Israel har dödat över 1300 palestinier i Gazaremsan bara under de senaste tre veckorna. Dess angrepp fortsätter. FN uppskattar att tre fjärdedelar av de dödade är civila. Det kan förväntas med en befolkning på 1,8 miljoner, där antalet Hamas-medlemmar är cirka 15 000. Israel förnekar inte att man dödat dessa palestinier med hjälp av modern teknik och precisionsvapen, tillhandahållen av världens enda supermakt. Faktum är att Israel inte ens förnekar att de är civila.
Men Israels propagandamaskin hävdar att dessa palestinier ville dö ("en martyrkultur"), iscensatte sin egen död ("döda som gör sig bra på TV") eller var tragiska offer för Hamas utnyttjande av den civila infrastrukturen för militära syften ("mänskliga sköldar"). I samtliga fall försöker den militära makten beskylla offren för sin egen död, anklagar dem för att inte värdera liv och hävdar att denna inställning bottnar i kulturen. I realiteten är det som Israel gör – tillsammans med okritisk massmedia, som utan ifrågasättande accepterar denna diskurs – att avhumanisera palestinierna. Man berövar dem till och med på sin status som offer, och legitimerar oerhörda kränkningar av mänskliga rättigheter och lagöverträdelser.
Det är inte första gången. De ohyggliga bilderna av barns kroppar utan huvud, bestulna på sin oskuld på Gazas stränder är en fruktansvärd upprepning av Israels angrepp på Gaza i november 2012 och vintern 2008–2009. Det är inte enbart den militära taktiken som är densamma, utan även PR-insatserna, och de felaktiga rättsliga argument som ligger till grund för attackerna. Massmedias nyhetsankare accepterar oförklarligt nog dessa argument som fakta.
Nedan bemöter jag fem av Israels återkommande argumentationslinjer:
1) Israel utövar sin rätt till självförsvar
Som ockupationsmakt i Gazaremsan, liksom i de palestinska territorierna i övrigt, har Israel en skyldighet att skydda den civilbefolkning som befinner sig under ockupation. Israel styr genom militära och rättskipande myndigheter i syfte att upprätthålla ordningen, skydda sig själv samt skydda civilbefolkningen under dess ockupation. Israel kan inte ockupera territoriet, och alltså tillskansa sig de befogenheter till självstyre som annars skulle tillkomma palestinierna, och samtidigt förklara krig mot dem. Detta motsägelsefulla agerande, att ockupera ett land och sedan förklara krig mot det, gör den palestinska befolkningen dubbelt utsatt.
De osäkra och instabila förhållanden som råder i Gazaremsan och som palestinierna drabbas av är Israels ansvar. Israel hävdar att det kan åberopa rätten till självförsvar enligt internationell rätt i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan. Den internationella domstolen (ICJ) avvisade dock denna felaktiga rättsliga tolkning i dess rådgivande yttrande från år 2004. ICJ förklarade att en väpnad attack, för att aktivera rätten enligt artikel 51, måste vara hänförlig till en suverän stat, medan de väpnade palestinska attackerna härstammar från inom Israels jurisdiktionella kontroll. Israel har rätt att försvara sig mot raketattacker, men landet måste göra det i enlighet med gällande rätt ifråga om ockupation, och inte krigets lagar. Ockupationens lag tillförsäkrar civilbefolkningen ett mer omfattande skydd. Krigslagar i andra situationer väger istället militära mål mot lidandet för civila. Påståendet att "inget land skulle tolerera raketbeskjutning från ett grannland" är därför både en skenmanöver och grundlöst.
Israel förnekar palestinierna rätten att styra över och skydda sig själva, medan man samtidigt åberopar rätten till självförsvar. Det här är en gåta, och ett brott mot internationell rätt, som Israel medvetet skapat för att undgå ansvar.
2) Israel drog sig ur Gaza 2005
Israel påstår att dess ockupation av Gazaremsan slutade i och med det ensidiga tillbakadragandet av dess bosättarbefolkning år 2005. Israel förklarade därefter Gazaremsan vara "fientligt territorium" och förklarade krig mot dess befolkning. Men inget av detta är försvarbart. Fastän Israel drog tillbaka 8.000 bosättare samt den militära infrastruktur som skyddade dessas illegala närvaro, har Israel behållit faktisk kontroll över Gazaremsan och är således alltjämt en ockupationsmakt enligt den definition som följer av Haagreglernas artikel 42. Än idag behåller Israel kontrollen över territoriets luftrum, dess territorialvatten, elektromagnetiska sfär, befolkningsregister liksom över rörligheten för alla varor och för människor.
Israel hävdar att tillbakadragandet från Gaza illustrerar att ett slut på ockupationen inte kommer att skapa fred. Några har sträckt sig så långt som till att säga att palestinierna förslösat sin möjlighet att bygga ett himmelrike, för att istället bygga en fristad för terrorism. Dessa argument syftar till att fördunkla Israels ansvar i Gazaremsan samt på Västbanken. Som premiärminister Netanyahu en gång uttryckte det: Israel måste se till att inte "få ett ytterligare Gaza i Judéen och Samarien .... Jag tror att det israeliska folket nu förstår vad jag alltid säger: Att det inte får uppstå en situation, enligt något avtal, där vi släpper kontrollen av säkerheten över territoriet väster om floden Jordan".
Palestinierna har ännu inte upplevt en dag av självstyre. Israel införde omedelbart en belägring av Gazaremsan när Hamas vann parlamentsvalet i januari 2006, och förstärkte den när Hamas utmanövrerade Fatah i juni 2007. Belägringen har skapat en "humanitär katastrof" i Gazaremsan. Invånarna har inte tillgång till rent vatten, elektricitet eller möjlighet att möta ens de mest angelägna medicinska behov. Världshälsoorganisationen har förklarat att Gazaremsan kommer att vara en plats som är omöjlig att leva på år 2020. Inte nog med att Israel alltså inte avslutade sin ockupation, utan därtill har man skapat en situation i vilken palestinierna inte kan överleva i längden.
3) Denna israeliska operation har, såsom andra, orsakats av raketer från Gaza
Israel hävdar att dess nuvarande och tidigare krig mot den palestinska befolkningen i Gaza har varit ett svar på raketbeskjutning. Empiriska bevis från 2008, 2012 och 2014 motbevisar detta påstående. För det första har, enligt Israels utrikesministerium, den största minskningen av raketbeskjutning åstadkommits genom diplomatiska snarare än militära medel. Statistiken visar att Hamas raketbeskjutning ökar som svar på israeliska militära attacker och minskar i direkt korrelation till dem. Vapenvilor är det som bidragit mest till säkerhet i regionen.
Under de fyra månader av vapenvila som förhandlades fram av Egypten 2008, minskade militanta palestinier antalet raketer från Gaza till noll eller enstaka. Trots relativ trygghet och lugn, bröt Israel vapenvilan för att påbörja den beryktade mark- och luftburna offensiven som dödade 1400 palestinier under tjugotvå dagar. I november 2012 bröt Israel – genom den utomrättsliga avrättningen av den dåvarande chefen för Hamas militära gren i Gaza Ahmad Jabari medan denne granskade villkoren för en diplomatisk lösning – återigen den vapenvila som föregick den åtta dagar långa luftburna offensiv som dödade 132 palestinier.
Omedelbart före Israels senaste operation, utgjorde Hamas raket- och granatattacker inte ett hot mot Israel. Israel provocerade medvetet fram detta krig mot Hamas. Utan att kunna presentera ens en tillstymmelse till bevis anklagade Israel den politiska grenen av Hamas för kidnappningen och morden på tre bosättare nära Hebron. Fyra veckor och nästan 1300 liv senare, har Israel ännu inte lagt fram några bevis som visar på Hamas inblandning. Under tio dagar av Operation Brothers Keeper på Västbanken arresterade Israel cirka 800 palestinier utan brottsanklagelse eller rättegång. Man dödade nio civila och plundrade nästan 1 300 bostäder, samt kommersiella och offentliga byggnader. Israels militära operation angrep de Hamasmedlemmar som frisläpptes i samband med fångutväxlingsavtalet under 2011 då den israeliska soldaten Gilad Shalit släpptes. Det är dessa israeliska provokationer som föranlett Hamas raketbeskjutning, vilken Israel nu påstår inte gav utrymme för något annat val än en ohygglig militär operation.
4) Israel undviker civila offer, men Hamas mål är att döda civila
Hamas har tillgång till simpel vapenteknologi, utan precisionsförmåga. Hamas raketattacker strider därför ipso facto mot distinktionsprincipen (övers.anm: att skilja mellan civila och militära mål), eftersom alla dessa attacker är urskillningslösa. Detta har inte förnekats. Men Israel skulle dock inte vara mer toleranta mot Hamas om Hamas strikt riktade in sig mot militära mål, så som vi kunnat bevittna på senare tid. Israel anser att Hamas och alla dess former av motstånd, beväpnat eller inte, är illegitima.
Det kan kontrasteras mot att Israel har den elfte mest kraftfulla militärmakten i världen, tveklöst den i särklass starkaste i Mellanöstern, och är en kärnvapenmakt som inte ratificerat icke-spridningsavtalet och har precisionsvapenteknologi. Med hjälp av drönare, F-16-plan och en arsenal av modern vapenteknologi har Israel förmågan att rikta angrepp mot enskilda individer och därigenom undvika civila offer. Men i stället för att undvika dem, har Israel upprepade gånger riktat in sig mot civila såsom en del av sina militära operationer.
Dahiya-läran är central för dessa operationer och stammar ur Israels urskillningslösa attacker mot Libanon 2006. Generalmajor Gadi Eizenkot har sagt att detta skulle tillämpas även på andra platser:
"Det som hände i Dahiya-kvarteret i Beirut under 2006 kommer att ske i varje by från vilken Israel beskjuts. Vi kommer att utöva oproportionerligt våld mot dem och orsaka stor skada och förstörelse där. Ur vår synvinkel är dessa inte civila byar, de är militärbaser."
Israel har hållit fast vid detta löfte. 2009 års rapport efter FN:s undersökningsuppdrag efter Gazakonflikten, mer känd som Goldstone-rapporten, konstaterade "utifrån en granskning av de förhållanden som kunnat bevittnas på plats, att det som föreskrivits såsom den bästa strategin förefaller ha varit precis vad som också tillämpats i praktiken".
Enligt National Lawyers Guild, Physicians for Human Rights-Israel, Human Rights Watch och Amnesty International, riktade Israel attacker direkt mot civila, eller orsakade genom vårdslöshet civila dödsoffer under Operation Gjutet Bly. Tvärtemot att undvika civila dödsoffer, anser Israel dem i praktiken vara legitima mål.
5) Hamas gömmer sina vapen i hem, moskéer och skolor och använder mänskliga sköldar
Detta är utan tvekan ett av Israels mest försåtliga påståenden, eftersom det innebär att palestinierna anklagas för sin egen död och berövar dem till och med sin status som offer. Israel framställde samma argument i sitt krig mot Libanon 2006 och i dess krig mot palestinierna under 2008. Militärens tecknade propagandabilder till trots har Israel alltjämt att faktiskt visa att Hamas har använt civil infrastruktur för att förvara militära vapen. I de två fall där Hamas faktiskt förvarat vapen i UNRWA:s skolor har skolorna varit tomma. UNRWA upptäckte raketerna och fördömde offentligt den kränkning som överträdelsen innebar.
Internationella människorättsorganisationer som har undersökt dessa påståenden har konstaterat att de inte är sanna. Den höga dödssiffran i Israels krig mot Libanon 2006 har de tillskrivit Israels urskillningslösa attacker. Human Rights Watch konstaterar:
"De bevis Human Rights Watch funnit i sina undersökningar av förhållandena på plats motbevisar argument ... vi fann starka bevis för att Hizbollah lagrat merparten av sina raketer i bunkrar och vapenlager i obebodda fält och dalar, att Hizbollahs soldater i de allra flesta fall lämnade befolkade civila områden så snart striderna började, samt att Hizbollah avfyrade de allra flesta av sina raketer från i förväg iordningställda platser utanför byarna."
I själva verket är det enbart israeliska soldater som systematiskt använt palestinier som mänskliga sköldar. Alltsedan Israels militära räd mot Västbanken år 2002 har det använt palestinier som mänskliga sköldar genom att binda fast unga palestinier på huvarna till sina bilar, eller tvinga dem att gå in i ett hem där en potentiell militant kan gömma sig.
Även under antagande att Israels påståenden var rimliga, så är Israel enligt humanitär rätt förpliktat att undvika civila offer som "skulle vara för omfattande i förhållande till de konkreta och direkta militära fördelar som kan förväntas nås". En krigförande makt måste kunna säkerställa om civila eller civil infrastruktur kan räknas som ett militärt mål. Vid tvivel gällande "om ett objekt som normalt är avsett för civila ändamål, till exempel en religiös plats, ett hus eller annan bostad eller en skola, används i syfte att effektivt bidra till militära åtgärder, ska de förutsättas inte ha en sådan användning".
Under den över tre veckor långa militära operationen har Israel demolerat tusentals bostäder, åtminstone ett dussin med familjer inuti, förstört sjukhus och kliniker, delvis skadat både moskéer och kyrkor, delvis eller helt förstört regeringsbyggnader, skadat tusentals och dödat över 1300 palestinier. Redan vid anblicken av dem visar dessa siffror på Israels flagranta brott mot humanitär rätt, sådana som uppgår till krigsbrott.
Bortom uppräkningen av dödsoffer, bortom att hänföra sig till lag, vilken är en maktens produkt, är den fråga som bör ställas denna: Vad är Israels slutmål? Vad skulle det betyda om Hamas och Islamiska Jihad grävt tunnlar under hela Gazaremsan – vilket de uppenbart inte har gjort, men låt oss anta att de gjort det för diskussionens skull. Enligt Israels logik är alla Gazas 1,8 miljoner palestinier då mänskliga sköldar genom att ha fötts som palestinier i Gaza. Lösningen är att förstöra den 360 kvadratkilometer stora landremsan, i förväntan att en åseende värld ska acceptera denna katastrofala förlust som varande en bieffekt. Detta är endast möjligt genom en inramning och acceptans av avhumaniseringen av palestinska liv. Trots det absurda i detta förslag, är det precis vad det israeliska samhället manar sitt militära ledarskap att göra. Israel kan inte bomba palestinierna till underkastelse, och i synnerhet kan man inte bomba dem till fred.
Artikeln har tidigare publicerats på nyhetssajten thenation.com.
