"Sionismens kollaps har redan inletts"

Svårigheten ligger i att upptäcka de tidiga tecknen. Här kommer jag att hävda att de i fallet Israel är tydligare än någonsin. Vi bevittnar en historisk process – eller snarare början på en – som sannolikt kommer att kulminera i sionismens fall. Om min diagnos stämmer är vi också på väg mot ett kritiskt ögonblick som kommer att bli särskilt farligt. För när Israel inser krisens omfattning kommer man släppa lös en rasande och hämningslös kraft för att försöka tygla den, precis som den sydafrikanska apartheidregimen gjorde under sina sista dagar.

1.

Ett första tecken är sprickan inom det judiska samhället i Israel. I nuläget består det av två rivaliserande läger som inte lyckas hitta en gemensam grund. Sprickan bottnar i anomalin att definiera judendom som nationalism. Medan judisk identitet i Israel ibland bara verkat vara ett ämne för teoretisk debatt mellan religiösa och sekulära fraktioner, har den nu blivit fokus i en kamp om den offentliga sfärens – och själva statens – karaktär. Denna kamp utkämpas inte bara i media utan också på gatorna.

Det ena lägret kan kallas ”staten Israel”. Den består av mer sekulära, liberala europeiska judar – framför allt, men inte enbart, ur medelklassen – och deras ättlingar. De hjälpte till att upprätta staten 1948 och förblev dominerande inom den fram till slutet av förra århundradet. Att de förespråkar ”liberala demokratiska värderingar” påverkar dock inte deras stöd till det apartheidsystem som på olika sätt påtvingas alla palestinier mellan Jordanfloden och Medelhavet. I grunden är deras önskan att judiska medborgare ska få leva i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle som utestänger araber.

Det andra lägret är ”staten Judéen”, vilken utvecklades bland bosättarna på den ockuperade Västbanken. Den får allt större stöd inom landet och utgör den väljarbas som säkrade Netanyahus valseger i november 2022. Dess inflytande i de övre lagren inom den israeliska armén och säkerhetstjänsten växer exponentiellt. Staten Judéen vill att Israel ska bli en teokrati som breder ut sig över hela det historiska Palestina. För att uppnå detta är den fast besluten att minska antalet palestinier till minsta möjliga och den överväger att bygga Jerusalems tredje tempel på platsen där al-Aqsa-mosken ligger. Dess medlemmar tror att detta kommer göra det möjligt för dem att återuppliva de bibliska kungadömenas gyllene era. För dem är sekulära judar lika kätterska som palestinier om de vägrar att backa denna strävan.

Det förekom våldsamma sammandrabbningar mellan de två lägren redan innan den 7 oktober. Under de första veckorna efter angreppet verkade de dock lägga sina olikheter åt sidan då de ställdes inför en gemensam fiende. Men detta var en illusion. Gatubråken har blossat upp på nytt och det är svårt att föreställa sig vad som skulle kunna åstadkomma försoning. Det mer sannolika utfallet utspelar sig redan framför våra ögon. Över en halv miljon israeler från staten Israel har lämnat landet sedan oktober. Det är ett tecken på att landet uppslukas av staten Judéen. Det här är ett politiskt projekt som arabvärlden, och kanske till och med världen i stort, inte kommer att finna sig i på sikt.

2.

Det andra tecknet är Israels ekonomiska kris. Den politiska klassen verkar inte ha någon plan för hur man ska balansera de offentliga finanserna under ständiga väpnade konflikter, utöver att bli allt mer beroende av ekonomiskt bistånd från USA. Under förra årets fjärde kvartal föll ekonomin med nästan 20 procent. Sedan dess har återhämtningen varit svag. Washingtons löfte om 14 miljarder dollar kommer sannolikt inte vända på detta. Tvärtom kommer den ekonomiska bördan bara förvärras om Israel fullföljer sina planer att starta krig med Hizbollah och samtidigt ökar den militära aktiviteten på Västbanken – detta i en tid när en del länder, däribland Turkiet och Colombia, har börjat införa ekonomiska sanktioner.

Krisen förvärras ytterligare av finansminister Bezalel Smotrichs inkompetens. Han kanaliserar ständigt pengar till judiska bosättningar på Västbanken, men verkar i övrigt oförmögen att styra sitt departement. Dessutom har konflikten mellan staten Israel och staten Judéen, tillsammans med det som hände den 7 oktober, lett till att delar av den ekonomiska och finansiella eliten flyttar sitt kapital ut ur staten. De som överväger att flytta sina investeringar utgör en betydande andel av de 20 procent av israeler som betalar 80 procent av skatterna.

3.

Det tredje tecknet är Israels växande internationella isolering, då man är på god väg att bli en pariastat. Den processen inleddes redan innan den 7 oktober, men har intensifierats sedan folkmordet inleddes. Detta speglas i de exempellösa ståndpunkter som presenterats av Internationella domstolen (ICJ) och Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Tidigare kunde den globala solidaritetsrörelsen för Palestina få människor att delta i bojkotter, men man lyckades inte driva igenom internationella sanktioner. I de flesta länder förblev stödet för Israel orubbligt inom det politiska och ekonomiska etablissemanget.

I den här kontexten måste de beslut som nyligen fattats av ICJ och ICC – att Israels agerande kan utgöra folkmord, att Israel måste stoppa sin offensiv i Rafah, att dess ledare bör arresteras för krigsbrott – ses som ett försök att lyssna till det globala civilsamhällets synpunkter, snarare än att enbart ta hänsyn till elitens uppfattningar. Tribunalerna har inte minskat de brutala angreppen mot folket i Gaza och på Västbanken. Däremot har de bidragit till en växande kör av kritik mot staten Israel som i allt större utsträckning kommer ovanifrån såväl som underifrån.

4.

Det fjärde tecknet är en genomgripande förändring bland unga judar runt om i världen. Som en följd av det som hänt sedan den 7 oktober verkar nu många villiga att kapa sina band till Israel och sionismen och aktivt delta i den palestinska solidaritetsrörelsen. Judiska grupper, särskilt i USA, gav tidigare Israel effektiv immunitet mot kritik. Förlusten, eller den åtminstone delvisa förlusten, av detta stöd har enorma konsekvenser för landets globala anseende. Den pro-israeliska lobbygruppen AIPAC kan fortfarande räkna med stöd från kristna sionister, men den kommer inte att vara en lika tongivande organisation utan en betydande judisk väljarbas. Lobbyns inflytande försvagas.

5.

Det femte tecknet är den israeliska arméns svaghet. Det råder ingen tvekan om att IDF fortfarande är en kraftfull militär styrka med högteknologiska vapen till sitt förfogande. Dess begränsningar uppenbarades dock den 7 oktober. Många israeler anser att militären hade extrem tur då situationen skulle ha blivit betydligt värre om Hizbollah anslutit sig i ett samordnat angrepp. Sedan dess har Israel visat att man är desperat beroende av en regional koalition, ledd av USA, för att försvara sig mot Iran, som vid sin varningsattack i april använde omkring 170 drönare såväl som ballistiska robotar och styrda missiler. Det sionistiska projektet är mer beroende än någonsin av snabba leveranser av enorma mängder krigsmateriel från amerikanerna. Utan dem skulle det inte ens kunna bekämpa en liten gerillaarmé i södern.

Uppfattningen att Israel är oförberett och oförmöget att försvara sig är nu utbredd inom den judiska befolkningen. Det har lett till stora påtryckningar för att slopa ultraortodoxa judars undantag från israelisk militärtjänst – vilket gällt sedan 1948 – och börja inkalla dem i tusental. Detta kommer knappast göra någon större skillnad på slagfältet men speglar omfattningen av pessimismen kring armén, vilken i sin tur fördjupat de politiska sprickorna inom Israel.

6.

Det sista tecknet är nytändningen bland den yngre generationen palestinier. Den är betydligt mer enad, organiskt sammanhållen och tydlig med sina mål än Palestinas politiska elit. Med tanke på att befolkningen i Gaza och på Västbanken är en av världens yngsta, kommer denna nya kull ha enorm påverkan på frihetskampens utveckling. Diskussionerna som pågår bland unga palestinska grupper visar att de är upptagna med att bygga en genuint demokratisk organisation – antingen ett uppdaterat PLO eller en helt ny – vars kamp för frigörelse är antitesen till den palestinska myndighetens kampanj för ett erkännande som stat. De verkar föredra en enstatslösning framför en tvåstatsmodell.

Kommer de att kunna erbjuda ett effektivt svar på sionismens fall? Det är en svår fråga. Ett statsprojekts kollaps följs inte alltid av ett bättre alternativ. På andra håll i Mellanöstern – i Syrien, Jemen och Libyen – har vi sett hur blodiga och utdragna följderna kan bli. I det här fallet skulle det handla om avkolonisering och förra århundradet visade att den postkoloniala verkligheten inte alltid blir bättre än det koloniala tillståndet. Det är bara palestiniernas egna agentskap som kan föra oss i rätt riktning. Jag tror att en explosiv sammansmältning av dessa tecken förr eller senare kommer att resultera i att det sionistiska projektet i Palestina går under. När det sker måste en robust frihetsrörelse finns på plats för att fylla tomrummet.

I över 56 år var det vi kallade ”fredsprocessen” – en process som inte ledde någonvart – egentligen bara en rad amerikansk-israeliska initiativ som palestinierna ombads reagera på. I dag måste ”fred” ersättas med avkolonisering och palestinier måste få formulera sin vision för regionen, som israelerna sedan ombeds reagera på. Detta skulle vara första gången, åtminstone på många årtionden, som den palestinska rörelsen får ta ledningen och utforma sina förslag för ett postkolonialt och icke-sionistiskt Palestina (eller vad den nya enheten kommer att kallas). I sådant fall kommer de sannolikt snegla på Europa (kanske på de schweiziska kantonerna och den belgiska modellen) eller, mer passande, på de gamla strukturerna i östra Medelhavsområdet där sekulariserade religiösa grupper gradvis omvandlades till etnokulturella grupper som levde sida vid sida inom samma territorium.

Oavsett om folk välkomnar eller fruktar tanken på den så har Israels kollaps börjat hägra i horisonten. Detta bör prägla den långsiktiga diskussionen om regionens framtid. Det kommer att tvingas in på agendan när folk inser att det sekellånga försöket, lett av Storbritannien och sedan USA, att upprätta en judisk stat i ett arabiskt land långsamt lider mot sitt slut. Det var tillräckligt framgångsrikt för att skapa ett samhälle av miljontals bosättare, många av dem är nu den andra eller tredje generationen. Men deras närvaro är fortfarande, precis som när de kom dit, beroende av deras förmåga att med våld påtvinga sin vilja på miljontals människor i ursprungsbefolkningen, vilka aldrig gett upp sin kamp för självbestämmande och frihet i sitt hemland. Under kommande årtionden kommer bosättarna behöva lämna detta förfarande bakom sig och visa sin vilja att leva som jämbördiga medborgare i ett fritt och avkoloniserat Palestina.