Shitlerjugends fejkrebeller har blivit desperata

I verkligheten har ingen vett att inse att de är skurken förrän det är för sent. Det värsta med historieskrivningen är att den vanligtvis skrivs efter att något hänt. Tänk bara om vi kunde få tag i förhandsexemplaren av morgondagens historiska bästsäljare. Då skulle vi, en gång för alla, kunna förstå vår plats i den grymma och oroliga tid vi lever i, och få en tjuvtitt på slutet för att se vem som dör, vem som dekoreras med medaljer eller vem som lever inkognito i Sydamerika.

Tyvärr skulle det knappast hjälpa dem av oss som är farligast förvirrade. De personer som är i mest akut behov av att fundera över vilken sida av moralens skiljelinje deras historia kommer att skrivas på, tenderar att inte läsa så många böcker där de själva inte är hjälten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är svårt att inse att man själv är skurken, för då måste man ju göra något åt det. Det är därför de mest aggressiva spelarna på den politiska melodramens blodiga scen handlar så trolöst. De klamrar sig fast vid sin egen känsla av förföljelse och deklamerar det plagierade manuset till ett förtryck som de inte förstår för att de inte vill förstå det. De här människorna har ett sätt att treva sig fram, i sina självtillsatta roller, till den blodiga slutscenen. Men om vi lyckas vända på manuset så kan vi fortfarande stoppa föreställningen.

Låt oss komma ihåg att i det våldsamma psykodrama som pågår i deras egna medvetanden, tror moderna reaktionärer, nästan utan undantag, att de är hjälten. De tror att de är den modiga underdogen, och de fortsätter att tro det trots att deras kortfingrade maskot brölar ut över Vita husets gräsmattor och deras agenda vinner inflytande runt om i världen.

Jag vet, det är helt orimligt. Men dogmatik behöver inte vara rimlig. Och en av de trosartiklar som förenar alla våra moderna protofascister, kryptofascister, barnungefascister, gnälliga 4chan-fascister och det växande antal fascister för vilka alla slags prefix är överflödiga, är att samtliga tror att de är rebeller.

Den nya extremhögern har insett äventyrlighetens bestående dragningskraft och lagt beslag på dess retorik i reaktionära syften. Propagandan som The Rebel ompaketerar högerextrema åsikter som vassa och avantgardistiska, vilket försäkrar rekryterna om att de är hippa outsiders i en massa av insnöade och vanliga människor.

Det är ett förlegat knep. Som George Orwell konstaterade i en recension av ”Mein Kampf”: ”Medan socialismen, och till och med kapitalismen, något motvilligt, har sagt till människor att ’jag erbjuder dig att ha det bra’, så har Hitler sagt till dem att ’jag erbjuder dig kamp, fara och död’, och det har fått en hel nation att kasta sig för hans fötter.”

Att kämpa för att människor som är mindre priviligierade än en själv ska bli ännu mindre priviligierade än en själv är knappast en revolutionär mission. Vd:ar gör det hela tiden. Förra året intervjuades jag till en dokumentär av magasinet Vice om förhållandet mellan Gamergate och den nya extremhögern. Jag minns att jag, för att de skulle få till bilden i rätt höjd, var tvungen att halvsitta och halvstå mot ett tjusigt sideboard.

Medan jag stod där och lät mina magmuskler arbeta för att jag skulle hålla balansen, frågade den vänlige hipstern som gjorde intervjun: ”Men är inte de här killarna lite underground? Är de inte lite motkultur?” Jag blev så paff att jag ramlade av möbeln. Jo, sa jag till honom, de är underground, lite grann. Men till och med Vice, som är ganska medvetna så länge medvetenhet säljer annonser – en annan Vice-redaktör sa myndigt till mig för några år sedan att ”det är inte längre coolt att vara korkad” – inser säkert att det inte räcker att något är ”underground” för att det ska vara värt att gräva fram. Det finns en massa saker under jorden som bör lämnas kvar där. Kloaker, till exempel.

Det här är vad som händer när vi sätter likhetstecken mellan ”antisocial” och ”antietablissemang”. Extremhögern tror att de är motståndet. De tror att de är Mel Gibson i ”Braveheart”, när de egentligen bara är den gamla vanliga Mel Gibson som skriker om bitchar och horor och judar och sedan undrar varför ingen längre svarar när de ringer.

Shitlerjugend förekommer i många olika varianter av rimlig förnekbarhet, men ingen är lika sorgligt typisk som allas vårt favoritskepp lastat med dårar: fejkpiraterna på Defend Europe.

Om du inte har hört talas om det, så kom ett antal vit makt-anhängare för några månader sedan fram till att de räddningsbåtar som försöker rädda desperata människor från att drunkna i Medelhavet var ett hot mot den ”europeiska” livsstilen. (Jag tänker inte bevärdiga dem med benämningen ”aktivister”, för aktivister håller möten och har läst sådant som inte är salivnedstänkt, sexuellt paranoidt gammalt svammel på internet om att vita människor håller på att avlas bort.) De bestämde sig för att lösa problemet genom att ge sig ut på ett muntert äventyr till havs. Jo, det är sant.

De här roderlösa idioterna chartrade en båt med det initiala och ogenerat onda syftet att hindra räddningsbåtarna. En plan som snabbt ändrades till att ”övervaka” sagda båtar, eftersom ingen av dem hade någon aning om hur man faktiskt strider till havs. För vad copyrightmänniskorna än säger till oss, så blir man inte en riktig pirat bara för att man laddar ned en massa gratis porr från nätet.

De fick en hel del uppmärksamhet i media, så klart, vilket var en av avsikterna – det är ingen vits med att vara rebell om man inte får sin bild i tidningen. De fick till och med krönikören Katie Hopkins, Storbritanniens egen budgetvariant av Eva Braun, att följa med på en del av resan, förmodligen som något slags totem mot skeppsbrott, för varje havsgud med självrespekt skulle omedelbart spotta ut Hopkins igen.

Ljuvligt nog så råkade de, innan de ens kommit iväg på sin huvudsakliga resa, av misstag smuggla 21 asylsökande från Sri Lanka in i Europa. Sedan drabbades båten av motorhaveri mitt på Medelhavet. Grundaren av Sea-Eye, den tyska frivilligorganisation som skickade ut en av sina båtar för att erbjuda hjälp – de ståndaktiga surpupporna vägrade dock att ta emot någon hjälp – sa i ett uttalande att ”ute till havs har alla en skyldighet att hjälpa ett fartyg i nöd, utan hänsyn till ursprung, hudfärg, religion eller övertygelser”. Förhoppningsvis var Sea-Eye också välförsedd med salva mot brännskador.

Det allra värsta med hela den här händelsen är att ett befintligt räddningsfartyg skickades ut för att hjälpa de här kretinerna, ett räddningsfartyg som skulle ha kunnat rädda människor som faktiskt flyr för sina liv, snarare än bara flyr från verkligheten. Jag tänker inte tillåta mig själv att önska att de här barnungefascisterna hade drunknat, men jag hoppas verkligen att motorhaveriet gav de här landsförrädande donquijote-figurerna gott om tid att betrakta sin egen spegelbild på havsytan och fundera över om det fortfarande var lika roligt att vara ”underground”. Jag hoppas också att varenda en av dem, när de gör en film om det här, kommer att spelas av Nicolas Cage i olika föga övertygande peruker.

Även i USA är radikaliserade extremister från extremhögern redo för en omprofilering, efter att ha skämt ut sig för hela världen när några av dem, i Charlottesville, tog det levande rollspelet som gatubråkande nazister för långt och marscherade omkring och skrek att judarna håller på att ta över och mördade någon. Shitlerjugend går nu igenom desperata raseriutbrott när de försöker hävda att antifascister är moraliskt likvärdiga fascister, att ”alla sidor” är aggressiva och rättframma, vilket är lite som att påstå att cancer och cellgiftsbehandling är i stort sett samma sak, eftersom de båda tar hårt på kroppen.

Det blev på riktigt, eller hur? I ena stunden är du en trevlig normal kille med fritidsintressen och vänner på internet, och i nästa syns överallt en bild av dig där du håller en fackla och har det fula ansiktsuttrycket från Nürnberg och dina föräldrar vill inte längre prata med dig för alla tror att du är en militant rasist, och de har rätt. Jag skulle vilja säga några ord direkt till de här självbedragande kräldjuren: Jag är ledsen att behöva vara den som säger det, men du har blivit radikaliserad. Det finns en anledning till att folk kallar er Vanilla ISIS. IS tror också att de är rebeller. Ta en ordentlig titt på de här idioterna från Defend Europe och deras skraltiga armada. De är ditt folk. De är dina kamrater. Du paddlar omkring bredvid dem på den grunda delen av den politiska diskursen och skriker högt så fort något levande nafsar dig i tårna.

Det här är vad som händer när vi fetischiserar rebellromantiken medan det är omöjligt att åstadkomma faktisk politisk förändring. Min gissning är att den härskande klassen, de människor vars agenda de här människornas tarvliga enfaldighet tjänar, inte står och hänger med brinnande facklor och skriker att de håller på att ersättas av judar. De ägnar inte sin tid åt att trakassera tjejer på nätet. De outsourcar den skiten. Till töntar. Gratis. Under tiden skriver den härskande klassen bara talen och drar i trådarna och ser på när lättlurade, självutnämnda rebeller skämmer ut sig i tv.

Det är de här människornas namn som Shitlerjugend har på sina otroligt fula kepsar och t-shirtar, vilket för övrigt är exakt vad som händer när man låter heterosexuella vita män som anser att guld är en neutral färg, utforma ens nyfascistiska estetik.

Det enda som är problematiskt med att kalla de här fejkrebellerna för nazister är att det antyder att de vet hur fan de ska klä sig på morgonen. Vänstern både klär sig bättre och tänker bättre än dem just nu. Vänstern! En del av oss klär oss i hampa! Och t-shirtar med dåliga vetenskapliga ordlekar! Och vi låter våra kollektivkompisar klippa vårt hår! Och vi ägnar hälften av vår tid åt att bråka med varandra över pyttesmå ideologiska frågor som väcktes innan vi ens var födda, men jämfört med dem ser vi ändå bättre ut. De får oss att se bra ut för de har svalt den påhittade historien om förtryck som kokats ihop av propagandister på högerkanten för att få deras mest reaktionära åsikter att framstå som djärva.

Så låt mig vara tydlig: att få sparken för att du hatar kvinnor är inte ett problem som är likvärdigt att få sparken för att du råkar vara kvinna. Människor vars föräldrar tagit avstånd från dem för att de är homosexuella eller transpersoner kommer inte att känna någon sympati för dig när din mamma och pappa hittar ditt gömställe med homofobiska mordfantasier och byter ut alla lås.

Att attackeras för att man är rasist är inte samma sak som att attackeras för att man är svart. Definitionen av förtryck är inte ”att du inte ser dina vidriga åsikter om det relativa människovärdet hos andra levande människor speglade i samhället i stort”. Att skämmas ut, däribland offentligt, för att du hyser intoleranta, trångsynta åsikter är inte en kränkning av din yttrandefrihet. Du kämpar inte mot förtryck. Du kämpar, på sin höjd, mot kritik. Om det verkligen är den här striden du vill föra, så okej, men lura inte dig själv att du är på ett högre moraliskt plan. Jag upprepar: Du kan inte vara rebell för bibehållandet av status quo. Det skulle fysiskt vara enklare att dra åt helvete, och jag föreslår att du försöker med det.

Det faktum att en del människor – de kvinnor, rasifierade, invandrare och queerpersoner som du vill sätta på plats – inte håller med dig, gör dig inte vass. En säck med bomull är vassare än er. Att kämpa för att saker och ting ska gå bakåt till hur det var för 20 eller 30 eller 50 år sedan gör er inte en djärv motståndsrörelse. Det gör er till en militant gren av tabloiden Daily Mails kommentarsfält. Att kämpa mot verkligt förtryck medför risker, och innan ni sätter igång så vill jag förtydliga att jag talar om verkliga risker, inte någon tjej på nätet som kallar er för fega värdelösa halvanalfabeter, som jag just gjorde.

Den amerikanska nationalismens bräckliga självbild har så klart alltid varit förankrad i upprorstanken, i en estetik av protest och kamp för individuell frihet som strös över den besvärande dyrkan av auktoritarism och hierarki som också bakades in från början. USA har aldrig riktigt slutat föra sitt inbördeskrig, men bilderna och språket från det kriget har beslagtagits av reaktionärer på nätet i ett försök att maskera sin rasism som uppror, vilket som av en slump var en del i vad kriget handlade om från början. Det är därför konservativa har så starka band till konfederationsflaggan, eller ”rebellflaggan”, till och med i delstater som kämpade för unionen och till och med i delstater som inte ens existerade på den tiden. Och den här satsningen på att upprätthålla ett tillstånd av permanent uppror är skälet till att nätreaktionärerna inte har någon aning om vad de ska göra nu när de formellt har makten.

Gnällande halvkändisar har i åratal sett bakgårdsfascismen som en tillväxtindustri – varför sluta nu? De här företagsamma intellektuella bantamviktarna väntade inte på att maskinerierna stat och parti skulle visa dem hur de skulle marschera eller samla startkapital – det här var trångsynt gig-ekonomi från första början; varje hatspridare var sin egen självbefrämjande medienod, som ett slags fascistisk variant av sitcomkaraktären Nathan Barley.

Millenialerna bland dem har bara gjort vad tv sa till oss alla att göra som unga: hitta din passion och gör den till en karriär. Synd bara att deras passion råkar vara att skapa en vit etnostat med en massa sexuellt frustrerat videosvammel som övergångskrav.

Så det faktum att de bär upp etablissemanget rimmar illa med deras självbild som modiga, företagsamma outsiders som kämpar mot olika krafter. Det kanske känns konstigt att få höra att man har vunnit när inget i ens eget faktiska materiella liv har förändrats. Kanske smakade inte segern lika gott som bilden på förpackningen. De lovades spänning och fara och äventyr och istället åker de spöktåget genom det civila samhällets ruiner och de mår lite illa, men de har gett sina pengar till mannen så de kan de inte hoppa av.

Och hur som helst så är inte det här den sortens spel där man bara vinner eller förlorar. Politiken fungerar inte så, även om känslan att den gör det är en av flera vanföreställningar som de, i rättvisans namn, delar med de politiska eliter de påstår sig förakta. Att spela enligt de reglerna är ett bra sätt att säkerställa att huset alltid vinner. Vad har förändrats i världen under de månader som gått sedan deras lag sägs ha vunnit? Det är fortfarande de rika som styr, de kan bara vara betydligt mer öppna med det. Levnadsstandarden har bara gått åt ett håll, nedåt. Planeten är fortfarande på väg mot en klimatkollaps, och jag vet att de inte tror att det är sant, men man måste inte tro på tåg för att bli överkörd av dem, tillsammans med alla man bryr sig om, när man står mitt på spåren och skriker om hanrejer och judar som en idiot.

En betydande sak har dock förändrats och det är det faktum att en väldig massa människor, som råkar vara av utländsk härkomst eller kvinnor eller av annan etnicitet eller övertygelse än de här dårarna, plötsligt lever i rädsla för våld. Våld som Shitlerjugend och deras besättningsmän hjälpt till att piska upp för att få känna sig som stora hjältar. För att de vill få känna att de kämpar mot makten utan att faktiskt behöva utmana någon som har den.

Om du har en smygande misstanke om att jag kanske pratar om dig här så är det dags att du tar en titt på din egen spegelbild i den skärm du läser från. Om du vill cosplaya som en revolutionär från en påhittad tid, långt innan bruna människor och frigjorda kvinnor existerade, gå och drick mjöd på en medeltidsmarknad som en normal människa.

Om du bara vill bli känd på nätet, spela in lite porr. Om du inte kan komma över din fetisch för påhittat förtryck, gå och häng på en klubb där folk är klädda i dyr svart gummi och låt dig samtyckligt piskas av någon som har rättmätig ilska att leva ut.

Men kalla dig inte revolutionär bara för att du inte kan sluta att springa i cirklar.

Texten är tidigare publicerad i The Baffler.