– Det är bara en liten plätt i hela världen, men jag kan hjälpa de där barnen att växa upp och bli bra vuxna och det är stort. Jag tycker nästan det är min skyldighet att hjälpa till. När man har det så bra, måste man bidra också, någonstans.
Det är inget nyvunnet intresse, det sitter på djupet, engagemanget för de som har fått ett svårare liv än hon själv. Parallellt med utbildningar och jobb har hon genom åren varit hobbyfrisör åt äldre och funktionshindrade. Människor som i första hand vill bli klippta hemma. Hon har också jobbat ideellt för Röda korset och ägnat mycket tid åt att sy spädbarnskläder och sticka koftor till krigsdrabbade familjer och barn. Bland volontärerna fanns människor från hela världen.
– Varje gång vi träffades matades jag med historier från deras verkligheter och jag insåg hur inskränkt jag hade levt. Den tiden öppnade mina ögon, men jag hade ändå ingen aning om vad fattigdom, riktig fattigdom, är.
Dottern blev volontär
Det blev hennes dotter, Sara, som skulle visa henne det. Efter studenten 2013 valde hon att åka som volontär till ett barnhem i Ghana. Efter en vecka ringde hon hem och berättade att hon hade ansvar för tio barn mellan två och fyra år. Men hon hade bara åtta plagg att sätta på dem. Varje dag fick hon välja vilka två barn som skulle få gå nakna.
– Jag blev så tagen av det hon berättade och dagen efter kunde jag inte låta bli att berätta det på fikarasten på jobbet. Något borde man väl kunna göra, vi är ju många som har barnkläder liggande hemma.
De bestämde att Maria skulle ta emot 20 kilo kläder. För att kunna skicka det till barnhemmet behövdes också 2 000 kronor till porto. Några dagar senare hade hon 60 kilo kläder och många tusenlappar på kontot. Intresset att hjälpa var enormt.
– Sara delade ut kläderna där nere, och barnen dansade och sjöng. De var så lyckliga och stolta över sina nya kläder.
Uppdraget var utfört, och Saras volontärperiod var slut, ändå var det bara början. För det fortsatte att strömma in pengar. När Maria hade 15 000 kronor på kontot ringde hon Skatteverket och frågade hur hon skulle göra. Hon startade en allmännyttig ideell förening, Children’s Home, och började sätta sig djupare in i hur det fungerade i Ghana.
– Barnen på barnhemmet är där för att deras föräldrar har dött eller för att deras familjer är för fattiga. Barnhemmet drevs av allmosor, vilket gjorde allt sårbart. Jag började fundera på hur man skulle kunna stötta dem mer långsiktigt. Så då upprättade vi ett faddersystem.
En fadder betalar 100 kronor i månaden. I gengäld får de information om och bilder på barnet. I dag har barnhemmet 53 nordiska faddrar, och de pengar de bidrar med går till mat, hälsovård, skolmaterial och ibland någon utflykt.
2014 var det dags för Maria Lemon själv att besöka barnhemmet. Det blev en stark upplevelse.
– Tio små barn sov på galonmadrasser i ett rum på 15 kvadrat, det fanns inga blöjor, och om ett av barnen kissade på sig i sömnen, så låg alla barn i det. Men det som gjorde mig mest tagen var ändå att barnen var så tacksamma, glada, mjuka och respektfulla. De är otroligt sugna på en kram och kryper upp i knät så fort de får chansen.
Stort engagemang i hela byn
Maria såg att deras pengar hade gjort nytta, men att det fanns oändligt mycket mer att göra. Genom ett tätt samarbete med John Essaah, barnhemmets föreståndare, försöker de hitta bra hållbara sätt att förbättra villkoren. Maria åker ner en gång om året, träffar nyckelpersoner på plats och letar lösningar. Engagemanget i barnhemmet har växt till ett engagemang i hela lokalsamhället i Ghana.
– Barnhemmet måste ju alltid vara den sista lösningen, därför pratar John och jag om hur man kan stötta familjer att välja andra alternativ. Ett resultat av det är att vi har skapat utbildningsprogram för unga vuxna. Det är enkelt att förändra i Ghana, om man vet vad man ska göra. Frågan är bara hur långt man kan sträcka sig.
I dag lägger Maria större delen av sin lediga tid på Children’s Home. Hemma i Timrå formulerar hon visioner, administrerar gåvor och fadderprogram, och har ständig kontakt med John i Ghana.
Varför gör du det här?
– Jag såg att det var så enkelt att göra något, och sedan växer jag som människa. Jag får en otrolig energi av att jag kan göra skillnad för de här barnen, samtidigt som perspektiven gör att jag blir glad och tacksam för allt smått hemma, som att jag har en bil, vatten och arbetskamrater.
Vad är ditt mål?
– Jag vill gå i mål, få det här barnhemmet att fungera bättre. Så tänkte jag i början. Men nu förstår jag att det inte kommer att ta stopp där. För om vi lyckas med det här, vore det ju synd att inte använda det vi har lärt oss på några barnhem till…
