Under de många åren av militärdiktatur var Aung San Suu Kyi hoppet för Myanmars befolkning, det var hon som skulle rädda landet från generalerna, hon skulle vara den som införde demokrati. När hon 1990 fick Nobels fredspris hade jublet och hennes popularitet inga gränser även om hon själv sedan många år satt i husarrest.

Fick inte kalla sig president

Efter ekonomiska kriser och utländska sanktioner hade den styrande militären inget annat val än att tillåta fria val och Aung San Suu Kyi och hennes parti National League for Democracy, NLD, vann en jordskredsseger och själv fick hon titeln statskansler – eftersom generalerna inte tillät henne att kalla sig president.

Men redan då tvingades hon att kompromissa med militären; en ny konstitution som NLD godkände hade införts och enligt den hade krigsmakten rätt att stoppa varje försök till förändring av konstitutionen, eftersom generalerna var garanterade så många platser i parlamentet att det inte gick att uppnå den majoritet som krävdes utan deras stöd för förslagen.

I Myanmar var hennes ställning och popularitet enorm vilket bevisades i valen 2015 och 2020, men i övriga världen sågs hon som en svikare som var så beroende av militären att hon inte kunde protestera ens mot dess mest frapperande illgärningar. Många krävde att hon skulle fråntas sitt Nobelpris.

Försvarade folkmord

Bakom låg naturligtvis folkmorden och tvångsförvisningarna av framför allt den lilla muslimska folkgruppen rohingya. När militären, under förevändning av att vissa rohingyer var beväpnade, slog till med full kraft mot dem; mördade och våldtog tusentals och tvingade cirka 800 000 att i dödsmarscher lämna landet var Aung San Suu Kyi inte bara tyst, hon försvarade till och med militären.

Till FN och internationell press sa hon att det handlade om en intern konflikt i Myanmar och att övriga världen inte borde lägga sig i.

Många bedömare hävdar att Aung San Suu Kyi var tvungen att utrycka sig så för att förhindra en militärkupp, men sanningen är mer komplicerad än så. Hon kommer från den yttersta burmesiska eliten, hennes far var ledande i befrielsen från den brittiska kolonialismen och hon är en av ledarna för den nationalistiska buddistiska majoriteten i landet. Inom den hade eller har inte rohingyer något större värde utan ses som en främmande grupp människor utan rätt att leva i Myanmar.

Hat och fördomar

Bright Islam, en rohingysk aktivist, säger till Dagens ETC:

– Vi märkte inget positivt efter NLD:s och Aung San Suu Kyis valsegrar, förtrycket av oss fortsatte på precis samma sätt som tidigare. Vi fortsatte vara instängda i fångläger, utsatta för ständiga övergrepp av den buddistiska majoriteten och helt rättslösa även efter att hon blivit statskansler.

Myanmars buddistiska majoritet präglas av stort hat och djupgående fördomar mot rohingyerna, närmast att jämföra med romers situation i en rad länder. De betraktas som smutsiga, tjuvaktiga, opålitliga och obildbara av stora delar majoritetsgrupperna i landet. Som utländsk besökare blir man även av progressiva i Myanmar uppmanad att inte prata om rohingyer, det stör stämningen.

Sedan hon kommit till makten höll sig Aung San Suu Kyi nära den militära makten, hon insåg att hennes och NLD:s ställning var beroende av gott förhållande. Krigsmakten har inte bara den yttersta politiska och repressiva makten i landet, utan också den ekonomiska. Företagen ägs av en kombination av generalerna och krigsmakten i sig självt.

Får stöd av grannländerna

Ekonomiskt är militären totalt dominerande i Myanmar, både i kraft av eget ägande och genom den vidspridda korruptionen. Som garant för en förutsägbar utveckling och status quo i hela området har krigsmakten ett starkt stöd i närområdet. Många av länderna är auktoritärt styrda stater eller militärdiktaturer som Thailand och de har alla minoritetsgrupper inom sina länder, minoriteter som vill ha antingen självständighet eller ett ökat självstyre.

Viktigast av alla är Kina. När Myanmar efter förföljelserna av rohingyer drabbas av en rad sanktioner valde man att istället söka sig till Kina som inte hade några problem med att ge krediter och kraftigt utöka handelsutbytet. Märkbart är att varken Kina, Thailand, Kambodja eller Filippinerna har fördömt militärkuppen.

Allt detta kände naturligtvis Aung San Suu Kyi till och när hon genom sin jordskredsseger i det senaste valet, militärernas parti blev nära nog utraderat, lade grunden till en förhoppning bland folket i Myanmar om att militärernas makt skulle beskäras var hennes tid vid makten avslutad. Det mesta talar för att hon själv aldrig på allvar trott att ett verkligt övertagande av makten var möjlig.