Det är krävande, men vad gör man? frågar sig Haitam Alserr.

– 110 dagar av krig, men jag kommer inte att ge mig. Min bror Mohammed har rätt att komma till Sverige. Han har sin fru, sina barn och sitt jobb i Sverige. Mohammed är it-konsult, han tjänar bra och betalar mycket i skatt. Det gör han bland annat för att myndigheterna ska fungera, det är UD:s plikt att hjälpa alla svenskar i nöd oavsett deras bakgrund, säger Haitam Alserr.

Det blir tyst på andra sidan linjen. Dagens ETC har i flera artiklar berättat om Haitams storebror Mohammed Alserr som upprepade gånger har nekats att resa från Gaza in i Egypten av de egyptiska myndigheterna. Trots att han har stått med på listan över svenskar som ska få lämna Gaza, som också godkänts av israeliska myndigheter.

Mohammed Alserr har inte bott i Gaza sedan 2008. Då fick han ett stipendium och flyttade till Belgien för att plugga. Efter en avslutad masterutbildning fick han jobb inom it och slog sig ner i Storvreta strax utanför Uppsala.

– Det är det första kriget för honom och det värsta hittills, säger Haitam Alserr.

En hård knut

Att någon nekas inresa i Egypten är inte helt ovanligt, säger Ahmad El Far. Han är doktorand i socialt arbete vid Uppsala universitet och aktiv i den nygrundade rörelsen Rättvisa för alla. Sedan den 7 oktober har de fokuserat på att skapa opinion för att UD ska göra mer för få hem alla svensk-palestinier från Gaza.

– Det har uppstått någon slags knut i Mohammeds fall. Den här säkerhetsmarkeringen har många fler fått, tröskeln är låg, men då har andra länders myndigheter sagt att vi tar emot personen i taxi och eskorterar den till flygplatsen och närmaste flyg hem. Jag vet också länder, Kanada till exempel, där man har fått ta med sig sina föräldrar tillbaka.

Men det är inte ett krav som det ens går att lyfta i fråga om Sverige just nu, påpekar Ahmad El Far.

– Inte ens alla som har rätt till hjälp har fått det från svenska UD.

”Kontakta oss när de dör”

Rättvisa för alla har sammanställt en lista med namn och kontaktuppgifter till både de som är kvar i Gaza och deras anhöriga. Minst 50 svenskar som finns på listan är kvar i Gaza och bör ha rätt till konsulär hjälp, enligt nätverket. Listan har i veckan lämnats in till UD både personligen och via mejl.

Förutom att innehålla information om alla personer med Sverigekoppling, har de samlat in vittnesmål från anhöriga om deras upplevelser av kontakten med UD i fråga om att få hem sina nära och kära.

– Vi har hört många skräckexempel. En person sa till UD att ”mina anhöriga kan dö”. Då ska UD ha sagt att ”kontakta oss när de dör så kan vi avregistrera dem”, säger Ahmad El Far.

Kräver agerande

Eftersom varken Israel eller Egypten egentligen motsätter sig att de i Gaza ska få lämna, borde det inte vara särskilt komplicerat att få ut medborgare – jämfört med när svenskar tas som politiska fångar i auktoritära länder och det krävs mycket diplomati innan de släpps, säger Ahmad El Far.

– Ett av våra krav är att följa upp varje enskilt fall, och ha en aktiv dialog.

UD menar å sin sida fortsatt att de har mycket små möjligheter att påverka lokala myndigheters beslut. Det är inte säkert, skriver myndigheten, att alla svenskar som uttryckt att de vill lämna kommer att kunna göra det.

”UD arbetar för att, i den mån det är möjligt, stötta de svenska medborgare och personer med svenskt uppehållstillstånd som fortfarande vill lämna Gaza. UD svarar på frågor från svenskar på plats och deras anhöriga, och söker kontinuerligt kontakt med de svenskar som getts tillstånd att lämna Gaza”.

Vidare upprepar UD i svaret att det varit avrådan till Gaza i många år, något Ahmad El Far menar att man måste sluta använda som argument. Han menar att det är ett klandrande och alienerande språk som inte tar hänsyn till att Gaza är världens största utomhusfängelse.

– Det är omöjligt att träffa nära i Gaza utan att åka dit själv. Det finns en bristande vilja som är absolut livsfarlig. Den kollektiva känslan är att svenskar i Gaza inte betraktas som svenskar fullt ut, säger han.

Dödligaste dagen

I veckan har striderna i området där Mohammed Alserr och resten av familjen Alserr tagit skydd intensifierats. Totalt är det 17 anhöriga till Haitam Alserr som befinner sig i Khan Yunis, inklusive gamla föräldrar och små syskonbarn.

I början av kriget deklarerades Khan Yunis vara en säker zon. Det är länge sedan det stämde. Minst 40 palestinier dödades under tisdagen i staden. Samma dag attackerade Israel ännu ett sjukhus, Nassersjukhuset. Enligt Världshälsoorganisationen är det bara 13 av 36 sjukhus i Gaza som överhuvudtaget är i drift.

Kvart över elva svarar en annan av Haitams bröder i Gaza på ett sms Haitam skickade strax före samtalet med Dagens ETC. Han läser högt.

– Han skriver ”Hej bror, de sa att vi måste lämna hela kvarteret som vi är i, men när vi försökte gå ut såg vi att israelerna stängde alla vägar. Det är därför vi gick tillbaka, vi kommer att vara här och vi vet inte vad som kommer hända. Vi hoppas att det blir bra”.

Haitam Alserr svarar på sin brors meddelande på en gång, men under det syns bara en grå bock. På Whatsapp betyder det att meddelandet inte har kunnat levereras till mottagaren.

Oklart skadeläge

Senare samma dag skriver Mohammeds fru Yumna Ismael, som Dagens ETC tidigare har intervjuat, i ett sms att Mohammed har skadats. Hon vet inte hur allvarligt det är och får inte någon kontakt med varken honom eller någon annan av släktingarna i Gaza.

Haitam Alserr har stångats mot de svenska myndigheterna sedan i oktober. Gång på gång har han blivit besviken. När hans bror först nekades inresa i Egypten, och med våld släpades tillbaka till den palestinska sidan, var reaktionen fysisk.

– Hela min kropp skakade. Mohammed skickade ett kort sms och sa att han var tillbaka i Gaza. Jag försökte ringa för att förstå vad som hänt men jag hörde bara några ord. Själv var han så traumatiserad att han inte ens märkte att han blödde.

Haitam Alserr kontaktade UD och trodde att han snart skulle kunna höra av sig till sin storebror med ett positivt besked om att han skulle få hjälp. Men istället har frustrationen, ilskan och oron vuxit.

– Jag ringde UD:s krisnummer fem gånger i rad. Det var samma kvinna som svarade. Det slutade med att hon la på varje gång. Jag förstod då att de skiter i min bror. Det var tungt för mig att inse.

UD har inte återkommit angående kritiken som riktas mot deras personal och bemötandet i fråga om evakueringarna från Gaza.