Så dramatiskt inleder FN:s avgående särskilde rapportör om extrem fattigdom, australiensaren Philip Alston, sin sista rapport som lades fram inför FN:s människorättsråd tidigare i juli. Sedan i våras har ett flertal andra rapporter talat ett lika dystert språk om pandemins ekonomiska konsekvenser. I mitten av juli varnade en ny FN-studie för att minst 131 miljoner människor kan hamna i extrem fattigdom, där de måste överleva på mindre än två US-dollar per dag.

Bekymmersam situation för skolbarn

Det är låg- och medelinkomstländer som drabbas värst och i många sådana länder syns redan växande kriser som skyndar på den växande utsattheten.

– Skolorna har stängts ned för 1,8 miljarder barn och många länder har satt upp enormt höga krav för att öppna upp dem igen. Det är bekymmersamt, för många barn kommer sedan inte att återvända till skolan igen utan börjar arbeta för att hjälpa sina fattiga familjer med försörjningen. Det kunde vi även se under ebolaepidemin, säger Stefan Swartling Peterson, som är UNICEF:s globala hälsochef, till Dagens ETC.

I våras stängde regeringarna i en mängd låg- och medelinkomstländer ner sina samhällen till följd av pandemin. Det ledde till att daglönare i den informella sektorn inte kunde arbeta från hand till mun som vanligt, miste jobben, förbrukade eventuella besparingar och kanske tvingades skuldsätta sig för att överleva. I Afrika söder om Sahara och även i Indien är en mycket stor del av de arbetande befolkningarna daglönare – på dessa två platser beräknas den extrema fattigdomen också öka mest under kommande år.

Sidoeffekterna av kampen mot pandemin har på detta sätt lyckats utgöra större problem för fattiga befolkningar, än vad covid-19 ensamt lyckats utgöra. Konsekvenserna märks också av inom hälsosektorn.

Inställda vaccinationer

Stefan Swartling Peterson berättar att åtminstone 80 miljoner barn har fått sina vaccinationsprogram störda eller inställda till följd av regeringars nedstängningar av samhällen. Det leder till att de mycket smittsamma sjukdomarna mässling, polio och kolera nu kan skörda fler dödsoffer. Samtidigt heter de tre största barnadödarna i världen lunginflammation, malaria och diarré. Alla går att bota, men flera studier från bland annat FN har varnat för att hundratusentals fler barn kommer dö eftersom rädslan för coronaviruset eller regeringars nedstängningar hindrar att barnen får vård.

– Studier uppskattar också att tiotusentals fler kvinnor sannolikt kommer dö i barnsäng till följd av kontrollåtgärderna mot pandemin, säger Stefan Swartling Peterson.

Den svenska läkaren Johan von Schreeb, som är professor i global katastrofmedicin, delar också synen på sådana negativa konsekvenser, av att många låg- och medelinkomstländer anammade västvärldens modell för att bekämpa covid-19.

– Många afrikanska länder kopierade strategin från ett land som Italien och gick snabbt in i lockdown. Men demografin ser annorlunda ut, det finns extremt få dödsfall i Afrika söder om Saharaöknen, vilket sannolikt beror på att bara 2–3 procent av invånarna är över 65 år.

Efterfrågar bredare diskusson

Sedan WHO utropade en pandemi i mars har det i västvärldens kontext funnits ett väldigt stort fokus på intensivvården och dödssiffrorna. Johan von Schreeb säger att det inte är där problembilden ligger i de fattiga länderna, och han efterfrågar en större diskussion om de ekonomiska frågorna.

– Det blir helt missvisande att tala om intensivvård i de fattigaste länderna, när det knappt finns någon sådan vård där. I Kongo läggs det 20 dollar per person och år på sjukvården, i USA 10 000 dollar per person och år.

Johan von Schreeb ser också ett ökat behov av prata om problemet med att sjukvården i många fattiga länder är marknadsdriven. En försämrad folkhälsa kommer gå hand i hand med en försämrad ekonomi – och vilka fattiga kommer ha råd att söka vård då?

– Idag finns sjukvården att köpa i minsta lilla by, men den är pengadriven. Om du har en oreglerad, icke offentligt finansierad sjukvård så skapar det enorma problem i en sådan här situation.