Luis Thielemann är historiker och forskar på sociala rörelser i Chile vid Finisterre Universitetet i Santiago. Han talade med ETC om protesterna som pågått i två veckor.

– Det vi ser i Chile just nu är ett uppror. Det är den rätta historiska benämningen. Jag vågar säga att det handlar om det största och mest våldsamma folkliga upproret i Chiles historia. Det startades av en höjning av biljettpriset på kollektivtrafiken som motsvarar ungefär 40 svenska öre, men det var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Faktum är att ungefär 30 procent av Santiagos befolkning sedan länge använder kollektivtrafiken utan att betala, helt enkelt för att man inte har råd. Staten svarade för ungefär tio år sedan med att sätta ut vakter och kontrollanter.

En vecka innan de stora protesterna där flera tunnelbanestationer förstördes hade elever från gymnasieskolor börjat protestera mot höjningen genom att genomföra massplankningar i tunnelbanan. De kallade det ”massflykter”, ”evasión”, en referens till ”evasión fiscal”, alltså skatteflykt, ett brott som många chilenska företagare gjort sig skyldiga till men inte straffats för.

–  Bakgrunden till upproret går att finna i längre protester i Chile, som har att göra med att folk inte får livet att gå ihop ekonomiskt. Pensionerna är privata, levnadskostnaderna i Santiago har ökat 150 procent på 10 år. Saker som i Sverige anses vara sociala rättigheter är helt enkelt varor på en marknad: sjukvården, utbildningen, pensionerna, vattnet.

Luis Thielemann påpekar att det som gjorde att protesterna blev massiva var att president Sebastián Piñera inrättade undantagstillstånd och skickade ut militärerna på gatorna. Det väckte hemska minnen från diktaturen hos stora delar av samhället.

– Men upproret har inga ledare. Det är uttrycket för ilska. Och på barrikaderna blandas arbetare, medelklassen, studenter, hemmafrun och de fattigaste.

Trots det menar Luis Thielemann att det är viktigt att understryka att det var just studenterna som började med protesterna. För det är i den långlivade studentrörelsen som den nya generationen unga vuxna i Chile har skolat sig i kamp.

– Under elev- och studentprotesterna 2001, 2006 och 2011 bland annat har man byggt gräsrotsorganisationer. Och de som ledde protesterna 2001 är i dag framstående i det starka lärarfacket som i år genomförde strejker.  Sedan har vi feministrörelsen som under de senaste åren lyckades med det som studentrörelsen inte gjort: nämligen att engagera kvinnor från fattiga områden, arbetarkvinnor. Genom de feministiska juristernas arbete  mot våld i hemmet ute i fattiga bostadsområden till exempel har man lyckats med det.

– Att rörelsen inte har någon ledare eller ledarorganisation gör att presidenten inte har en självklar samtalspartner som man kan förhandla med och det gör det extra svårt för honom att få ordning på upproret.

För att försöka få stopp på protesterna presenterade Sebastian Piñera ett reformpaket, där bland annat en höjning av de lägsta pensionerna och en höjning av skatten för de som tjänar mer än 8 miljoner chilenska pesos i månaden.

– Jag tror att man kan säga att detta innebär ett slut för nyliberalismen. Nu börjar en diskussion om hur vi kommer att ta oss ur den. Det är klart att systemet kommer att fortgå  men nyliberalismens legitimitet är helt körd i botten. Rädslan för militären är övervunnen och det var den som garanterade nyliberalismens överlevnad i Chile. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.