Dilma Rousseff har ingen egentlig egen bas inom vare sig statsapparaten eller Arbetarpartiet, PT. Men det har Luiz Inácio Lula da Silva. Han är den ende som kan samla PT:s gräsrotsaktivister och är den enda som kan förhandla med koalitionspartierna som ingår i regeringen, fram för allt PMDB, partiet som spelar en nyckelroll i alla avgörande situationer och som Dilma Rousseffs vicepresident tillhör. Kanske är Luiz Inácio Lula da Silva också den enda som kan få brasilianarna i stort att på nytt tro på den gamla slitna berättelsen om Brasilien som framtidslandet.
Eller rättare sagt; han var den ende.
Idag är oklart hur stor hans förförande förmåga fortfarande är.
När Luiz Inácio Lula da Silva togs in för förhör av polisen i början av mars, på begäran av den lokale domaren Sérgio Moro från Curitiba, som har hand om undersökningen av Petrobras, hamnade krisen som Dilma Rousseff Roueff bär på ryggen som ett kors, i ett nytt läge. Och Luiz Inácio Lula da Silvas enastående position i Brasilien fick sig ett grundskott.
Domaren ville förhöra Luiz Inácio Lula da Silva om ett par egendomar som han misstänkte betalats till honom som mutor av ett av de stora byggbolag som är indragna i mutskandalerna kring Petrobras. Det var strax efter det förhöret, och risken att domaren skulle ställa Luiz Inácio Lula da Silva inför rätta, som Dilma Rousseff utsåg honom till premiärminister. Ett illa valt tillfälle eftersom de flesta tolkade det som ett sätt att försöka skydda Luiz Inácio Lula da Silva mot den envetna domaren som var efter honom. Vilket i sin tur gjorde det omöjligt för honom att spela den roll Dilma Rousseff förväntade sig.
Istället för att bli hennes räddare, kan Luiz Inácio Lula da Silva bli stenen som drar henne ner till bottnen.
Men varför?
Luiz Inácio Lula da Silva själv, liksom hans anhängare både i och utanför Brasilien, hävdar att han är utsatt för en komplott av både den nationella och den internationella högern. Att de stora mediehusen i Brasilien driver en kampanj fylld av lögner mot honom. Och att domstolarna politiserats till den grad att de nu blivit mer av politiskt vapen än en instans för sanning och rättvisa.
Det ligger en hel del i den bilden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Även om det inte rör sig om en komplott så har högern den senaste tiden befunnit sig i en närmast konstant offensiv riktad mot såväl Dilma Rousseff och Luiz Inácio Lula da Silva som Arbetarpartiet. Sant är också att de stora mediahusen som O Globo och Folha Do Sao Paulo publicerat reportage och avslöjanden som varit halvsanningar, om ens det, men som haft en stor effekt för att undergräva Luiz Inácio Lula da Silvas och Dilma Rousseffs trovärdighet. Sant är också att många domare agerat politiskt, som Sérgio Moro som själv deltar i demonstrationer mot Dilma Rousseff och Luiz Inácio Lula da Silva och sen lägger ut bilder på sig själv på Facebook.
Det flesta som demonstrerar mot Luiz Inácio Lula da Silva och Dilma Rousseff kommer från medelklassen. Bilden av ett demonstrerande par där deras uniformsklädda svarta barnflicka drar barnvagnen strax bakom, har blivit en nästan komisk symbol för vilken klass som har dominerat demonstrationerna. Men det innebär inte automatiskt att alla demonstranter varit höger. Under de jättelika demonstrationerna i Sao Paulo drev demonstranterna bort två av högerns viktigaste ledare, guvernören Geraldo Alckmin och det socialdemokratiska PSD:s ledare Aecio Neves, med rop som ”tjuvar, opportunister ...”. Dessutom är det inte bara Arbetarpartiet som drabbats av skandalen, även högern har drabbats i nästan lika stor utsträckning.
Och även om de stora mediahusen drivit kampanjer så finns där ett ofrånkomligt faktum: hundratals miljoner dollar har slussats från Petrobras till politiska partier och till enskilda politiker. Jättelika mutor från de stora byggbolagen har förekommit i upphandlingar med staten. Och mitt i denna smet har Arbetarpartiet spelat en viktig, kanske till och med central roll.
Men viktigare ändå är att Petrobrasskandalen inte är den första. Det började redan under Luiz Inácio Lula da Silvas tid som president med den så kallade Mensalãoskandalen, som gick ut på att i ett komplicerat schema pumpa statliga företag på pengar som Arbetarpartiet använde för att muta parlamentsledamöter inom oppositionen för att de skulle ”rösta rätt”. Och det fortsatte med andra skandaler av liknande slag.
När det kom till rättegång, och många av Arbetarpartiets ledare satt på de anklagades bänk, lyfte Dilma Rousseff, som då hade efterträtt Luiz Inácio Lula da Silva som president, inte ett finger för att försvara dem. Tvärtom. Hon var oförsonlig så snart det luktade korruption. Och även om hon var i total avsaknad av Luiz Inácio Lula da Silvas karisma, så lyftes hennes stöd enligt opinionsmätningarna till omkring 70 procent. Hon och domarna som drev rättegångarna blev brasilianarnas nya hjältar.
Idag är domarna fortfarande hjältar. Men Dilma Rousseff kommer inte ens upp i tio procents stöd.
Det beror naturligtvis på att ekonomin går dåligt – negativ tillväxt för andra året i rad. Men mest det beror på korruptionsskandalerna. Eller snarare; det beror på att Arbetarpartiet, det parti som suttit vid makten de senaste 14 åren, med först Luiz Inácio Lula da Silva och nu Dilma Rousseff som president, inte gjort någon som helst självkritik. Eller ens försök att analysera, diskutera och framförallt dra politiska slutsatser. I själva verket slutade vänstern eller snarare Abetarpartiet, att diskutera idéer sen det kom till makten och Luiz Inácio Lula da Silva, som utsågs till världens populäraste politiker, förvandlades till ambassadör för de brasilianska storföretagen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Arbetarpartiet är fortfarande Brasiliens största parti med mest aktiva medlemmar. Men det är på nedgång och det politiska syre som PT:s medlemmar tidigare hämtade kraft ur via intensiva diskussioner om politiska förslag har ersatts med tyst lojalitet med ledare som skyller alla problem på andra.
Sorgligt för Dilma Rousseff, som varit en av de få som inte misstänkts för att vara inblandad i någon av korruptionsskandalerna, att nu vara den som får betala priset. Effekterna av Petrobrasaffären når dessutom långt utanför Brasiliens gränser. Nyligen avslöjades att Marco Enríquez-Ominami, det unga stjärnskottet på Chiles politiska himmel som gett förnyad energi åt den vänster som börjat tröttna på regeringspartierna, i sin valkampanj använt ett flygplan som ett av de stora brasilianska byggbolagen lånat ut till honom och som inte redovisats inför den chilenska valmyndigheten.
Det brasilianska byggbolaget som lånade ut planet är detsamma som brukade betala många av Luiz Inácio Lula da Silvas utlandsresor. Och som domaren Sérgio Moro misstänker har skänkt en lyxlägenhet och en lantegendom till honom.
Det verkar nästan som om de stora bolagen är på väg att ta död på vänstern genom att finansiera den.
Det är svårt att se någon räddning – utom, kanske, att Dilma Rousseff tar initiativet att lägga alla kort på bordet.
Annars kan hennes Golgatavandring fortsätta till det bittra slutet där undergången ligger närmare än återuppståndelsen.
