I två år har Dagens ETC har följt snart 13-åriga Saliha. Hon har levt hela sitt liv i Sverige, är född på Karolinska sjukhuset i Solna, drömmer om att bli advokat för att kunna arbeta med barns rättigheter och sätter sina vänner högst på sin priolista. Hon har aldrig varit utanför Sverige, förrän nu.

Sent på kvällen den 16 maj knackar åtta poliser på ytterdörren till Salihas familjs hem i Uppsala. De säger att familjen ska återvända till Uzbekistan, att de måste packa sina saker och att om de inte gör det kommer polisen göra det åt dem.

I tumultet försöker Zulfiya Umarova desperat förhindra utvisningen. Hon tar sin antidepressiva medicin och häller ut tabletterna i handen.

– Jag tänkte att kanske om jag skadar mig själv så måste de ta mig till sjukhuset, då kan mina barn och jag vara i Sverige lite till. Men de såg mig och tog medicinen, berättar hon efteråt för Dagens ETC.

Polisen tar även deras telefoner innan de hinner ringa vänner eller familjens advokat. De förs i bil till Arlanda och sätts på ett flygplan med gränspoliser, flygpersonal och åtta andra personer som också ska utvisas till Uzbekistan. Klockan 03:00 lyfter planet, och tio timmar senare landar det i Tasjkent, Uzbekistans huvudstad.

Pluggar på distans

Saliha sitter i en taxi tillsammans med sin mamma och sina två yngre bröder när hon skickar smset. De hade de nyss landat i Zulfiya Umarovas hemland, ett land hon lämnade för 15 år sen. En stund senare kom de fram till en bekants hus.

– Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu. Kanske om jag kan få ett arbete i Sverige, då kanske vi kan återvända med ett arbetstillstånd. Jag måste försöka allt, säger hon.

I huset i Uzbekistan scrollar Saliha i mobilens kamerarulle, hon tittar på bilder på vännerna hemma i Sverige. I det nya landet är allt obekant.

– Jag kan inte ens språket. Jag känner fortfarande att jag är svensk. Jag är uppvuxen där, jag har gått i skola där, jag är född där. Sverige är mitt hemland, säger hon.

Hon är tyst en liten stund innan hon fortsätter:

– Jag vet inte vad som ska hända nu, jag vet ingenting. Jag vet inte ens var jag är.

Poliserna som hämtade familjen sa till Saliha att hon skulle ta med sig sin skoldator. Hon hoppas kunna gå klart terminen på distans.

– Jag kommer aldrig ge upp. Jag kommer försöka få komma tillbaka till Sverige.