Resultatet blev att man vred tillbaka alla åtstramningsåtgärder som tidigare konservativa regeringar, under övervakning av trojkan, hade infört, samtidigt som man höll sig under EU:s budgetunderskottsgräns på 3 procent.
Förhandlingarnas framgång för Portugal berodde på en för landet fördelaktig maktbalans som förstärkte regeringens förhandlingsposition. Detta var i sin tur resultatet av flera faktorer. Bland annat att det fanns ett starkt medborgerligt motstånd mot åtstramningarna, som tog sig uttryck under slutet av den förra regeringens mandatperiod. Att partier som stod till vänster om Socialistpartiet (PS), allierade sig med det, men samtidigt bevarade sin självständighet och kunde driva hårda kampanjer mot EU:s påtryckningar. Och att Konstitutionsdomstolen i flera domar slog fast att flera av åtstramningsåtgärderna som vidtagits av tidigare regering stred mot medborgarnas sociala rättigheter.
Landets säreget demokratiska grundlag – som skrevs 1976, i efterdyningarna av det folkliga störtandet av diktaturen 1974 – bidrog till den fördelaktiga maktbalansen. Dels främjade den uppkomsten av en mångfald av partier som kunde alliera sig med regeringen (för att exempelvis motarbeta åtstramningsåtgärderna). Dels tilläts dessa partier behålla en vis nivå av självständighet och formulera långsiktiga mål (exempelvis sitt motstånd mot de nyliberala principerna i EU:s fördrag).
Anti-åtstramningsåtgärderna hade en multiplikatoreffekt på konsumentförtroende och -förväntningar, vilket spädde på såväl efterfrågan som fackföreningsorganiseringen, något som stimulerade efterfrågan ytterligare och gynnade den ekonomiska tillväxten.
Denna erfarenheten visar att det är möjligt att föra nationella förhandlingar om enskilda politiska åtgärder som effektivt motverkar nyliberala principer i EU:s Maastricht- och Lissabonfördrag. Och att ha en långsiktig strategi för att ändra själva EU-fördragen genom att skapa en kritisk massa av nationella regeringar som kan samarbeta solidariskt och förhandlar fram ett minimiskydd mot åtstramningar inom EU:s regler, såsom Portugal har gjort. Med tanke på den nästan uteslutande vågen av nyliberala – och nu även högerextrema – regeringar i EU verkar dessa möjligheter något långsökta, men det finns skäl till optimism. Spanien, exempelvis, har rört sig i Portugals riktning.
Pressen från den radikala vänstern
Erfarenheten från Socialistpartiets minoritetsregering i Portugal – som lyckats vrida tillbaka de av trojkan påtvingade lönesänkningarna, nedskärningarna i den offentliga sektorn och i socialförsäkringarna, genom en allians med partier till vänster – är en intressant erfarenhet i sig. Den är på många sätt exceptionell.
Till att börja med handlar det om en socialdemokratisk minoritetsregering som i stället för att ingå i en allians med mitten – såsom sina europeiska systerpartier gjort och förlorat på det – gjorde det med Portugisiska Kommunistpartiet (PCP, ett ortodoxt kommunistparti som var en av de ledande krafterna i störtandet av Salazar-diktaturen) och med det dynamiska och växande vänsterradikala partiet, Bloco de Esquerda (BE, ”vänsterblocket”). BE, som började som en sammanslutning av maoistiska och trotskistiska grupper, har dragit till sig aktivister från sociala rörelser och radikala intellektuella ända sedan partiet grundades 1999.
Socialistpartiregeringen bröt med konvenansen genom att kombinera listig och våghalsig diplomati (en erkänd och respekterad förmåga hos PS-ledaren och premiärministern, Antonio Costa). EU-institutionerna förlorade varje gång de försökte blockera regeringens anti-åtstramningsåtgärder.
Faktum är att EU inte befann sig i en ställning där man kunde påtvinga sina reformer. Man ville inte ha ännu ett Grekland. Och efter folkomröstningen i Storbritannien 2016, ville man heller inte ha ännu en destabiliserande motsvarighet till Brexit.
Men viktigast av allt var den nationella maktbalansen i Portugal, där BE:s och PCP:s styrka blev avgörande. Regeringens nya samarbetspartners drev offentliga kampanjer och krävde, obevekligen, att villkoren i överenskommelsen med PS skulle respekteras av regeringen. Deras styrka och deras uthålliga mobilisering gjorde det omöjligt för socialistregeringen att göra eftergifter till EU och samtidigt behålla regeringsmakten.
”Pasofikationens” spöke
Hade den PS-ledda vänsteralliansen brutits, så hade socialistpartiet hamnat i händerna på högern. En sådan utgång anses dock av flera ledande figurer inom partiet att vara likställt med döden. De portugisiska socialisterna hade observerat hur deras systerparti PASOK kollapsade i Grekland, efter att ha allierat sig med mitten-högern.
”Pasofikationens” spöke (”pasofikacao” på portugisiska, en term som återkommande dök upp i samtal med ministrar, parlamentsledamöter samt gräsrotsaktivister från Socialstpartiet) hemsökte det portugisiska Socialistpartiet. PASOK:s väljarstöd störtdök från 43,9 procent 2009, till 6,3 procent i det grekiska valet i september 2015. Att bilda en koalition med högern, samtidigt som man införde trojkans reformer i Portugal, skulle ha dömt PS att följa PASOK ner i den europeiska socialdemokratins familjegrav.
Stärkt självförtroende för vänstern
Erfarenheterna i Portugal är även exceptionella ur en annan synvinkel: Det pragmatiska och populära anti-åtstramningsprogrammet stärkte vänsterns självförtroende. Varken högern eller EU-tjänstemän trodde att det kunde vara länge, och högerpartierna i EU försökte faktiskt, om än förgäves, se till att det inte skulle överleva.
Socialistpartiet, som en gång letts av Mario Soares – partiledaren, premiärministern och presidenten, som drivit på Portugals integration med EU och NATO – hade nu ingått i en allians med två partier som var obevekligt EU-kritiska och som motsätter sig de nyliberala åtstramningsregler som finns i EU:s fördrag.
Även de politiska kommentatorerna trodde att alliansen skulle kollapsa inom ett år och att PS skulle tvingas vända sig till högerpartiet som förvirrande nog heter Socialdemokraterna (Partido Social Democrata, PSD) – efter revolutionen 1974, ville nämligen inget parti bära ett namn som förknippades med högern – och fortsätta implementera samma åtstramningspaket som trojkan hade tvingat på landet under de senaste fyra åren.
I flera frågor, exempelvis den om att höja minimilönen och förbättra skyddet för prekära arbetare, klargjorde Bloco, och i de flesta fall även PCP, att de skulle dra undan sitt stöd för regeringen om deras överenskommelse inte respekterades.
En progressiv grundlag
En annan faktor som bidragit till den politiska innovationen i Portugal har varit landets säreget demokratiska parlamentariska institutioner, ett arv från revolutionen 1974.
Det är sant att de mer radikala inslagen av 1974-revolutionen – som drevs av bland annat kommunistledda bondeockupationer av storgods i olika jordbruksområden, såsom Alentejo, och arbetarledda ockupationer av varven och andra stora arbetsplatser – gav vika för moderata och anti-kommunistiska krafter, inklusive av Socialistpartiet. Men den genomgående raseringen av det auktoritära styret blev en radikalt demokratisk och egalitär drivkraft som hade en varaktig institutionell inverkan. Den portugisiska revolutionen blev alltså en genomträngande demokratisk kraft. Och dess militära rötter uteslöt varje utgång som likande Spaniens, där de konservativa krafterna, i kölvattnet av Franco-diktaturen, överlevde övergången till demokratiskt styre.
Man kan peka ut två särdrag i den portugisiska demokratin som förklarar hur Portugal – till skillnad från Grekland – lyckades sätta sig emot EU:s försök att tvinga på landet sina nyliberala regler mot de portugisiska medborgarnas vilja.
Det första är den postrevolutionära grundlagen från 1976, som i sin kärna slår fast medborgerliga sociala och ekonomiska rättigheter, och den mycket vaksamma författningsdomstolen.
”Jag Konstitutionsdomstolen”
Vid flera tillfällen – 2013 och 2014 – ingrep Konstitutionsdomstolen mot åtstramningsreformer som parlamentet gått med på under trojkans påtryckningar. Jorge Sampao, tjänsteman på Konstitutionsdomstolen från och med 2014, minns ”en åtgärd som skulle göra det enklare att avskeda offentliganställda. Domstolen bedömde att åtgärden var grundlagsvidrig då den bröt mot de offentliga tjänstemännens legitima förväntningar.” Domstolen slog även fast att lönesänkningar för statliga tjänstemän bröt mot grundlagen.
Konstitutionsdomstolens domslut fick efterverkningar i hela samhället och skapade en känsla av hopp mot den dominerande fatalistiska samhällsberättelsen om att det inte fanns något alternativ till åtstramningspolitiken och att denna politik var ett rättmätigt straff för portugiser som levt över sina tillgångar.
Från och med 2013 började det kollektiva motståndet mot åtstramningspolitiken att växa, med massdemonstrationer som samlade upp till 1 miljon demonstranter (av en befolkning på 10 miljoner). Domstolens granskande öga över åtstramningsåtgärderna legitimerade onekligen detta motstånd.
– Det var lite roligt, jag minns till och med en bild på en tjej som hade på sig en T-shirt där det stod ”Jag älskar Konstitutionsdomstolen”. Tänk dig att köpa en T-shirt där man satt ett hjärta innan ordet ”Konstitutionsdomstolen”!, berättar Sampao.
Små partier tilläts växa
Det andra särdraget som gjorde anti-åtstramningsalliansen möjlig var de portugisiska parlamentariska institutionernas ovanligt stora transparens.
En aspekt av detta är det proportionella valsystemet, som saknar de trösklar som brukar begränsa små partiers möjlighet att få parlamentarisk representation. Detta gjorde det möjligt för flera partier, med lågt eller fluktuerande stöd, att bygga upp, eller behålla, sin närvaro i parlamentet. Det var så Bloco kunde växa stadigt från 2,4 procent 1999, till 10,2 procent 2015 (från två till 19 mandat av totalt 230).
PCP, ett parti med stabilt stöd i de främsta industri- och jordbruksregionerna, har behållit sin plats som en semi-permanent och försiktigt respekterad aktör på den politiska scenen. Partiet har räknat med ett väljarstöd omkring 8-9 procent sedan början av 1990-talet.
Det proportionella valsystemet underlättade PS allians med vänstern och gjorde det möjligt att på så vis vara ”med i och emot” EU, eftersom stödpartierna kunde bevara sin självständighet gentemot regeringen. De utövade sin rätt att driva kampanjer för långsiktiga mål om radikala strukturella omvandlingar (alltså, motståndet mot EU:s grundläggande fördrag), samtidigt som man förhandlade om reformer (med EU:s institutioner) för att upphäva trojkans och den tidigare högerkoalitionsregeringens reformer.
Syftet med dessa reformer var att lyfta de 2,5 miljoner människor som levt under fattigdomsstrecket under trojkans politik ur fattigdom. De skulle vrida tillbaka de höga arbetslöshetssiffrorna bland ungdomar (ungdomsarbetslösheten nådde 41 procent) och återställa arbetsrätten som hade förstörts under trojkan. Detta ingjöt hopp i befolkningen och en tro på möjligheten till förändringar, vilket i sig genererade förväntningar om och bitvis även krav på förändringar som gick bortom överenskommelsens gränser.
Det proportionella valsystemet tillåter även partier att samarbeta öppet på olika nivåer. Något som gjorde det möjligt att uttrycka komplexiteten i stora politiska frågor, till exempel i landets relation till EU.
Valet 2015
I valet 2015 vann högerkoalitionen ”Portugal först” (samma som hade infört åtstramningspolitiken reds. anm.) flest antal röster av alla partier. Men dessa räckte inte för att få sin budget genomröstad i parlamentet och för att bilda regering. Socialistpartiet, som hade vunnit 30 procent av rösterna efter att ha gått till val på en modererad åtstramningspolitik, kunde å andra sidan bara sätta samman ett regeringsalternativ genom att alliera sig med de två partier – PCP och Bloco – som gått fram i valet med tydliga anti-åtstramningskampanjer och sammanlagt fått 20 procent av rösterna.
Den nya socialistiska partiledaren Antonio Costa hade ersatt Jose Socrates. Socrates hade inte bara skrivit under det ursprungliga avtalet med trojkan 2011, på bästa PASOK-vis, utan också blivit gripen och anklagad för korruption. Costa, vars far var aktiv inom PCP, hade samarbetat med kommunisterna under sin tid som borgmästare i Lissabon. Men trots att han står till vänster om Socrates, var och är Costas egen politik, på alla plan, modererad och har hela tiden gått ut på att underordna sig EU:s ramverk.
Intressant nog har Catarina Martins, Blocos ledare, beskrivit Costa som ”en modig man, som är villig att ta risker” och ”en skicklig och hård förhandlare”. Han tog en risk för att undvika att gå samma öde tillmötes som PASOK och ge gensvar åt väljarnas krav på att stoppa åtstramningspolitiken och för att kunna bli premiärminister.
Villkoren
Risken för PS bestod i att acceptera villkoren från partier till vänster som var EU-motståndare. Bloco och PS förhandlade fram en överenskommelse som vred tillbaka åtstramningsåtgärderna som trojkan tvingat på föregående regering.
Kommunistpartiet hade egna förhandlingar med PS, i liknande tappning, men båda förhandlingarna gjordes separat, på inrådan av PCP.
Några av villkoren som förhandlades fram var att höja minimilönen med 20 procent före januari 2019; att pensionerna, som hade frysts, skulle höjas i takt med inflationen och att de lägsta pensionerna skulle höjas varje år med tre till fyra procent; att kollektivavtal skulle återinföras för offentliganställda; att den extraordinära skatten på arbete och pensioner, som införts under trojkan, skulle avskaffas; att personalnedskärningarna i den offentliga sektorn skulle stoppas; att beskattningen av arbetsinkomster skulle sänkas och skatten på storföretag höjas; att man skulle vrida tillbaka privatiseringarna som högerregeringen genomfört (av flygbolaget och kollektivtrafiken i Porto och Lissabon) och förbjuda nya privatiseringar.
EU-kommissionen ”för ideologisk”
När Costa, efter att ha genomfört dessa förhandlingar, tog över regeringsmakten, gjorde han det mot EU:s önskemål. Faktum är att EU-kommissionen övervägde att utfärda sanktioner mot den nya regeringen, på inrådan av Manfred Weber, ledare för mitten-högerkoalitionen i Europaparlamentet. Costas EU-minister på den tiden var Margarida Marques, som tidigare själv varit anställd i EU-kommissionen. Hon medverkade i förhandlingarna med EU.
– Det var tydligt att EU-kommissionens position var för ideologisk. De trodde, utifrån en ideologisk synvinkel, att åtstramningspolitik var det bästa sättet att svara på krisen, kommenterar hon i efterhand.
– Så småningom, när våra reformer mot åtstramningspolitiken visade sig vara framgångsrika – och hjälptes av att den internationella (ekonomiska reds. anm.) situationen blev bättre – visade vi att det var möjligt att inte driva åtstramningspolitik och att samtidigt uppfylla EU:s regel om budgetunderskott under 3 procent. I slutändan var det inte innehållet i vår politik som spelade roll för dem, utan överenskommelsen med Kommunistpartiet och vänstern. De tänkte på Syriza och försökte behandla Portugal som Grekland, berättar hon.
Bakslaget från Grekland hade redan börjat försvaga legitimiteten i EU:s ideologiskt drivna uppdrag och, menar Margarida Marques, Portugal lyckades få Kommissionen att bli mer flexibel.
Efterfrågestimulans
En av arkitekterna bakom regeringens ekonomiska strategi för att lyckas med detta är ekonomiprofessorn Francisca Guedes de Oliveira:
– Vårt huvudsakliga mål var att utforma en reformplan som minskade fattigdomen och ojämlikheten, ökade inkomstomfördelningen och tillväxten och förbättrade den portugisiska ekonomins hälsa, inom EU:s ramverk, förklarar hon.
Förhandlingarna med PCP och BE påverkade den reformplanen, förklarar hon:
– Vänstern ville att förbättringarna skulle göras fortare och de pressade på hårt för att utgifterna för sjukvård och skola skulle gå tillbaka till tidigare nivåer.
– Jag tror faktiskt att det fungerade. En sak som politiker glömmer är hur viktiga människors förväntningar är. Under de brutala åtgärderna som trojkan tvingade på landet var folk så rädda att de höll tillbaka på konsumtionen starkt, vilket försämrade den ekonomiska situationen, trots att budgetunderskottet minskades. Nu när vi har vridit tillbaka dessa åtgärder, ser folk optimistiskt på framtiden, de konsumerar och deras förväntningar ökar.
Fler organiserar sig
De ökade förväntningarna och det växande förtroendet belyser även de ännu inte uppfyllda delarna i överenskommelsen. Man ser högre nivåer av folklig organisering och aktivism. En av de främsta frågorna som folk engagerar sig i – såväl Bloco-aktivister som PCP-medlemmar och PS-representanter i lika hög grad – är kravet om ökade satsningar på sjukvården.
Pressen från Bloco och PCP var så hög att den ledde till betydande investeringar i det Nationella sjukvårdssystemet (Servico Nacional de Saude, SNS), som vred tillbaka nedskärningarna som gjorts på uppmaning av trojkan. Men det räckte inte. I dag har förvisso sjukvårdspersonalens löner återställts, men ”infrastrukturen och servicen har förfallit mycket”, påpekar Bruno Maia, läkare och medlem i Bloco.
– Ett resultat av det är att vi håller på att förlora läkare till den privata sektorn, akutmottagningarna är fullpackade och väntetiderna och väntelistorna blir bara längre. Det har blivit ohållbart, säger han.
Bruno Maia utgår ifrån att satsningar inom den offentliga vården kommer att vara en prioritet i hans partis valplattform:
– Det är ett som är säkert, försäkrar han.
– Vad kommer att hända efter valet? Det vet vi inte. Om en överenskommelse måste träffas igen – och alla opinionsundersökningar tyder på att Socialistpartiet kommer att behöva vänsterpartierna för att regera – så kommer vi inte att ha något val. Vi kommer helt enkelt att behöva lösa bristen på satsningarna på sjukvården. Det måste vi göra, säger han.
Domingo Lopez är en mångårig medlem i PCP och var sekreterare till PCP:s historiska ledare Alvaro Cunhal, när Cunhal under en kort tid var minister efter 74-revolutionen. Han håller med om att den viktigaste politiska frågan är att försvara sjukvården och att det måste skapas en starkare överenskommelse i frågan.
– Vår största bedrift efter revolutionen var det Nationella sjukvårdssystemet. Nu när den privata sjukvården växer, blir en av huvuduppgifterna att försvara den offentliga sjukvården. Självklart kommer vi att göra det till en valfråga, säger han.
Idén om ”sunda statsfinanser” utmanad
Ministrar från den nuvarande regeringen brukar försvara sig när de bemöter krav på fler investeringar i den offentliga sektorn och Blocos parlamentsledamöter medger att regeringen investerade 1 miljard euro i sjukvården:
– De gjorde inga besparingar och visst investerade de. Det var bara inte tillräckligt, kommenterar Ze Soeiro, talesperson för BE i arbetsfrågor.
Socialistiska ministrar som exempelvis Antonio Costas statssekreterare Mariana Vieira Da Silva, är stolta över att sin strategi för att höja löner och pensioner fungerade. Den lindrade inte bara fattigdomen utan ”vi har också fått ekonomin att växa och minskat budgetunderskottet”, påpekar hon.
– I Europa talar man om vår finansminister Mario Centeno som ”de offentliga finansernas Ronaldo”. Så lågt är underskottet, kommenterar hon.
I dagsläget ligger budgetunderskottet på 0,7 procent, jämfört med 3,2 procent när trojkan insisterade på åtstramning som det enda sättet att krympa det.
Nu är dock problemet för Centeno att folk har högre förväntningar och att de vet att det finns offentliga medel som skulle kunna gå till den offentliga verksamheten. Finansministerns politik som gick ut på att använda pengarna för att krympa underskotten utmanas numera öppet. Han kan inte längre samla på offentliga medel för att leva upp till sin egen eller EU:s finansministrars snäva definition av ”sunda statsfinanser”.
Lärarstrejker
Lärare har anordnat sporadiska strejkaktioner för att kräva att man respekterar deras karriärutveckling (och därmed återställer deras löner) som hade frysts av åtstramningsregeringen. En av de som organiserade dessa strejker i Porto och i Lissabon är Henrique Borges.
– Regeringen säger att det inte finns några pengar, men vi vet att det finns, säger han.
– Budgetunderskottet är mycket lågt och de ger pengar till privata banker. Så visst finns det pengar till den offentliga sektorn, argumenterar han.
Bloco och PCP har ställt sig bakom lärarna och fackförbunden har återvunnit en känsla av makt genom. Mobiliseringar har stärkt dem gentemot regeringen.
Det står klart att nästa överenskommelse, nästa ”geringonca” som den kallats, om den nu blir nödvändig, inte bara kommer att formas av väljarresultaten, utan även präglas av de sociala påtryckningarna i samhället. Dessa påtryckningar är resultatet av att den nuvarande överenskommelsen höjt förväntningarna hos befolkningen och även skapat nya kanaler genom vilka arbetarrörelsen och andra sociala rörelser fått politiskt inflytande.
Det portugisiska ”prekariatet”
Ytterligare ett exempel på relationen mellan de sociala rörelsernas ökade krav och förändringar som genomförs genom de politiska institutionerna är frågan om de allt sämre villkoren på arbetsmarknaden. Det är en av de få strukturella sakfrågorna där överenskommelsen lyckats få till en förändring och satt igång dynamiker som främjar fortsatt förändring. ”Prekäriseringen” av arbetsmarknaden (alltså ökningen av osäkra anställningar med dåliga arbetsvillkor reds. anm.) är ett globalt fenomen. Men eftersom Portugal är ett semi-perifert land med en stor informell sektor och en svag produktionsapparat har dess befolkning särskilt känt av den.
En rörelse av ”prekära” arbetare började växa fram 2002, uppbackad av ett allt mer självmedvetet, kreativt militant och organiserat internationellt ”prekariat” med gränsöverskridande nätverk. Under de sista åren med trojkans politik växte även medvetenheten bland prekära arbetare i Portugal. De började uppfatta sig själva som en kollektiv aktör. De skapade sina egna utrymmen för självorganisering och utvecklade nära samarbete med fackföreningar och andra sociala rörelser som en del av ”Que se lixe a Trojka”-rörelsen (ungefär ”fuck trojkan”) 2013. Redan innan åtstramningsregeringen föll, hade dessa mobiliseringar lett till ett ”medborgarinitiativ” (ännu en ingrediens i Portugals radikalt demokratiska grundlag) om en ny lag om anställningsavtal som skulle sätta stopp för prekära jobb.
En viktig åtgärd som ingick i överenskommelsen mellan PS och de två partierna till vänster var att minoritetsregeringen skulle sätta stopp för det prekära arbetet inom den offentliga sektorn. Men att implementera detta åtagande var ingen enkel lagstiftnings- eller förvaltningsfråga: det krävde specifik kunskap från de prekära arbetarna själva. Och så påbörjades ett exemplariskt samarbete mellan parlamentariska och sociala aktörer, där självorganisering var en av ingredienserna och där det pågick ett utbyte mellan praktisk och officiell kunskap – något som i själva verket stärkte socialistregeringen i sina förhandlingar med EU.
Vrida EU till vänster?
En fördelaktig maktbalans på det nationella planet leder dock endast till förändring i begränsade delar av samhället. För att åstadkomma strukturella förändringar (exempelvis i finanssystemet eller för att kunna ändra den Europeiska centralbankens regler) krävs att förstärkningen på nationell nivå kombineras med en ändrad maktbalans på europeisk nivå.
Vänsterpolitiker i Portugal är medvetna om att de, som representanter för ett litet land, har en begränsad makt gentemot EU, särskilt om de saknar starkare allierade. Högerregeringens nederlag i Spanien ses i det sammanhanget som en positiv utveckling. Ana Gomes, europaparlamentariker för PS, hoppas att en regering ledd av Jeremy Corbyn i Storbritannien kan förstärka vänsterorienterade projekt i EU:
– Det skulle få en mer dramatisk effekt, vrida EU till vänster, kommenterar hon.
– Dilemmat är att det franska Socialistpartiet knappt existerar och i Italien sitter fascisterna i regeringen. I Tyskland tappar SPD (Socialdemokraterna) i opinionsmätningarna sedan de ingick i ”den stora koalitionen” (med kristdemokraterna reds. anm.), påpekar Ana Gomes.
Även Mariana Vieira Da Silva uttrycker dessa förhoppningar om Storbritannien, om än mer försiktigt:
– Jag måste säga att det skulle göra en stor skillnad om beslutet var att stanna kvar i EU och förändra det inifrån.
Portugal kan alltså sägas symbolisera EU:s inre motsättningar: på ena sidan står EU-fördragens regler, på andra sidan står institutionerna och det dagliga beslutsfattandet för att implementerar dem, som i sin tur beror på styrkeförhållandet mellan olika aktörer och de olika inställningar med vilka man tolkar olika problem. Lissabonfördraget, som döpts efter staden där det antogs, består av nyliberala regler som, om de tolkas dogmatiskt, innebär åtstramningspolitik, absoluta restriktioner för social politik och en bestraffande trojka.
Erfarenheten av ”Lissabon-överenskommelsen” som PS förhandlade om för att bilda regering, tyder på att det finns en möjlighet till flexibilitet. Inte för att det skett någon dramatisk ändring i EU:s inställning till åtstramningar, utan för att den rådande maktbalansen mellan EU:s institutioner (och företagens påtryckningar) och nationalstaten (som vanligtvis bara samtycker undergivet) har utmanats.
Det återstår att se hur maktbalansen i Portugal påverkas av det kommande valet i oktober. Såväl valresultaten som civilsamhällets mobiliseringar kommer att avgöra om Portugal nöjer sig med att ha vridit tillbaka trojkans mest brutala åtgärder eller om landet går ett steg längre och breddar den portugisiska statens strukturella förmåga att tillfredsställa sina medborgares behov. l
Fotnot: Denna artikel publicerades på engelska med rubriken ”In and against the European Union? The Portuguese experience of an anti-austerity government in the EU, and its relevance to the UK” av Transnational Institute, i samarbete med London School of Economics and Political Science, Another Europe is Possible och Rosa Luxembug Foundation. Bearbetning och översättning: Florencia Rovira Torres. Författaren tackar Alvarao Vasconcelos, Pedro Bacelar och Catarina Principe, liksom Rosa Luxemburg Foundation och Transnational Institute.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
