De svenska politiker som väljs i EU-valet kommer så småningom att tillhöra olika partigrupper i EU-parlamentet, något som är avgörande för att kunna utöva största möjliga inflytande.
Men varför är partigrupperna så viktiga och vilken makt har de egentligen?
Dagens ETC har frågat EU-experten Torbjörn Larsson.
Om de europeiska partigrupperna är det relativt tyst i den svenska valrörelsen, trots att det är genom dessa grupper som makt och inflytande inom EU-parlamentet fördelas.
– Många betydelsefulla uppdrag, såsom rollen som utskottsordförande eller så kallad rapporteur, distribueras efter partigruppernas storlek, säger Torbjörn Larsson, EU-expert och docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
Grupperna tilldelas även ekonomiska bidrag efter storlek och de större partigrupperna får mer talartid i utskotten och kammaren.
Betoning på Europa framför enskilda länder
Fast benämningen partigrupp tycker Torbjörn Larsson är något missvisande.
– Det här handlar inte om politiska partier i vanlig mening, utan snarare om övernationella grupperingar. Inom de här grupperna betonas vad som är bäst för Europa, snarare än vad som är bäst för det individuella landet, förklarar Torbjörn Larsson.
Han anser att det är bra för väljare att vara medvetna om vilken partigrupp den kandidat man röstar för kommer att tillhöra och vad gruppen står för.
– Beroende på vilken grupp en ledamot tillhör kan den hamna med lite oväntade vänner, något som uppmärksammas titt som tätt.
Rådet: ”Vilka muskler har kandidaten?”
Ett annat råd är att undersöka vilken EU-kompetens enskilda kandidater har.
– Jag tycker att man kan fundera över vad olika kandidater har för kunskap om EU, vad de har för erfarenhet av att verka i den miljö och vad de kan tänkas ha för kontaktnät. Det kan mycket väl vara så att det finns kandidater som skulle göra sig mycket bättre i EU-sammanhang än den kandidat som är högst rankad av partiet, säger Torbjörn Larsson.
Som exempel tar han Anna Maria Corazza Bildt (L).
– Hon har ännu större erfarenhet av EU-arbete än Liberalernas förstanamn, men hamnar lite i skymundan som andranamn.
Det är inte bara Marine Le Pen som aspirerar på rollen som Napoleon.
Marine Le Pen, parlamentsledamot för det franska högerpopulistiska partiet Nationell Samling, har signalerat att hon vill starta en ny partigrupp för ytterhögern. Vad skulle det innebära?
– Att starta en konkurrerande grupp är ett naturligt sätt att få ökat inflytande. Samtidigt är det paradoxalt för det som kännetecknar partierna på ytterhögern är att de inte skriver under på EU:s uppdrag att skapa övernationella strategier. Svenska SD, till exempel, hävdar att de slåss för Sverige och inte för någon övergripande EU-politik. Men inom den här strukturen blir de starkare om de går ihop i en övernationell gruppering.
– Det vore också lite paradoxalt eftersom de här partierna egentligen inte tycker om varandra. De skulle behöva svälja en hel del för att kunna jobba ihop och sitta i samma grupp. För att inte tala om vem som i så fall skulle leda gruppen. Det är inte bara Marine Le Pen som aspirerar på rollen som Napoleon.
Vilken partigruppering är mäktigast?
– EPP, som samlar kristdemokratiska och konservativa partier, är den största gruppen och har varit det sedan länge. Men de är i dagsläget inte så stora som de tidigare varit och det är något som kommer bli intressant i årets val. Hittills har EPP kunnat göra upp med de socialdemokratiska och liberala grupperingarna för att diktera villkoren. Om dessa partier nu backar i valet, hur kommer EPP då att agera? Det är inte omöjligt att de kommer känna sig frestade att bibehålla majoritet genom att söka sig längre ut på högerflanken.