Bara i år har mer än 5 000 människor på flykt nekats att söka asyl i Sverige på grund av Dublinförordningen. Nästan 800 av dem är flyktingar från Syrien.

Dublinförordningen är den just nu kanske hetaste frågan på EU:s agenda. På ett plan handlar det om att förordningen, som säger att flyktingar ska söka asyl i det första EU-landet de kommer till, gör att ett fåtal länder i Europa får ta ansvar för merparten av flyktingarna.

Men bakom statistiken finns också grymma människoöden. Familjer som tvingas återvända efter månader på flykt, anhöriga som splittras eftersom de inte är tillräckligt nära släkt och människor som tvingas leva under myndigheternas radar år efter år.

Karin Gyllenring, jurist på Stockholms asylbyrå och specialiserad på asylärenden, träffar många asylsökande som blir offer för förordningen därav och aldrig får chansen att söka asyl i Sverige. Hon är särskilt berörd av fall som gäller ensamkommande flyktingbarn.

– Från de barn som har kommit till Sverige från den Italienska ön Lampedusa har jag hört alla möjliga hemska historier. Det är återkommande att de behandlas väldigt illa och att myndigheterna på olika sätt tvingat fram fingeravtryck, säger hon.

Skickas till Ungern och Italien

Av de totalt omkring 35 000 asylfall som avgjorts i år är drygt 15 procent så kallade Dublin­ärenden. Migrationsverket har sedan flera åt beslutat att inte skicka tillbaka asylsökande till Grekland på grund av att asylprocessen anses vara undermålig i landet. Men när det gäller Ungern och Italien finns inget sådant beslut.

Förra året släppte Amnesty en rapport som visade att Dublinförordningen var en bidragande orsak till båtkatastroferna på Medelhavet.

– Det handlar om människoliv. Det är dokumenterat att länder inte kommer till undersättning för de människor som kommer på Medelhavet eftersom de då har ansvar för att pröva deras asylansökningar, säger EU-parlamentarikern Malin Björk (V).

En annan rapport visar att endast 8 000 beslut om återförning enligt Dublinförordningen faktiskt verkställdes inom hela EU förra året. För många leder Dublinförordningen med andra ord till ett liv under myndigheternas radar.

– Folk ger sig av från till exempel Italien. Det har fått asyl, men är hänvisade till ett liv på gatan. De har inte heller rätt att ge sig av eftersom de har vistelsetvång. Det blir ett svårt liv för många människor och gör att man bryter mot lagen och blir papperslös i ett annat land för att klara sig, säger Malin Björk.

Advokaten Karin Gyllenring säger att ett par asylsökande barn som kommit till Lampedusa har berättat för henne att de har fått en spruta och sövts ned varpå man har tagit deras fingeravtryck. En annan pojke förklarade att han blev slagen med elkablar, berättar hon.

– Det är inte acceptabelt att vårt Dublinsystem leder till regelrätt tortyr och att man tvingar barn att lämna sina fingeravtryck på det här sättet. Det barnen varit med om skulle vara asylgrundande i sig, men det sker inom Schengen, och Migrationsverket utreder det inte, säger hon.

Också asylrättsjuristen Viktor Banke menar att Dublinförordningens regler slår hårt mot redan utsatta.

– Jag tycker att Dublinförordningen är problematisk för att den försvårar för väldigt många människor att göra egna val. Det är en olycklig grundsyn på människan tycker jag. Att vi ska bestämma över människor som gått igenom saker vi inte kommer i närheten av var de ska söka sin trygghet, säger han.

Malin Björk vill att Dublinförordningen byts ut mot en gemensam fördelningsnyckel av flyktingar inom EU.

– En sådan kommer att föreslås i någon form. Det som är viktigt är att det blir ett flytande tak. Sedan måste man också ha med flyktingarnas egna önskemål inom ramen för nyckeln. Det underlättar integrationen om man har någon slags plattform att stå på, säger hon.

Cecilia Wikström (FP), EU-parlamentariker och rapportör för Dublinförordningen, är inne på samma linje. Förra veckan röstade EU-parlamentet om den så kallade Ska Keller-rapporten, om akut omlokalisering av 40 000 flyktingar från Grekland och Italien till andra medlemsstater.

– Rapporten röstades igenom och det är jag glad för. Där säger vi att både kvantitativa variabler som ett lands BNP och population ska spela in, och kvalitativa data som exempelvis om du har språkkunskaper eller släktingar i landet. När de subjektiva faktorerna och den enskildes önskemål vägs in underlättar man också integrationen mer än om man bara flyttar runt folk hit och dit utan att de har något inflytande själva. Det är väldigt viktigt, säger Cecilia Wikström.