När journalisterna vid den polska public service-radiostationen Program III anlände till sin arbetsplats den 20 augusti upptäckte de till sin stora förvåning att där fanns en ny ledning på plats. Deras stationschef Kuba Strzyczkowski hade utan förvarning tvingats bort från sitt uppdrag. Den nya ledningen dikterade nya villkor. Program III, en legendarisk nyhets- och musikstation även känd som Trójka, skulle avsluta sina nyhetssändningar och övergå till att endast ha en nöjesprofil.
Den högsta ledningen för Polens public service-radio meddelade att förändringarna var helt nödvändiga ”för att kunna förbättra lyssnarsiffrorna, som under de senaste tre månaderna har varit de sämsta under Program III:s hela historia”. Regeringskritiker pekar istället på att radiostationen under sommaren hade fått möjlighet att utveckla oberoende nyhetssändningar, där man fritt även vågade tala om maktpartiet Lag och rättvisa (PiS).
Regeringen styr public service
Regeringskritikerna betraktar de abrupt avslutade nyhetssändningarna i Program III som en sista dödsstöt mot den fria journalistiken i Polens public service-medier.
– De förberedde den här saken noggrant, eftersom de visste att journalisterna kunde protestera. Så de hade redan nya chefer på plats för att förhindra en strejk och se till att programmet inte paralyserades, säger Dorota Nygren, en radiojournalist vid polsk public service som Dagens ETC möter i Warszawa.
I flera år har det funnits en växande inhemsk och internationell oro över pressfrihetssituationen i Polen. Kort efter sitt makttillträde 2015 stiftade regeringspartiet PiS en ny lag som ger regeringen rätten att tillsätta nya ledningar i public service-medierna. Nya ledningar utsågs och sedan dess har public service de facto varit regeringskontrollerat och agerat som lojala megafoner för makten. Redan ett år efter PiS makttillträde hade mer än 200 oberoende journalister antingen sparkats från medierna eller själva begärt avsked i protest mot utvecklingen.
”Motstånd på egen risk”
Dorota Nygren sitter i styrelsen för Radiowcy, en fristående förening för journalister som ännu arbetar i public service-radion och som fortfarande kämpar för en oberoende rapportering. Föreningen arrangerar pressfrihetsmöten och informerar om journalisters rättigheter, men är bara en liten ö av idealism med blott 25 medlemmar.
– Varje gång du gör motstånd mot din arbetsgivare så riskerar du ditt arbete, så var och en måste göra motstånd på egen risk. Vi säger inte till folk hur de ska göra, men vi har förtroende för varandra och för att vi inte bryter mot principer, säger Dorota Nygren.
Hon talar flytande svenska efter att ha varit gift med en svensk man under några år på 1990-talet, då hon även bodde i Stockholm. Dorota Nygren uttrycker besvikelse över vad hon själv kunnat se är en bristande Polenbevakning i svenska medier. Sverige är trots allt ett grannland och hon menar att det borde finnas en skyldighet att rapportera mer frekvent om en auktoritär utveckling nästgårds, till exempel om turerna kring Program III.
Rocklåt mot regeringen
Nyhetsstationen betraktades som den sista inom public service, vars redaktion inte hade blivit politiserad sedan 2015. I maj hamnade en satirisk rocklåt om regeringspartiets ordförande Jaroslaw Kaczynski på första plats på hitlistan hos Program III. Dåvarande stationschefen lät avpublicera listan, varpå flertalet journalister lämnade stationen i protest. Skandalen skapade ett stort tryck på regeringen inför sommarens presidentval och som lösning erbjöd kulturministern Kuba Strzyczkowski att bli ny stationschef – och hans villkor var att de skulle få arbeta professionellt och ta ut svängarna mer, berättar Dorota Nygren.
– Det som följde var som en första frisk fläkt sedan 2015. Helt plötsligt kunde man sätta på radion och höra folk tala helt oberoende. En kollega till mig som jobbade på Program III sa att en del unga journalister som blivit ditplacerade plötsligt inte visste hur de skulle rapportera. På ett morgonmöte hade en av dem frågat, lite blygt, hur långt kan vi gå?
Förändrades efter valet
De unga journalisterna som hade placerats i Program III hade ingen annan erfarenhet än att jobba i regeringskontrollerade, censurerade medier. Det låter nästan som en anekdot från 1989 när kommunismen föll samman och pressfriheten först dök upp.
– Det är så intressant att det här hände framför våra ögon år 2020. Men det här var en revolution som bara varade några månader, säger Dorota Nygren.
Efter att ha vunnit i presidentvalet i juli behövde regeringen inte längre tolerera några frihetliga inslag i den egna medieapparaten, menar kritiker. Därför har man nu stängt ner Program III:s fria nyhetsrapporteringar.
För utländska journalister är det mycket svårt att få till stånd en intervju med den polska regeringen, inte minst om pressfrihetssituationen. Men det går att komma närmare regeringens tankar, i form av det polska journalistförbundet SDP, som är att betrakta som regeringsvänligt sedan det togs över av högersinnade krafter för ett antal år sedan. SDP har också protesterat mot turerna kring Program III, som anses ha undergrävt allmänhetens förtroende för medierna och även påverkat bilden av vilken grad av pressfrihet Polen har.
– Det blev ett problem när man gick in och ändrade i ledningen och i programmet. För mig är det inte ett bra sätt att göra sig kvitt problemen, säger Jolanta Hajdasz, som är chef över SDP:s center för pressfrihetsbevakning.
”Mainstreammedia polariserar”
Vid SDP vill man dock istället sätta mer fokus på frågan om det utländska ägandet av medier i Polen, som ett långt större medieproblem. Nyligen fördömde man den demokratibevakande FN-organisationen OSSE, för ett uttalande om den polariserande, negativa roll som de regeringskontrollerade public service-medierna enligt OSSE spelade under presidentvalsrörelsen i Polen.
– Vi tycker det är fel, för de talar bara om public service men ser inte problemen med hur de kommersiella mainstreammedierna polariserar. Och de medierna ägs av tyskar och amerikaner. De vilar i tyska redaktörers händer och det är ett problem särskilt under valen, säger Jolanta Hajdasz.
Hon hänvisar till samma exempel som den polska regeringen själv lyfte i juli, när en polsk tidning publicerade uppgifter om att president Andrzej Duda hade benådat en pedofilidömd man från fängelse. Tidningen ägs av den tyska Axel Springer-mediekoncernen och regeringen svarade med ett nationalistiskt utspel om en sammansvärjning mellan tyska och polsk-liberala krafter, mot regeringen.
Många medier ägs av tyskar
Regeringen sa även både under och efter valrörelsen att man vill utreda det utländska ägandet av medier i Polen, för att om möjligt begränsa det med hjälp av en lag mot mediekoncentrering. Det tycker Jolanta Hajdasz är en god idé.
– Vi har inte sett något lagförslag ännu, men jag tycker att det är att röra sig i en god riktning. Tittar du på våra medier så ägs de flesta dagstidningarna av tyskar. De flesta radiostationerna – tyskar. Internetportaler – tyskar. Public service-televisionen har blivit polsk, till sist. Men för fem år sedan hade vi problem med televisionen också.
Det stämmer att ett flertal polska medier, dock inte alla, ägs av tyska samt amerikanska mediekoncerner. Utländskt kapital var ofta en förutsättning för att få igång ett oberoende medielandskap i de postkommunistiska östeuropeiska länderna efter 1989. I länder som Polen och Ungern betraktas det utländska ägandet av medierna idag även som en form av försvar mot regeringskrafterna. Men den polska regeringen och SDP vill ingripa mot detta, till synes för att man tycker sig se en utländsk hand bakom regeringskritisk rapportering.
”Mer pressfrihet i Polen”
Själv anser Jolanta Hajdasz att det finns en fullständig pressfrihet i Polen – och att situationen även är bättre här än i Västeuropa.
– I västeuropeiska länder talas det inte offentligt i medierna om abort, om problem med könsidentiteter, med hbtq och annat. I Tyskland till exempel, om du vill skriva något positivt i medierna där om personer som är emot hbtq-ideologin, så får du problem. Och det är inte pressfrihet.
– Det är väldigt bra att konservativa högerperspektiv har fått en större publik nu genom public service. Innan 2015 var det omöjligt, det fanns bara små tidningar, medan liberalerna hade hundratusentals läsare. Men nu är det mer balanserat, säger Jolanta Hajdasz.
Dorota Zielinska, som är internationell kontaktperson vid SDP, fyller i resonemanget om pressfrihet.
– Vi förstår varför det finns ett missförstånd om detta utomlands. Det finns några väldigt små grupper av journalister och medier som har utmärkt kontakt med internationella organisationer och utländska medier. Och de låtsas ge en röst åt alla journalister i Polen.
USA markerar mot regeringen
I ett kafé vid Wilsonplatsen i norra Warszawa träffar Dagens ETC ännu en av dessa små journalistgrupper. Krzysztof Bobinski arbetade som korrespondent för Financial Times i Polen i 25 år och var själv tidigare aktiv i SDP innan det blev konservativt och regeringsvänligt. Nu som pensionär är han mest aktiv i Society for Journalists, en liten organisation som bevakar pressfriheten i Polen.
– En sak är säker, regeringen skulle älska om de kunde ta kontrollen över de utländskt ägda medierna. Men i realiteten vore det väldigt svårt.
Dels markerar USA:s ambassad i Polen regelbundet mot regeringen varje gång de talar om amerikanskt ägda medier. EU:s konkurrenslagar stoppar formellt också försök att bryta upp de tyska medieinvesteringarna. Krzysztof Bobinski tror istället att den polska regeringen kommer fortsätta försöka försvaga de oberoende medierna, med olika till buds stående medel: indragna annonsintäkter, skattegranskningar, Artikel 212 i brottsbalken som har möjliggjort flera förtalsåtal mot granskande journalister, med mera.
– Det här är inte ett land där journalister öppet misshandlas på gatan. Men jag tror inte att demokratin kan överleva om medierna ljuger för medborgarna. Regeringspropagandan i public service är en viktig anledning till att regeringen fortsätter vinna valen, samtidigt som den journalistiska kvaliteten håller på att förfalla, säger Krzysztof Bobinski.
”Värre än under kommunismen”
Idag kan han höra många nedstämda polacker säga att mediesituationen i landet är lika illa som innan 1989. Själv tycker han det faktiskt är värre än under det kommunistiska systemet.
– Den största skillnaden mellan då och nu, är att innan 1989 så insåg alla att systemet påtvingats oss utifrån av ryssarna. Men nu finns det ingen som säger åt oss vad vi ska göra. Vi gör det här mot oss själva. Och de där människorna som producerar propagandan tror verkligen på vad de gör.
