BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I slutet av sommaren 2011 påbörjade rebellstyrkor en offensiv som erövrade huvudstaden Tripoli. I oktober fångades Gaddafi och dödades av rebeller, varpå Nationella Övergångsrådet – som erkänts av FN som Libyens representant – förklarade kriget som över. Men kriget fortsatte mellan dels Gaddafilojalister och rebellstyrkor, samt mellan olika rivaliserade miliser som utgjort rebellstyrkorna. Islamiska staten ockuperade för en tid flera landområden. Libyen har idag två olika regeringar och anses ha kollapsat som stat. Området har blivit en av de viktigaste hamnarna för människosmuggling, samt för en lukrativ, pånyttfödd slavhandel, som FN:s säkerhetsråd lovat intervenera mot.
Syrien
De första protesterna direkt riktade mot president Bashar al-Assads regim organiserades i staden Deraa i mars 2011. Protesterna växte och demonstranter sköts ihjäl av statliga styrkor. I maj–juni 2011 kom de första rapporterna om ett väpnat motstånd, i juli 2011 utropades den löst organiserade rebellfronten, Fria syriska armén. Allt större strider uppstod på landsbygden och inne i städer. Efter Gaddafis fall i Libyen ville Ryssland inte se samma sak ske med Assadregimen, som man var allierad med, varför man motsatte sig USA:s linje i FN:s säkerhetsråd om att störta Assad. Kriget malde vidare och rebellfästen skapades.
Det huvudsakliga militära och ekonomiska stödet till rebellerna kom främst från konservativa, samt salafistiska källor i Saudiarabien och Qatar, via södra Turkiet. Under 2012 etablerade både al-Qaida och föregångaren till terrororganisationen IS en närvaro i Syrien genom detta stöd. Kurder i norra Syrien utropade eget självstyre och började strida mot al-Qaida och IS, men inte mot regimen. 2014 bildades en militär allians mellan USA-koalitionen mot IS och kurderna för att trycka undan IS, vilket tillsammans med regimoffensiver ledde till IS fall i slutet av 2017. Utöver Assad och kurderna finns mindre rebellfästen ännu kvar, men mycket få demokratiaktivister har överlevt.
Egypten
Stora protester mot Egyptens auktoritäre president sedan 1981, Hosni Mubarak, började den 25 januari 2011. Demonstrationer av ungdomsaktivister, äldre oppositionskretsar, fackförbund, småpartier och även islamister arrangerades över hela landet. Man krävde frihet, rättvisa och att Mubarakregimen och dess undantagslagar skulle försvinna. Hundratals civila dödades när statliga styrkor attackerade protestläger och demonstrationer, flera gånger inför världspressen. Egyptens utveckling och västvärldens förhållningssätt till det betraktades av många som avgörande för ifall ett demokratiskt genombrott i Mellanöstern och Nordafrika skulle vara möjligt, på grund av Egyptens mycket viktiga inflytande där. Den västallierade Mubarak sågs som en långvarig garant för intressen i regionen. Israels president Shimon Peres uttryckte stöd till Mubarak och Barack Obama efterfrågade först bara en ”ordnad övergång” till demokrati, innan han tog handen från Mubarak. Den 11 februari 2011 avgick den egyptiske presidenten.
Den 28 november 2011 arrangerades parlamentsval för första gången på 30 år i landet. I juni 2012 valdes den islamistiske politikern Mohamed Morsi till president och snart inkluderades flera medlemmar från det kontroversiella, islamistiska Muslimska brödraskapet i regeringen. Allt större protester från liberala och sekulära krafter mot Morsi utbröt, liksom våldsamma sammandrabbningar, fram till att armén grep makten i en kupp sommaren 2013.
I maj 2014 genomfördes presidentval och arméns överbefälhavare Abdel Fattah el-Sisi, som redan kontrollerade landet, valdes till president. Sedan dess har en ständigt auktoritär utveckling från landet rapporterats. I april 2015 återupptog USA sitt långa militära stöd till Egypten.
