Det andra är att många av dessa människor besitter en olycksalig uppsättning karaktärsdrag: oärlighet, klasslojalitet och en avsaknad av principer. Så hur är det med vår sittande premiärminister? Vad driver honom? Vad gör det möjligt för sådana människor att styra oss? Det är viktigt att vi förstår det system som har förgiftat livet i det här landet i över ett århundrade.
Jag tror att jag förstår det bättre än de flesta, för det finns en stor likhet mellan de omständigheter som kan ha definierat såväl Boris Johnsons barndom som min egen. Vi har båda uthärdat en besynnerligt brittisk form av övergrepp, en som är nära kopplad till maktens natur i det här landet: vi skickades iväg på internatskola när vi var väldigt unga.
Han var något äldre än jag (han var elva år, jag åtta), men skickades, som så många andra pojkar, bort efter ett betydande familjetrauma. Jag trodde inte att en skola kunde vara värre än min första internatskola, Elstree, men de berättelser som kommit fram från hans – Ashdown House – i den aktuella oberoende utredningen om sexuella övergrepp mot barn, tyder på att den lyckades med denna osannolika bedrift.
Under den period då Johnson var elev där, framkommer det i utredningen, var pedofili normaliserat. Som journalisten Alex Renton, en annan före detta elev, rapporterar, så var rektorn en elak sadist som fann nöje i att slå så många pojkar som möjligt, och han bestraffade dem som försökte anmäla sexuella angrepp och andra former av övergrepp.
Johnson var till en början extremt fientligt inställd till utredningen, han beskrev den som ”pengar i sjön”, men senare bad han andra tidigare elever om ursäkt. Han har godtagit att sexuella övergrepp förekom på skolan, men säger att han själv inte såg något. En övergreppskultur påverkar dock alla, på ett eller annat sätt.
När jag var i 30-årsåldern träffade jag den man som varit den värsta mobbaren vid min första internatskola. Han var frispråkig och skamsen. Han förklarade att han hade utnyttjats sexuellt av lärare och äldre pojkar, som agerat i samförstånd. Att plåga yngre elever var hans sätt att återta makten.
Psykoterapeuten Joy Schaverien listar en uppsättning symtom som hon kallar ”internatskolesyndromet”. Att tidigt börja på internat, menar hon, har liknande effekter som att omhändertas av myndigheter, men med den extra twisten att det skett på föräldrarnas begäran. Att för tidigt skiljas från sin familj ”kan orsaka djupgående utvecklingsskador”.
Rättfärdigandet av att tidigt skicka barn på internat bygger på en kolossal, men vanlig, missuppfattning. Då fysiska prövningar i barndomen gör en fysiskt tålig, trodde grundarna av systemet att emotionella prövningar måste göra en emotionellt tålig. Det är tvärtom. De orsakar psykologiska skador som läker först efter åratal av kärlek och terapi.
Men om det är två saker man lär sig av att skickas iväg på internatskola, så är det att man inte kan lita på kärlek och att man aldrig ska erkänna att man behöver hjälp.
Min första kväll på internatskolan kände jag mig fullkomligt ensam. Jag var chockad, rädd och led av svår hemlängtan, men jag märkte snart att om jag uttryckte de här känslorna så fick jag varken hjälp eller tröst, utan möttes av en skadeglad, rovlysten fascination.
De äldre pojkarna, som själva var utsatta, visste precis var ens svagheter låg. Vi fick en kvälls respit, därefter var mobbningen obeveklig, dag som natt. Det var förkrossande. Det förekom ingen själavård alls. Personalen såg på med likgiltighet när livet rasade samman för de små barn som de anförtrotts. De ansåg att vi skulle sjunka eller simma. (Samma filosofi tillämpades för övrigt gällande simning: icke-simmare kastades ned i den djupa änden av en ouppvärmd bassäng i mars.)
Jag utestängdes från allt jag kände till och älskade. Framför allt så utestängde jag själv mina känslor. När känslouttryck är farliga, och när man ständigt får höra att det här hemska som sker är för ens eget bästa, lär man sig snabbt att dölja sina riktiga känslor, till och med för sig själv. Med andra ord så lär man sig den djupaste formen av oärlighet. Den här falskheten blir en vana: om man ljuger för sig själv varje dag, blir det ens andra natur att ljuga för andra.
Man bygger upp ett skal, en karaktär vars syfte är att ge sken av självförtroende och styrka, medan insidan är rädsla och flykt och ilska. Skalet kan ta sig i uttryck som obeveklig reservation, oreserverad charm, fumlig excentricitet, eller en kombination av alla tre. Men därunder söker man desperat efter bekräftelse. Det enklaste sättet att nå det är att föreställa sig att man kan styra sina känslor genom att styra andra människor. Undertryckta människor förtrycker andra människor.
Som vuxen ställs man inför ett obönhörligt val: att fortsätta vara den person som det här systemet försökte skapa, och rättfärdiga och reproducera dess grymheter, eller att ägna en stor del av livet åt det plågsamma att glömma bort vad det lärt en, och lära sig att vara ärlig igen: att möta sina egna känslor utan förnekelse, att återupptäcka kärlek och tillit. Med andra ord: man måste antingen ifrågasätta nästan inget eller ifrågasätta nästan allt.
Trots att bara ett litet antal människor genomgått det här systemet, så drabbar det en hel nation. Många mäktiga politiker kommer ur denna skadade kast: David Cameron, till exempel, var sju år när han skickades iväg på internat. Vi kommer inte att bygga ett vänligare, mer inkluderande land förrän vi förstår dess besynnerliga grymheter.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. Översättning: Jenny Cleveson
