Så blev kriget i Ukraina en publiksport

Något liknande kan säkert sägas om krig och sociala medier. I en essä som skrevs före kriget i Ukraina, menade jag att samverkan mellan sociala medier och högupplösta drönarbilder från krigen i Syrien och Karabach hade skapat en sammansmältning av entusiaster på nätet och teknologi, så att ”drönare, kamera och delare på sociala medier blir ett enda integrerat vapensystem, ett halvautonomt ombud, lika användbart och billigt att manövrera som de ombud som strider på marken”. 

Kriget i Syrien, liksom det spanska inbördeskriget innan andra världskriget, kan ses som en väpnad övning inför kriget i Ukraina, en grov skiss över processer och teknologier som senare skulle nå sin fulla, förfärliga potential. Och ingenstans är detta mer synbart än i samverkan mellan brutala drönarbilder och sociala medier, samt mellan massdöd och livskraftiga fangrupper på nätet.

Du är drönaren

Med hittills över 100 000 döda på slagfältet på vardera sida (dessa siffror är ej bekräftade), är kriget i Ukraina redan det blodigaste kriget i Europa sedan andra världskriget. Och med en dyster milstolpe överträffar konflikten sannolikt alla andra krig i historien: den måste ha rekordet i största antal enskilda mänskliga dödsfall som fångats på bild. 

Då det på båda sidor utbrett förekommer billiga konsumentdrönare, vilka används till rekognoscering av slagfält och målidentifiering, är skyttegravarna i östra Ukraina övervakade i en hittills ofattbar omfattning. Genom att rigga drönarna så att de släpper granater med exakt precision – en metod som IS var först med under krigen i Syrien och Irak – kan båda sidor spåra upp, förfölja och döda enskilda soldater med samma lätthet som i ett tv-spel, och dela högupplösta videor med motståndarnas anhängare.

Vilka effekter det här har på soldaterna är lätt att föreställa sig. Vetskapen att minsta rörelse man gör övervakas av en ofrånkomlig gnällande flygrobot, som väntar på att döda en, är rent fasansfull. 

Men effekten på dem som delar videorna är nog den mest påfallande. De här filmklippen liknar ingenting vi någonsin sett från tidigare krig. Då drönarna hovrar strax ovanför offret är deras bilder outhärdligt intima. Under sina sista sekunder i livet tittar måltavlan upp mot kameran, mot dig, rätt in i dina ögon. Du tittar ned på honom, du är drönaren.

Svävar som en dödsängel

Detta skapar illusionen att du getts makten över liv och död, och svävar fram över de leriga skyttegravarna i östra Ukraina som en dödsängel. Det är något motbjudande och hemskt med att få tillträde till dessa sista, eländiga ögonblick i en människas liv; en gnagande känsla av att det är något man inte borde se, än mindre finna nöje i.

Att följa kriget i Ukraina på en plattform som Twitter innebär dock att det i ens flöde dyker upp omsorgsfullt inzoomade dödsfall – delade tillsammans med krassa skämt av västvärldsentusiaster – av människor, kanske ofrivilliga värnpliktiga. N

ischade communities på nätet, som Reddits Dronedorc, delar videor med namn som ”Drönare släpper granat på ork utan byxor” eller ”Granat som släpps på ork får hjälmen att smälla”, för att roa sina prenumeranter. 

När man scrollar på Twitter dyker det upp inlägg som ”18+ Drönaroperatören drev orken till självmord”, där en ensam rysk soldat, inträngd i ett hörn av en drönare, skjuter sig själv. 

”De sista sekunderna i en orks liv efter att ha fått en granat från drönaren i sitt råtthål”, heter ett annat. För att helt radera distinktionen mellan sig själva och drönarna, kan de som konsumerar kriget i Ukraina på avstånd, via internet, till och med donera 3D-printade fenor till granater via Twitter, med ett eget meddelande inristat, till exempel: ”Hoppas att det här gör ont. XO.”

Nätets konnässörer

Hur brutala de än är så berättar de här videorna väldigt lite om kriget i Ukraina. Videor som utan kontext visar människor som dör i ett okänt dike är ungefär likadana, sett till vad de säger om krigets förlopp och utgång. De enda som urskiljer skillnader är nätets konnässörer av enskilda dödsfall – hur de bönar och ber, hjälplösa, uppgivna och kravlandes i sina blodspår. 

Denna subkultur på nätet, en perifer undergrupp bland dem som följer kriget, fyller ingen analytisk funktion över huvud taget. Den liknar snarare åskådarna på romarnas arenor, som tittade på när de fördömda dödades; de sågs trots allt också som kriminella, bortom den mänskliga medkänslans gräns. 

Propagandavärdet i dessa videor, för den ukrainska saken, är verkligen tveksamt. För att undvika tvivel – eller snarare, för att undvika att anklagas för att ha proryska sympatier av entusiaster av detta märkliga och ohyggliga nya innehåll: Jag vill att Ukraina vinner kriget. Jag förstår att ukrainarna för att göra det måste döda och fortsätta att döda tusentals ryska soldater. Det är det som är krig. 

Men jag varken behöver eller vill se varje enskilt dödsfall. Det faktum att många uppenbarligen vill det säger inte mycket om Ukraina, men mycket om människans natur och de ännu bristfälligt förstådda sociala mediernas natur.

Logiskt för (a)sociala medier?

Det kanske är så att konflikter, och skapandet och förgörandet av fiender, är vad sociala medier faktiskt är till för. I sina tidiga rusiga dagar i början av århundradet, internets arabiska vår, var det förhärskande narrativet att sociala medier skapats för att föra samman människor; att teknologi och det mänskliga behovet av relationer förenades för att driva mänsklighetens utveckling framåt. 

Vem som helst som använder sociala medier kan dock se det exakt motsatta. De har en naturlig tendens att skapa fiender, ofta över de allra futtigaste frågorna. Det absolut mest populära innehållet på Twitter är det som fokuserar på förgörandet och förnedringen av politiska motståndare – karriärer och förmögenheter byggs av det. 

Det finns en besynnerlig lucka i internets antropologi kring denna enkelt observerbara process, en som alla internetanvändare rör sig i dagligen, utan en sekunds eftertanke. Det uppror som Elon Musks ägarskap över Twitter orsakat bland liberaler är, även om det aldrig sagts uttryckligen, en produkt av exakt denna dynamik. Om sociala medier inte främst var ett vapen, skulle liberalerna inte skrämmas av att de nu är i fel händer, redo att vändas mot dem som vant sig vid att svinga det.

Oupplösligt sammanflätade

Om krig och sociala medier nu är oupplösligt sammanflätade, förenade av tillfredsställelsen i att se och dela klipp som visar ens fiender förgöras, så förklarar det egendomligheten i USA:s egna interna konflikt. De båda sidorna i det kalla inbördeskriget hatar varandra passionerat, men öppen konflikt är – bortsett från perioder med ökade spänningar, såsom val eller BLM-protesterna – ovanligt sällsynta. 

När jag var i Syrien för några år sedan träffade jag en amerikansk volontär som drivits till landets avlägsna slagfält, på den kurdiska milisen YPG:s sida, genom sin involvering i USA:s egna politiska oroligheter 2016. När kriget mot IS var över återvände han hem och deltog i ockupationen av Capitol Hill i Seattle, som utropades till en självstyrande zon, innan han sattes i fängelse för att ha publicerat ett stridsrop på sociala medier, riktat mot republikaner. 

För honom hade kanske det virtuella och det verkliga, Syrien och USA, smält samman på ett obehagligt sätt. Liksom Kapitoliumdemonstranterna på andra sidan landet, vilka förväxlade Trumps medieanpassade skenbild av en kupp med den objektiva verkligheten genom att göra det implicita explicit, var han för tidigt ute.

Twitter pulserar av grymhet

I stället sublimerar båda sidor sitt hat för den andre genom slumpmässiga våldsaktioner, utförda av labila ombud, som betraktas, delas och diskuteras på sociala medier. Amerikanska konservativa kan se och dela videor där verkliga ombud, som Kyle Rittenhouse, dödar och skadar sina politiska fiender, och göra honom till hjälte för sin sak, och belöna honom, vilket ligger i den amerikanska konservatismens natur, med alla möjliga lukrativa sponsoravtal. 

Hade denna dödliga sammandrabbning haft ett annat utfall skulle amerikanska liberaler utan tvekan ha belönat sina egna virtuella förkämpar. Genom att göra det dämpas deras egen vilja att ta till vapen: den virtuella skenbilden dämpar suget.

Till och med de mest slumpmässiga av USA:s dödsskjutningar, vilka med råge passerat Syriens nuvarande dödstal, analyseras omedelbart och tvångsmässigt för att hitta ledtrådar till vilken, om någon, sida av USA:s inbördeskonflikt mördaren kan kopplas till – är han en latinamerikansk vit nationalist kanske, eller en radikaliserad transsexuell? De dödsfall som inte göder det här tolkningskriget är meningslösa och ignoreras snart; det är bara de narrativ på nätet som de kan pressas in i, som ger dödandet mening. 

Twitter lever, pulserar av kännbar energi, direkt efter varje grymhet, då båda sidor väntar och hoppas att skulden slutgiltigt ska läggas på deras internetfiender. Liksom den franske filosofen Jean Baudrillard menade att Gulfkriget aldrig ägt rum, är USA:s inbördeskrig både verkligt och inte, en konflikt där, som Baudrillard uttryckte det, ”det virtuella kört om det faktiska”, och där ”vi alla redan är strategisk gisslan”, instängda på ett slagfält på internet, på ”den skärm där vi bombarderas virtuellt varje dag”.

Gränsen är sprängd

I boken ”Radical war”, som publicerades precis innan kriget i Ukraina bröt ut, varnade akademikerna Matthew Ford och Andrew Hoskins för att sammansmältningen av teknologin i våra smartphones och den moderna krigsföringen innebar att ”krig främst handlar om att hantera uppmärksamheten från befolkningar och olika publiker” i ett ”mediespektakel”, där ”det inte är möjligt att placera dessa framväxande former av krigsföring inom befintliga modeller för representation och sätt att se på världen”. Smartphonen och drönarkameran har helt förändrat krig och ”ersatt geväret som främsta vapen för dem som ägnar sig åt massdeltagande i kriget”, samt ”sprängt gränsen mellan dem som observerar kriget och dem som utkämpar det”.

Kriget i Ukraina har sprängt gränserna ytterligare: nu kan du också donera pengar för att döda en rysk soldat, samt bevittna och dela hans död, allt från den smartphone du håller i din hand. 

Likaledes är det omöjligt att använda internet 2023 utan att, på något sätt, delta i USA:s kalla inbördeskrig. Medan amerikanerna omgrupperar sig på två motsatta sidor, och väntar på den stora kulmen som kanske aldrig kommer, formar den i ännu hög grad virtuella konflikten nästan varje tanke som uttrycks på nätet. Det är en konstant, nästan omöjlig uppgift att tvinga sig att inte bry sig om den senaste skärmytslingen i USA:s kulturkrig. 

Minsta motståndets väg, världen över, är att helt enkelt omfamna den döende hegemonins sista övertygande kulturprodukt.

Instängda på nätet är vi alla deltagare, frivilligt eller ej, i ett stort, världsomspännande krig utan slut. Precis som det gjort med varje ny teknologi, har krig lockat fram den latenta kraften i internet och sociala medier, förhärdat dem och format dem till vapen med fruktansvärd makt, vars sanna potential vi först nu börjar förstå. Först nu möts de, som Titanic och isberget, i sin dödliga, förutbestämda omfamning.