Innan det sker är det svårt att ens börja förhandla, menar Isak Svensson, freds- och konfliktforskare vid Uppsala universitet.

– Det finns tre viktiga förutsättningar: först måste parterna erkänna varandra, sedan måste de komma överens om sekvenserna – det vill säga i vilken ordning de olika stegen ska genomföras, och därefter måste de lita på varandra så pass mycket att de är villiga att följa överenskommelsen.

Under onsdagen lade Hamas fram ett detaljerat förslag över hur man i tre olika faser ska kunna nå ett slut på kriget. Förslaget var en reviderad version av det Egypten och Qatar presenterade förra veckan. Hamas uppdaterade version lämnades över till Israel och USA som senare samma dag ratade förslaget, utan att komma med ett motbud.

“Hoppingivande”

Egypten och Qatars ansträngningar, tillsammans med uttalanden från amerikanska politiker som uttrycker försiktigt stöd för de båda arabländernas försök, är på många sätt hoppingivande.

– Jag tror det kan bli en förhandlingsprocess i närtid – vi ser redan att det påbörjats, säger Isak Svensson.

Men, påtalar han noga, han har svårt att se att förhandlingar kommer att kunna ske mellan den nuvarande ledningen i Israel och Hamas. Båda sidor representerar bland de mest extrema åsikterna från de respektive lägren.

– Hamas har så pass dåligt anseende, inte bara i väst utan även i arabvärlden, att det är svårt att tänka sig att de skulle erkännas som den palestinska sidans förhandlare. Vem det i ett längre perspektiv blir är svårt att veta: palestinska myndigheten som styr på Västbanken är också mycket impopulära, säger Isak Svensson.

Vidare måste det också ske interna förändringar i Israel.

– Om Israel skulle få en ny ledning innebär det andra möjligheter.

Den israeliska regeringens popularitet är mycket låg, inte minst på grund av att många tycker att man har övergivit gisslan till förmån för att ”krossa Hamas”. Minst 31 i gisslan har dödats under de israeliska attackerna. Eftersom fokus för Israels nuvarande styre förblir att eliminera Hamas, är utsikterna för att man ska ta en fredsplan som är designad av dem på allvar små. Något onsdagens snabba nej illustrerar.

Inspireras av Kosovo

I en åsiktstext i Financial Times skriver Luca Jacopo Uberti, docent i ekonomi vid Milan-Bicocca universitetet i Italien, att “länder i väst borde inleda en politisk dialog med Hamas-ledare som är för en tvåstatslösning”. Dessa är därmed mer liberalt sinnade, och skulle kunna gå att prata med, menar han.

Luca Jacopo Uberti samarbetar med ekonomer i flera Balkanländer, och har tidigare bott flera år i Kosovo. Han påpekar noga att han inte är någon expert på krig och fred, men att det finns en viktig “historielektion att dra lärdom av” i fråga om Kosovokriget 1999. USA svängde från att se Kosovo Liberation Army (KLA) som en terrorgrupp till att alliera sig med dem för att störta Milošević, forna Jugoslaviens ledare.

– Det finns väldigt många skillnader mellan kriget i Kosovo och det vi ser nu i Gaza. Men då insåg USA att för att kunna göra sig av med Milošević, så behövde man samarbeta med KLA. Milošević var the greater evil. Det som motiverar Hamas är den palestinska kampen. Inte global terror, och det gör dem annorlunda än många andra islamistiska grupper, säger han till Dagens ETC.

Det låter som att du är ganska pragmatisk?

– Ja, jag antar det. Jag tror det är bra att ta ett steg tillbaka.

Jäv: en fördel

Isak Svensson menar att frågan om tillit kommer att bli avgörande för hur framgångsrika förhandlingarna blir i förlängningen. Konflikten mellan Israel och Palestina, inklusive Hamas, är otroligt infekterad.

– Både Israel och Hamas har goda skäl till att inte lita på varandra, säger Isak Svensson.

I och med att frågan om förtroende är så avgörande kan det vara en god idé att blanda in en tredje part när vapenvila eller fred är på agendan. Och denna tredje part får gärna ha en extra god relation till den ena av parterna, enligt Israel Svensson.

– Det kan vara en fördel, faktiskt.

Ett land som är partisk i en konflikt har ofta har en nära relation till den sida de stöttar, förklarar han. I fråga om Hamas och Israel är USA en av de viktigaste parterna för att mäkla fred, tillsammans med arabländer som Qatar och Egypten som å sin sida står närmare den palestinska sidan, om än inte direkt stöttar Hamas. Om en tredje part istället kommer som från ingenstans saknar den ofta inflytande över de stridande parterna. Något USA inte saknar på Israel, även om Israel delvis kör sitt eget race.

– De som är partiska har ofta en speciell relation med den part de är partiska med. De kan då sätta press på ”sin” sida och se till att den efterlever överenskommelsen, man blir som en slags garant för att avtalet kommer att hållas.

Så istället för att parterna litar på varandra, litar de på dessa garanter?

– Ja, precis. När förtroende helt saknas mellan de parter som ska komma överens så kan det vara effektivt. Ett exempel är Malaysia som var partiska med rebellsidan på Filippinerna, men framgångsrikt medlade mellan rebellsidan och den filippinska regeringen.

Asymmetriska krig

Isak Svensson har särskilt studerat konflikter där det finns väpnade rebellgrupper inblandade. Det komplicerar möjligheterna till lösning, inte minst på grund av knäckfrågan om ömsesidigt erkännande. Med en rebellgrupp är involverad är det ofta en ojämlik maktbalans. På akademikerspråk heter det att konflikten är asymmetrisk.

– De stridande parterna är inte jämlika och det påverkar både konflikten och lösningarna.

Finns det några risker med att helt utestänga en rebellgrupp, som ofta uppstått ur ett missnöje, och vägra ta i den alls?

– Det finns en hel del risker med det beroende på hur man gör det. Hamas är till exempel både en militär, politisk och till viss del även social organisation. Det är väldigt många palestinier som har haft någon form av samröre med Hamas eftersom de har varit den styrande aktören i Gaza under lång tid.

Bojkott kan därför få motsatt effekt, enligt Isak Svensson.

– Vi vet från andra processer att om man är för radikal när man byter ut ledarskapet i ett land så kan det slå tillbaka. Jag tänker på vad som hände efter USA:s invasion av Irak 2003. Diktatorn Saddam Husseins Ba’ath-parti förbjöds, man valde att ”de-baathifiera” Irak. Man drev en process mot alla som hade haft samröre med Baath-partiet. Det skapade en väldig motsättning.

Isak Svensson drar paralleller till Afghanistan, en annan komplicerad konflikt som involverar rebellgrupper. Där återtog talibanerna makten sommaren 2021, prick 20 år efter att de störtades. Då hade USA – till slut – involverat talibanerna i samtal. Den afghanska regeringen var å andra sidan inte inbjudna, något som kritiserats.

– Afghanistan visar är hur svårt det är att lösa konflikter militärt, säger Isak Svensson.