BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den polariserade mobiliseringen kring rätten att gifta sig är bara ett exempel på att det Finland som jubilerar har svårt att dra åt samma håll. Det officiella temat för jubileums-året, "tillsammans", framstår som något paradoxalt.
– Jag skulle snarare säga att det är ett splittrat Finland med stora politiska motsättningar om vilket land vi ska vara. Vi har Sannfinländarna i regeringsposition och har under de senaste åren sett en kraftig ökning av nynazistiskt våld och organisering. Samtidigt har regeringen gjort nedskärningar som främst drabbar just de hörnstenar i samhället som gjort att Finland på hundra år gått från inbördeskrig till en av de mest stabila välfärdsstaterna i världen.
Den finländska arbetarrörelsens historia skiljer sig markant från den svenska. Li Andersson menar att flera viktiga faser i Finlands historia är relativt okända i de andra nordiska länderna. Inbördeskriget som utbröt kort efter självständigheten från Ryssland 1917 var på många sätt ett regelrätt klasskrig mellan den vita borgarklassen och de röda arbetarna. Över 13 000 människor, varav en övervägande majoritet från den röda sidan, dog i koncentrationsläger.
På 30-talet tog sig det fascistiska partiet IKL ända in i riksdagen samtidigt som aktiva inom arbetarrörelsen kastades i fängelse. Även skyddskårerna, som växte sig till landets största folk-rörelse, hade fascistiska inslag. I dagens Finland pågår det fortfarande en politisk dragkamp om vad som riktigt skedde under mellankrigs-tiden. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) har bland annat talat om skyddskårerna som representanter för "frisk finsk nationalism".
Hur mycket lyfter man fram de obekväma sidorna i Finlands historia under jubileumsåret?
– Inte så mycket. Det finns en tendens i Finland att bara fokusera på vinterkriget och hur det enade folket. Men klasskillnaderna var såklart även närvarande under krigsåren, säger Li Andersson.
Till vintern är det premiär för ännu en filmatisering av Väinö Linnas "Okänd soldat". Vilka konsekvenser får den här historieskrivningen?
– Jag tror den kan ha en negativ inverkan på debatten. Det skapar en fattig och snedvriden bild av historien eftersom det finns så mycket mera än själva krigsupplevelsen. Man fokuserar på hjälteperspektivet och det lilla landet som stod upp mot Sovjet, medan alla ärr och de samhälleliga motsättningar som fanns kvar under och efter kriget ges väldigt lite plats.
Med tanke på alla krigsbarn som skickades till Sverige – framstår Finlands restriktiva asylpolitik som något historielös?
– Vissa som motsätter sig den nuvarande asylpolitiken har använt krigsbarnen som ett argument. Samtidigt är det farligt att göra för starka analogier mellan olika typer av konflikter. I asyldebatten finns det även de som säger: "Varför stannar inte de och försvarar sitt land, det gjorde ju vi i vinterkriget". Man måste förstå att konstellationerna är fundamentalt olika.
När de antikommunistiska lagarna upphävdes efter andra världskriget fick Vänsterförbundets föregångare Demokratiska Förbundet för Finlands Folk hela 24 procent i sitt första riksdagsval. Sedan namnbytet 1990 har partiets stöd i snitt legat kring nio procent, men i det senaste valet 2015 nådde man endast
rekordlåga 7,1 procent. Li Andersson, som förra sommaren övertog ordförandeskapet, menar ändå att vänstern åter är inne i en positiv trend.
– Vårt medlemstal har växt till över 10 000 och vi har ett rekord-antal nya kandidater som ställer upp i vårens kommunalval. Så på sikt ser det bra ut. Men politiskt kämpar vi mot en tendens att marginalisera oss som ett smalt identitetspolitiskt parti. Trots att vi är mer heterogent än Sannfinländarna, som ju är det mest identitetspolitiska partiet av alla, har de skapat en bild av att vi bara är högutbildade stadsbor som inte förstår något om vanliga arbetares vardag. Enligt dem bryr vi oss bara om cyklar och vegetarisk mat.
Hur jobbar ni för att motverka den bilden?
– Eftersom vi har en exceptionellt aktiv och enig borgerlig regering har det varit svårt att få utrymme för vår egen politik i förhållande till de andra oppositionspartierna. Vi måste bli bättre på att visa att vänstern har en bred politisk agenda som majoriteten gynnas av.
– Jag tycker även att vänstern har ett ansvar att vara mer än ett typiskt parti. Vi säger alltid att vi vill vara del av en folkrörelse, men då borde vi också visa på vilket sätt vi är annorlunda. I dag är det inte så stor skillnad på oss och andra partier. Så vi borde bli bättre på att aktivera medlemmar i olika kampanjer också mellan valen.
Finns det något som ni kunde lära vänsterrörelsen i Sverige?
– På sistone har vi fokuserat mycket på arbetslivets förändring och lyfta egenanställda företagare och frilansares situation. Där har det kanske inte varit lika stor debatt från vänstern i Sverige. Däremot kan vi lära från Vänsterpartiet när det kommer till att jobba mer strategiskt.
Efter att Centerpartiet gått segrande ur riksdagsvalet våren 2015 bildade man en borgerlig regering tillsammans med det moderata Samlingspartiet och Sannfinländarna. Några månader senare skrev medierna om hur trojkan under ledning av statsminister Juha Sipilä "slagit rekord i brutna vallöften". Under valkampanjen hade både Centern och Samlingspartiet lovat att inte skära ner i utbildningen, bara för att sedan släppa bomben att 600 miljoner euro plötsligt skulle sparas.
Därefter har regeringen fortsatt att föra en aggressiv nedskärningspolitik som främst riktat sig mot låginkomsttagarna, skolan och välfärden. Samtidigt som skatterna sänkts för höginkomsttagarna.
– Som bäst jobbar regeringen för att införa ett fritt vårdval inom både hälso- och socialvården. Vi talar alltså om att öppna upp tjänster värda minst 10 miljarder för marknaden som redan domineras av de stora koncernerna. Liknande reformer planeras inom trafiksektorn.
Regeringens andra stora linje har kretsat kring arbetsmarknaden. Hösten 2015 hotade trojkan att om arbetsmarknadsparterna inte kom överens om lönesänkningar skulle man gå in och lagstifta om det.
– Det här går totalt emot den nordiska modellen som bygger på att man lagstiftar om minimikrav, inte tvärtom. Att regeringen lyckades få majoriteten av facken att i slutändan själva utforma löneförsämringarna är givetvis extremt problematiskt ur vår synvinkel. Och det lär inte sluta där, som bäst planerar man flera lokala avtal som ska göra arbetsmarknaden ännu mer flexibel.
Hur motiverar man nedskärningarna?
– Den ekonomiska debatten har länge varit galen i Finland. Regeringen argumenterar för att nedskärningar i sig ökar balansen i ekonomin utan att ta ställning till att det faktiskt finns nedskärningar som är skadliga för tillväxten. Dessutom har man skapat en skum bild kring offentlig skuldsättning där man pekar ut andra partier som ansvariga för skulden, samtidigt som man slätar över att man själv skuldsätter landet genom skattelättnaderna för höginkomsttagarna.
De väljare som blivit mest desillusionerade av regeringens politik tycks vara Sannfinländarna. Efter att man i valet fått drygt 18 procent har partiet som följd av nedskärningspolitiken störtdykt i opinionsmätningarna och i februari var man nere på nio procent.
– I regeringen har det blivit tydligt att de är ett högerkonservativt parti även i ekonomiska frågor. Bland deras väljare är nog många chockade över hur grovt de brutit mot sina vallöften.
Du har själv skrivit en bok om den finländska extremhögern. Hur tycker du att man bör handskas med populistpartierna?
– Det är en jättesvår fråga. Problemet med Sannfinländarna är att de har sin bakgrund i agrar-populismen och är ett mer heterogent parti än Sverigedemokraterna, som ju har en tydlig fascistisk bakgrund. Jag har förståelse för att de flesta partier i Sverige helt stängt dörren till SD. Fast som det ser ut nu i Finland håller Sannfinländarna ju på att förstöra sitt eget väljarstöd genom en totalt misslyckad politik.
– Å andra sidan har de fått till stånd mycket försämringar under sin tid vid makten. Så man tar en stor risk om man inkluderar dem i samarbetet som ett sätt att på sikt bli av med dem. Jag tycker att Moderaterna i Sverige hela tiden rör sig mot en finländsk linje genom att öppna upp för samarbete och anamma den främlingsfientliga retoriken.
Li Andersson berättar att hon efter vårt samtal ska gå ner till Järnvägstorget och besöka en demonstration som irakiska asylsökande hållit igång i tre veckor. De asyl-sökande har föga oväntat drabbats allra hårdast av Sannfinländarnas närvaro i regeringen.
Bland annat har en skyddskategori (humanitärt skydd) avskaffats. Dessutom har regeringen i princip gjort familjeåterförening omöjlig. Om familjen består av två vuxna och två barn måste den som ansöker om att få hit sin familj tjäna 2 600 euro i månadslön.
– Det är en omöjlig summa, många finländare tjänar inte i närheten av det. Ett annat problem är Migrationsverkets konstiga tolkning av utlänningslagen som gör att vi tvångsdeporterar människor till Irak med hänvisning till att de kan bosätta sig på andra håll i landet. Det är en väldigt inhuman politik som regeringen för.
Förra veckan besöktes demonstrationen även av inrikesminister Paula Risikko (Samlingspartiet). I samma veva besökte hon även den fascistiska motdemonstrationen "Finland Först" som även de håller hus på torget.
– Det här är ett typexempel på vad som hela tiden går fel i Finland. Samlingspartiet upprätthåller någon slags bild av att här är två likvärdiga motpoler. Men det här är ju nazister som förespråkar en rasistisk nationalism. Och så går vår minister och hänger med dem!
Det känns som ett typiskt finskt drag.
– Det är ett otroligt finskt drag! Det borde finnas vissa tillfällen där man ska kunna ta ställning och säga att vi är emot rasism och tänker inte gå med på bilden av likvärdiga motsättningarna som nazisterna vill skapa. Nu gav ministern istället rasisterna en politiskt tyngd som de inte alls förtjänar.
Samtidigt som Finlands hundraårsjubileum skuggas av en oroväckande politisk utveckling påminner Li Andersson om de stora folkmassorna som vid flera tillfällen fyllt gatorna för att demonstrera.
– Det är så fint att se hur unga människor tar plats i debatten i hopp om att skapa ett annat Finland. På antirasistiska demonstrationer dyker alltifrån lantbrukare till studenter upp. Så nog händer det positiva saker här också, även om den allmänna samhällsandan är rätt långt från den vi ser i Sverige.
