munskydd. På apoteket säljer personalen Alvedon och malariaprofylax iförda plasthandskar.
– När jag och mina vänner träffas tar vi inte längre i hand. Istället dunkar vi armbågarna försiktigt emot varandra eller för handen mot hjärtat. Jag tvättar händerna i blekmedel för att döda bakterierna flera gånger om dagen, säger Aboubacarine Maiga.
Även om de allra flesta malier har hört talas om ebola, är många osäkra på hur smittan sprids. Andra tvivlar på att den ens existerar.
– De tror att det är en västerländsk uppfinning för att kunna sälja dyra mediciner till det fattiga Afrika, säger Aboubacarine Maiga.
På sjukhuset i Kayes hotade personalen att gå ut i strejk när de fick höra att flickan hade ebola. Sjukhusdirektören fick kalla in religiösa ledare och specialister på virussjukdomar och smittspridning från Bamako för att medla.
Blev tagna på sängen
En vecka efter barnets död försäkrar hälsovårdsmyndigheterna i Kayes att alla som varit i kontakt med flickan sedan hon insjuknade har identifierats och isolerats. På sjukhuset har hjälporganisationer röjt mark och satt upp fyra vita tält för att ta emot och isolera fler patienter. Kontrollen vid gränsen mot Senegal har förstärkts, även om det är omöjligt att kontrollera alla som passerar. Kayes är en viktig gruvregion och arbetare från Guinea i söder korsar ständigt gränsen.
– Vi blev tagna på sängen, säger Koumare Toumani.
Han fortsätter:
– Vi var redo att ta emot ebolapatienter vid gränsen och i Bamako, men inte just här i Kayes. Nu med stöd från flera hjälporganisationer som skyndade hit från Bamako ska all infrastruktur vara på plats. Personalen har fått träning för att snabbt identifiera en misstänkt ebolasmitta. Det ska inte behöva ta flera timmar, säger sjukhusdirektören.
Samtidigt varnar internationella experter för fler fall i Mali.
Inne på barnavdelningen passerar patienter doktor Koungoulbas mottagning i en strid ström. Samtidigt maler tankarna i läkarens huvud.
– Följde jag verkligen alla säkerhetsföreskrifter när jag behandlade flickan? Rörde jag hennes nersolkade blöja eller torkade jag blod från hennes näsa? Det är sådant jag tänker på, om och om igen. •
