Sedan augusti månad bor 17 000 yazidiska flyktingar i lägret Bajid Kandal efter att ha flytt från terrornätverket IS. Mer än hälften av flyktingarna är barn. De bor i tält från UNHCR som för någon vecka sedan stod under vatten efter häftiga regn. Men i dag är det solsken.
”Shilan, Shilan, Shilan” ropar barnen som alltid omringar henne och vill ha hennes uppmärksamhet. Ett litet barn kommer fram barfota, och det uppmärksammar Shilan ögonblickligen. Hon förklarar sedan för den lilla flickan att hon måste gå till sitt tält och sätta på sig skor. Alla andra barnen lyssnar noga och tittar på den lilla flickan som springer iväg. Efter en stund är hon tillbaka och Shilan sätter igång en stor applåd till den lilla flickan som stolt och generat tittar på sina fötter med skor.
Kurdistan behövde henne mest
För tre år sedan bestämde sig sjuksköterskan Shilan Atroushi för att åka till Kurdistan, där hon själv aldrig hade bott. Hon begärde tjänstledigt sex månader från sitt jobb som psykiatrisjuksköterska i Malmö. Sedan stannade hon lite till, och lite till, tills hon sade upp sin tjänst och förstod att det var Kurdistan som behövde henne mest. Fyra syskon och föräldrar bor kvar i Malmö, en bror är i Kurdistan.
– Jag hade aldrig bott i mitt hemland, Kurdistan, och hade alltid undrat hur det skulle vara att bo här. Då öppnades möjligheten när Swedish Specialist Hospital i Kurdistans huvudstad Erbil sökte en tvåspråkig sjuksköterska till ett svenskt-kurdiskt sjukhus. Det passade mig perfekt. På sjukhuset jobbar jag tre till fem dagar i veckan och på min lediga tid är jag hos barnen i Bajid Kandal.
Barnen älskar dig, Shilan – vad betyder de för dig?
– Oj, de betyder allt för mig! De är min glädje och min energi. De ger mig ork att kunna orka – varje gång jag är med dem. Men barnen mår inte bra. De behöver jättemycket stöd, kärlek, uppmärksamhet, glädje och hopp. Många har hemska minnen från IS och från flykten. En del har förlorat syskon och föräldrar. De behöver bli kramade, de behöver kroppskontakt. Deras föräldrar är deprimerade, arga och ledsna. De har förlorat allt, sitt hem, familjemedlemmar... Föräldrarna tänker i första hand på överlevnad, mat och värme, och så glömmer de sina fina barn. De glömmer att kramas, prata med dem, leka med dem. Barnen får därför inte den uppmärksamhet och trygghet som barn behöver.
När Shilan mitt på dagen äter sin enkla lunch med ris, bönor och tomatsås lämnar barnen henne i fred och är tysta – en stund. Men redan efter en kvart hörs barnens röster genom tältduken:
”Shilan, Shilan, Shilan”.
Lunchen är då slut och Shilan tillhör barnen igen, och barnen tillhör Shilan.
Otillräckligt stöd för barn
Barnens rädslor är svårast att hantera, menar Shilan. Stödet de får är otillräckligt, och många skulle behöva professionell hjälp.
– Men det är bara jag här. Det skulle behövas fler Shilan, säger hon. Många av barnen är fortfarande i ett chocktillstånd och behöver prata av sig. Men det finns ingen som kan lyssna och svara. De säger massor till mig, rykten går runt. Nu sade barnen att IS var nära lägret. Ett barn sade tio minuter härifrån, ett annat barn sade fem minuter… och då blir alla rädda.
Hur länge Shilan kommer att stanna i Kurdistan har hon svårt att säga – svårt att tänka på.
– Jag känner att det är här jag behövs, och jag kommer att stanna så länge Kurdistan behöver mig. Mina band till Kurdistan är starka. Min pappa var peshmerga-soldat och stred för Kurdistans frihet mot Saddams regim. Nu behöver barnen mig.
I dagarna har Shilan avslutat en liten insamling bland vänner och bekanta. Tack vare insamlingen har hon lyckats att köpa 35 vaggor till lägrets nyfödda. Bebisarna kan flytta ut från fruktkorgar och andra lådor som har tjänat som vagga. Men egentligen skulle fler vaggor behövas och mycket annat. Många barn föds, och ett av barnen har hon ett alldeles särskilt band till. Det är den lilla flickan som föddes en stormig natt för några veckor sedan och fick sitt namn efter henne, Shilan, Nyponros.
