Jag har inte åkt hit för att rapportera, men kan inte sluta anteckna allt som hela tiden händer. Den dragkamp om framtiden som pågår mellan å ena sidan unga som gamla demokratiaktivister och å andra sidan ett icke folkvalt styre som är trogen Kinas kommunistiska parti, präglar precis allting.

1. Trängseln

Det kanske minst slående, men ändå så oerhört talande: Trängseln. Min dotter vill gå på Night market för att handla prylar och tingeltangel. En upplevelse som brukar vara närmast olidlig. Över en kilometer marknad sträcker sig längs Temple Street, med elektronik av tveksam kvalitet, sjalar, ”märkesskor”, kepsar, souvenirer och leksaker – ofta med ljud. Alltihop mynnar ut i en gata, där en blandning av karaokesång i små tält och bord med spådamer tar vid. Stegvidden måste anpassas efter den enorma trängsel som brukar råda, att ta sig denna dryga kilometer brukar ta sin tid. Den här gången promenerar vi raskt igenom marknaden på mindre än en kvart. Man kan vända sig om utan at knuffa till någon och risken att tappa bort varandra är minimal. Det är helt enkelt inte i närheten så mycket folk som det brukar vara. Protesterna, som pågått sedan i juni, har haft stora effekter på turismen till staden. I augusti var besökssiffrorna de sämsta på 16 år. Turismen från Fastlandskina är särskilt drabbad. Enligt The Economist kom i augusti 2,8 miljoner kinesiska turister till Hongkong. Det kan låta mycket, men det är ett tapp på två miljoner kinesiska turister jämfört med förra året. Och det märks. Vi tar med vår dotter till nöjesfältet Ocean Park och behöver inte köa till karusellerna. Många kiosker och lotteristånd är inte ens öppna. Den Halloween-fest som är ett av parkens årliga stora evenemang, där hela parken förvandlas till en enda enorm spöklik jaktmark, där personal utklädd till tänderna skrämmer besökarna, är inställd. Personalen har hotat med strejk på grund av att de upplevt sig censurerade i de delar av Halloweenshowen som drev med aktuella politiska händelser. Det vilar något sorgligt över öde tivolin och det är tydligt att det protesterna kostar staden i rent ekonomiska termer, måste vara högst kännbart.

2. Kreativiteten

Det demonstreras varje dag, på något sätt, någonstans i staden, under de tio dagar jag befinner mig i Hongkong. Kreativiteten är enorm. Människor demonstrerar på väg till sina jobb. Demonstranter samlas vid olika tunnelbanestationer för att gemensamt promenera till sina jobb. Morgonpendlingen förvandlas till en protest där de går tillsammans med andra, många med maskering eller munskydd, och ropar slagord hela vägen till jobbet. När de möter ett protesttåg åt motsatt håll delas high fives ut. ”Jag behöver jobba, men jag behöver rädda Hongkong mer”, står det på en av skyltarna får jag veta. Sedan några veckor tillbaka råder det maskeringsförbud vid demonstrationer, något som möjliggjorts av att Hongkongs ledare Carrie Lam har använt sig av en undantagslag från det gamla brittiska kolonialstyret som inte använts på 50 år. De som bryter mot maskeringsförbudet riskerar ett år i fängelse. Men snarare än den avskräckande effekt som ledningen trodde att förbudet skulle ha, har maskeringsförbudet blivit en ny politisk fråga för proteströrelsen att samlas kring. Och många försitter inte en chans att protestera mot förbudet. Studenter tar examen iklädda Guy Fawkes-masker, på Halloween flyter festligheter och protester samman i bardistriktet, där Halloweenförklädnader används som demonstrationsmaskering.

Sättet att demonstrera har förändrats om man jämför med paraplyprotesterna. Jag var i Hongkong hösten 2014 när de pågick som allra intensivast. Jag såg Joshua Wong hålla tal stående i en rabatt. Paraplyprotesterna utgick från Ocuppy-modellen. Demonstranterna belägrade olika centrala delar av staden, bland annat regeringskvarteret, och hindrade trafiken. Det var otroligt städat och välorganiserat. Demonstranterna samlade in skräp och sorterade det avfall som belägringen orsakade. De la stor vikt vid att inte orsaka störningar för ”vanligt folk”. Nu flödar proteströrelsen runt i staden och vandalisering och våldsamma sammandrabbningar med polis är betydligt mer vanligt, även om fredliga demonstrationer fortfarande är regel. 2014 handlade protesterna om valsystemet. Trots löften om att Hongkong under ”ett land – två system”-modellen skulle röra sig mot demokrati, la Kina fram en reform av valsystemet som innebar att medborgarna skulle få välja mellan tre kandidater till ledarposten, alla på förhand godkända av Peking. Paraplyrörelsen ockuperade gatorna i 79 dagar i en civil olydnads-aktion för demokrati i Hongkong och flera av rörelsens förgrundsfigurer prövade sedan även den parlamentariska vägen. Sex demokratiaktivister från rörelsen har sedan paraplyprotesterna blivit valda till beslutande församlingar på olika nivåer i Hongkong och sedan diskvalificerats.

Det här är en demokratirörelse som har testat alla vägar – från fredliga sittprotester, strejker och skolstrejker, till den parlamentariska vägen – men som hela tiden möts av en kompakt mur. Det är också en rörelse av unga människor som har lärt sig mer och mer om protester och folkrörelsearbete för varje gång. Joshua Wong, som har blivit ett av rörelsens ansikten, var 14 år när han grundade Scholarism, 2011, som tog kampen mot planerna på att göra läroplanen Kinapatriotisk. Han blev ett namn under paraplyprotesterna och har dessutom hunnit avtjäna ett fängelsestraff. Först i år blev han tillräckligt gammal för att ställa upp i allmänna val på den lokala nivån, vilket han gjorde. Under dagarna i Hongkong kommer beslutet att han diskvalificerats från att kandidera. Kina går dessutom återigen ut med planer på att införa patriotism i skolundervisningen som ett svar på att Hongkongs unga kräver självbestämmande. Kina återaktualiserar med andra ord just den fråga som politiserade många av dagens demonstranter i deras tidiga tonår.

På helgerna blir demonstrationerna som störst. Min man och jag bestämmer oss för att ta oss till Victoria Park där det samlas till stor demonstration. På vägen mot parken står en grupp kvinnor i gula västar med ett hjärta på vänster sida. Jag frågar om de är sjukvårdare.

– Vi är ute för att skydda barnen, berättar en kvinna som inte vid uppge sitt namn eller fotograferas. Med barnen menar hon demonstranterna, varav många ser ut att vara i tonåren eller 20-årsåldern.

– Vi ställer oss mellan dem och polisen, förklarar hon.

Kvinnorna, varav de flesta är i 50-årsåldern, är utrustade med hjälmar och gasmasker och håller varandras händer. De avvaktar i väntan på att något ska hända. Majoriteten av de vi ser demonstrera är unga, men alla åldrar är representerade.

Plötsligt bildar kravallpoliserna en mur. De ställer sig i två täta rader och smäller ner sina sköldar hårt i marken. Vi kommer inte att nå parken den här vägen. Vi backar tillsammans med en grupp människor uppför en trapp in i en galleria, men ovanför oss börjar en järnjalusi sänkas ned. Affärer och gallerior stänger och vi bestämmer oss för att lämna denna gata, som börjar kännas allt mer instängd. Kommer tårgasen, finns ingenstans att fly. Vi vänder och går in på en annan gata, men stoppas av en ung demonstrant.

– Gå inte ditåt, de har redan skjutit massor av tårgas därborta.

Flera gånger kommer unga demonstranter fram till oss och tipsar om olika sätt vi kan sätta oss i säkerhet, var vi kan få tag i en taxi om vi vill lämna området, eller vilken väg vi ska ta för att komma bort från oroligheterna.

– Ni är inte säkra här, säger de. Men sin egen säkerhet verkar de inte bry sig om.

När vi når parken genom andra vägar har demonstranterna redan skingrats och många har gripits, bland annat en äldre pro-demokratisk lokalpolitiker. Bilderna på gripandet av den äldre mannen är brutala. Han trycks ned mot marken av batonger och knän. Nu är demonstrationen istället överallt. Bara en gata bort väller demonstranter fram. ”Var vatten” är ett av rörelsen motton och de flödar runt i staden och dyker upp på nya ställen hela tiden, i takt med att notifikationer om var polisen befinner sig och vart demonstranterna ska röra sig tickar fram på Twitter och Telegram.

3. Luften

Det luktar tårgas här och var i staden och vid pendeltågsstationen Mong kok east ligger en hemlös man och sover med en gasmask på sig. Jag ser gatuförsäljare som har gasmasker löst hängande runt halsen, för att vara beredda. Hongkongs luftkvalitet har länge varit ett problem. Trots att de tysta Teslorna är en vanlig syn har även högljudda dieselbussar sin plats i stadsbilden. 2014 när paraplyrörelsen med occupy-taktik stängde ner några av stadens mest trafikerade väga rapporterades tydliga förbättringar i luftkvaliteten, enligt den lokala NGO:n Clean air network. Detta då stora områden blev bilfria. Och när demonstranterna skingrades försämrades åter luftkvaliteten i Admiralty, Central och Mong kok. Årets protester har dock inte samma facit. Då polisen varit betydligt mer frikostig med sitt användande av tårgas denna gång är bilden en annan. Uppemot 88 procent av stadens invånare har exponerats för tårgas, då polisen avfyrat omkring 6 000 rundor tårgas. Inte bara mot demonstranter, det har även skjutits i lägenhetskomplex, butiker och mot grupper av journalister som är väldigt synliga i och med att de oftast bär neongula pressvästar.

4. De blåa och de gula

När man inte ses så ofta går mycket av samtalet till en början ut på att uppdatera sig. Hur är det med din mamma, dina syskon, hur är det med den och den. Jag frågar ut en av mina vänner om olika personer som jag genom åren har träffat under Hongkong-besöken.

– Vi umgås inte så mycket längre, berättar hon om en av alla dessa bekanta.

– Hon har blivit väldigt blå, förklarar hon.

Skiljelinjen som går genom staden har färger. Gula är de som stödjer demonstranterna, blå är de som stödjer regeringen och i förlängningen Kina. Min vän berättar att det är svårt att umgås med vänner som visat sig vara blåa. Även om de försöker att undvika att prata politik, så kommer de förr eller senare in på protesterna och då blir det svårt.

– Man står så otroligt långt ifrån varandra.

Skiljelinjerna går också genom familjer, en blå mamma och en gul dotter, en blå bror och en gul syster. Min vän förklarar att filterbubblorna i de olika grupperna ser totalt olika ut. I den blåa filterbubblan delas bilder och videoklipp på demonstranter som vandaliserar eller är våldsamma. I den gula delas klipp efter klipp där polisen brutalt griper och misshandlar demonstranter, barn som drabbats av tårgasen, journalister som pepparsprayas av kravallutrustad polis.

– Man får helt olika bilder av vad det är som händer, säger hon.

Även butiker och restauranger tar ställning. På gula ställen syns ofta så kallade Lennon-väggar. Mängder av post-it-lappar i olika färger bildar en mosaik med slagord, budskap eller teckningar. När vi ska handla snacks till en fotbollsmatch vi ska se på kvällen, måste vi gå en omväg.

– Där brukade vi handla förut, men det gör vi inte längre, de stödjer Kina, säger min vän.

Men mer än en delad stad, så är det en politiserad stad. På gatorna syns slagord som hämtats från allt ifrån Katniss Everdeen i filmen ”Hunger games” (”If we burn you burn with us”) till Greta Thunberg (”How dare you?”) till John Lennon (”You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one”). Internetkulturens inflytande är också tydligt. Grodan Pepe – seriegrodan som kidnappades av alternativhögern vilket fick skaparen Matt Furie att ta livet av Pepe i en seriestrip – har nu blivit maskerad demokratikämpe och Pewdiepies jämförelse mellan Xi Jinping och Nalle Puh har demonstranterna inte missat.

Min vän har aldrig brytt sig om politik och vanligtvis mest ryckt på axlarna när jag har frågat om hur hon ser på Kina eller Hongkongs framtid. Nu tar hon tydlig ställning.

– Jag är gul. Milt gul, lägger hon till.

Hon förklarar att hon inte stödjer allt demonstranterna gör, men hon stödjer dem i sak och hon har reagerat kraftigt på polisbrutaliteten.

– Polisen går alldeles för långt, säger hon.

5. Gentrifieringen

Något annat som är tydligt, utöver den politiska kamp som utspelar sig, är de fysiska förändringar staden genomgår. Nya glänsande Adidas-butiker och Starbucks har dykt upp i takt med att fastighetspriser skjuter i höjden. Hongkong är en av världens dyraste städer att leva i. Det har, tillsammans med avsaknad av sanktioner för oseriösa hyresvärdar, skapat en vilda västern på bostadsmarknaden. Bostadsytorna krymper och priserna ökar. Uppdelade lägenheter, så kallade subdivided appartments, har blivit vanliga. Det är lägenheter som har delats in i flera mycket små lägenheter, ofta på mindre än 10 kvadratmeter, där hela familjer kan bo. Så kallade coffin homes och cage homes, har också dykt upp. Det är hem bestående av endast en sovplats i en våningssäng, där du kan låsa om dig med hjälp av ett galler. Ett knep för att se om ett hus har delats upp i subdivided appartments eller coffinhomes är att titta på antalet luftkonditioneringsenheter på fasaden, får jag veta när jag pratar med en man som vill kalla sig SP. Han arrangerar alternativa stadsvandringar för att berätta om Hongkong bortom turistgatorna, som bostadskrisens Hongkong och protesternas Hongkong. Om det sitter luftkontitioneringsenheter i varje fönster så är det ett tecken på att det döljs uppdelade lägenheter innanför fasaden. Det hela är förstås otroligt brandfarligt och inte lagligt. I Sham Shui Po, ett av Hongkongs fattigaste områden, sitter lufktonditioneringsenheterna tätt på var och vartannat hus. Här syns också plåtskjul på taken, något som SP berättar är ett sätt för fastighetsägare att hitta ytterligare några kvadratmeter att hyra ut. Problemet är bara att i ett plåtskjul kan du inte vistas så fort solen har gått upp, under stora delar av året, då det blir som en ugn därinne. SP berättar att många människor man ser ligga och vila på gatorna, inte är hemlösa. Många har någon typ av boende, men boendet är av så otroligt låg kvalitet att de inte vill vara där mer än nödvändigt. Bostadskrisen påverkar inte bara de fattigaste i staden. Att hitta en bostad som går att ha råd med är svårt även för medelklassen. Välutbildade 30-åringar med jobb bor kvar i våningssängar hemma hos sina föräldrar. SP berättar att hans son och sonhustru ska flytta in hos honom, i hans lägenhet som han köpte för 20 år sedan, när det ännu gick att spara ihop till en bostad.

Har bostadskrisen och gentrifieringen något med protesterna att göra? SP menar att bostadskrisen påverkar protesterna på två sätt. Dels genom att i Hongkongs invånare inte kan göra något för att ändra på den politik som drivit fram krisen, då valsystemet är så pass styrt av Kina. Och dels genom att unga på grund av svårigheterna att ha råd med en bostad, inte känner något framtidshopp.

– Har du ingen framtid, har du inget att förlora, då kan du riskera ganska mycket för det politiska målet.

En generation som inte har något att förlora möter en av världens mest repressiva stormakter i uthålliga protester som orsakar mer och mer ekonomisk skada för var dag som går. Poliserna är många, gripandena är många, tårgasförråden verkar outtömliga. Samtidigt ger synen av de framvällande demonstranterna, så många, så modiga och så beslutsamma en känsla av ostoppbarhet. Det är på samma gång vackert som väldigt, väldigt skrämmande. Det är en rörelse som inte kommer låta sig stoppas, mot en stormakt som inte kommer att vilja gå dem till mötes. Då återstår bara brutal repression.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.