Dörren till valkontoret i Voroshilovskydistriktet i Donetsk är igenbommad och förseglad med Folkrepubliken Donetsk blårödsvarta flagga. Elvira Maslova, en sekreterare som arbetar på samma våningsplan i distriktsbyggnaden, förklarar att valarbetarna bara kunde jobba här i två timmar efter att kontoret öppnat inför presidentvalet den 25 maj. Sedan kom fem män med automatvapen och sa åt dem att ge sig av. Personalen vågar inte komma tillbaka.

De beväpnade separatisterna kommer dit varje morgon och kontrollerar att det fortfarande är stängt, och just idag har de hjälp av två surmulna och tystlåtna poliser som vaktar ingången. Men Elvira Maslova säger att hon inte har något emot att valkontoret är stängt, och att den uppfattningen delas av hennes kollegor.

– Jag erkänner inte regeringen i Kiev. Och jag har redan röstat i vårt val, säger hon och syftar på den folkomröstning om självständighet för Donetsk som hölls under överseende av beväpnade milismän den 11 maj.

Händelsen i Voroshilovsky är bara en i raden. Den 20 maj stormades elva valkontor i Donetsk och Luhansk av okända maskerade och beväpnade män. För människor som arbetar i offentliga byggnader i Donetsk är rädsla en del av vardagen.

Lugnet bryts

Runt om i staden Donetsk löper livet vidare som vanligt och på ytan märks inte att regionen är på gränsen till inbördeskrig. Människor fikar på uteserveringar i den 30-gradiga värmen, cyklar och promenerar i parken.

Men alla pratar om konflikten och när man närmar sig länsadministrationsbyggnaden som separatisterna ockuperat sedan april ändras stämningen abrupt. En vit minibuss med tvättfirmetext på sidodörrarna tvärnitar, och en grupp män med omärkta kamouflageuniformer, rånarluvor och kalashnikovs hoppar ut. De agerar snabbt, effektivt, koordinerat: Rycker ut en man ur en bil, sliter av mannens skottsäkra väst, muddrar honom, drar in honom i minibussen och kör iväg.

Donetsk är laglöst land.

Inne på den ockuperade länsadministrationen luktar det skarpt av svett, cigarettrök och smuts. En kvinna med decimeterhöga klackar, klänning och rånarluva går upp för en av trapporna mot sitt kontorsjobb i den nya republikens administration. På väggarna blandas karikatyrer av Obama med Hitlermustach, barnteckningar med flygplan som bombar städer, gamla sovjetiska affischer som manar till nykterhet, antifascistiska slagord och efterlysningsbilder på proukrainska aktivister med kontaktuppgifter till dem och deras föräldrar.

Män med slitna kalashnikovs från ockuperade militärförråd släntrar runt i huset, och pustar i trapporna till elvavåningshuset där hissen inte längre fungerar. Många av separatisterna (själva kallar de sig rebeller medan den ukrainska regeringen kallar dem terrorister) ger ett lugg­slitet intryck.

De mer vältränade, till exempel före detta medlemmar i insatsstyrkan Berkut som blev ökänd för dödsskjutningarna på Maidan, är nog ute i de verkliga stridszonerna, som Slovjansk och Kramatorsk, där den ukrainska armén strider mot separatisterna.

Två killar går förbi med tandborstar i händerna. Pensionärer sitter och tittar på tv och äter skinksoppa som delas ut gratis.

En strid ström journalister, de flesta från Ryssland, får hjälp av en artig pressansvarig som ringer runt och kallar till presskonferens flera gånger i veckan.

Bakslag för separatister

Stämningen är loj, seg, irriterad. Separatiströrelsen har mött motgångar under veckan. I hamnstaden Mariupol har stålverksarbetare, under ledning av Ukrainas rikaste man Rinat Akhmetov som äger deras arbetsplats, kört bort separatisterna.

På tisdagen klockan tolv arrangerades en aktion där mängder av bilister i Donetsk tutade i protest mot separatisterna och till stöd för ett enat Ukraina. Även det ett initiativ av oligarken Akhmetov, som tidigare pekats ut för att stödja separatisterna men som nu verkar göra dem till sina fiender.

Separatisterna svarade med att besluta om att arbeta för nationalisering av Akhmetovs fabriker. Under månaden har Rysslands president Vladimir Putin till råga på allt sagt att han tänker dra tillbaka sina trupper från gränsen till Ukraina, och att han stöder presidentvalet.

Men något val tänker inte den 24-årige Philip, en av separatisterna i den ockuperade byggnaden, tolerera. Han är bilmekaniker till vardags, och den sortens ung man som i en krigssituation plötsligt från ingenstans får en maktposition.  

– Det finns ingen anledning att hålla något val. Folkomröstningen har redan visat vad folk här tycker. Om det bestämmer sig för att hålla ett val kommer vi stjäla alla valsedlar. Och det kommer att bli den blodigaste dagen i Ukraina någonsin.

Vissa av separatisterna vill att Donetsk ska bli en del av Ryssland, andra att det ska bli en självständig stat. Philip hoppas på det senare.

– Jag tror att industrin kommer att växa då och att allt blir bättre. Det kommer att bli ett arbetarklassland. Jag bryr mig inte om Ukraina. Kiev lyssnar inte på oss, säger Philip och rättar till solglasögonen på näsan.

Kidnappad valarbetare

På en presskonferens senare samma kväll högst upp i huset ger Folkrepubliken Donetsk självutnämnde ordförande, en 33-årig tidigare affärsman och säkerhetsvakt med vältrimmat skägg, Dennis Pushilin, en annan bild av folkrepublikens strategi inför presidentvalet.

– Vi kommer inte att stoppa den. Jag tror inte att folk har någon lust att rösta. Men om någon vill göra det kommer vi inte skrämma bort dem. Jag bryr mig inte.

Men för dem som arbetar på administrativa byggnader i Donetsk är oron för ockupationer och attacker vardag.

– En av cheferna för valkommittén kidnappades idag, berättar Maksim Rovinskiy, pressansvarig på stadsförvaltningen i Donetsk och märkbart illa till mods över att prata om situationen.

– Valet kommer inte att hållas som vanligt. Vissa områden kommer vara öppna men inte alla.

Kommer de som röstar i presidentvalet att få skydd?

– Jag vet inte, Det är svårt att veta vilka polisen kommer att hjälpa. Alla här är rädda, och trötta på att vara rädda. •