Utställningen ”Political art” invigs med pompa och ståt. I sociala medier är avsmaken stark för en rundlagd dansk som ljudligt mässar ”nigger, nigger, nigger”. Det är Uwe Max Jensen, konspiratorisk rasist, homofob, och – performancekonstnär.

Han är spjutspetsen när Polens avantgarde ska vridas tvärt åt höger av regeringen. För att passa dess politik, styrd av katolicism, främlingsfientlighet, anti-islam och anti-hbtq.

Jensen lägger ner flaggan och klär av sig. När en person i helskägg och klänning för­söker störa strippandet med protestdans, viftar Jensen irriterat och får hen avlägsnad. Sedan målar han sig svart med hjälp av lika danska konstnären Kristian von Hornsleth. När hela kroppen är täckt av mörk färg lägger sig den helnakna mannen ner på golvet, krälar omkring med händerna som låsta på ryggen av handklovar, och skriker ”I can’t breathe”.

Genom den tio minuter långa föreställningen ropar åskådare ”rasistsvin”. På slutet, när black face-Jensen som final står på knä och gör sieg heil, ekar talkören ”fascist, ­fascist, fascist” genom innergården på det anrika Ujazdowski-slottet, hem åt Centrum sztuki współczesnej (CSW).

Polens tyngsta arena för samtidskonsten. ­­I hjärtat av huvudstaden Warszawa.

Batonger i Pride-färger

Vernissagen är stark tobak. Direktören Piotr Bernatowicz, ny sedan 2020, är explosiv med sin första stora egna expo. Som chef över ett litet offentligt konstgalleri i Poznań har han tidigare beskyllts för att främja homofobi, kvinnohat och antisemitism. Nu är han personligen tillsatt på CSW av kulturministern från regerande populistpartiet Lag och rättvisa (PiS).

Syfte: att i yttrandefrihetens namn lyfta alla som tystas av en aggressiv kultur­marxistvänster och dess ­cancel culture. Alltså nationalister, konservativa, religiösa, de som tycker att hbtq-ideo­login är invasiv.

Till New York Times har Bernatowicz sagt att alla konstnärer som inte promotar gayrättigheter, bryr sig om klimatkollapsen, och är mot fascism, de tvingas till skuggorna. En sådan röst som nu då syns på CSW är till exempel tjeckiskan Jana Zimová, vars vackra oljemålningar visar flyktingar som våldtäktsvargar i fårakläder. Med erigerade penisar, knivar och maskin­gevär begår vargarna brott som västerländsk media mörkar.

Ett annat verk, av lokala sonen Jacek Adamas, består av neonbatonger som blinkar i Pride-färger, för att visa på hur våldsamt queersamhället är, och att hbtq är en hotfull idélära som betvingar människor.

Park kallas dissident

Förutom danskarna ingår två svenskar bland det 30-tal skaparna i ­”Political art”. Lars Vilks, givetvis, samt den mer obskyra gatukonstnären och högerextrema aktivisten Dan Park. Han lyfts av institutionen CSW som en dissident, sida vid sida med fängslade Belarus-målaren Ales Pushkin, eftersom han flera gånger dömts för hets mot folkgrupp. Redan på 90-talet ­dömdes Park för att han bar vit makt-­symboler offentligt. Det gör att Sverige i det här sammanhanget beskrivs mer eller mindre som en totalitär diktatur.

En av Parks klipp och klistra-posters som i detta nu ställs ut i Warszawa heter ”Three horsemen”, efter apokalypsens fyra ryttare, och visar ”de grupper som ­invaderar Sverige: romer, araber, afrikaner”.

– Jag fick precis veta att han är borta hela veckan. Han svarar gärna på epostfrågor, säger en nervös pressperson med munskyddet på sniskan och en liten hund i famnen.

Dagens ETC får inget ansikte mot ansikte­-snack med Piotr Bernatowicz, CSW-bossen som på direkt uppdrag av regeringen ska knuffa in ytterhögern i samtidskonstens underliga famn. Väl på plats i Warszawa, tre timmar innan utsatt tid, ställs den sedan länge bokade träffen in. Istället anländer efter några dagar ­skarpa svar på mejlen.

– Jag vill visa intressant nutida konst av de som marginaliseras av icke-konstnärliga skäl. Deras verk förtjänar att nå större publik. Den monotona vänsterkulturen som fyller ­polska och västerländska gallerier, den vill jag undvika, skriver Bernatowicz, och säger att den fåhövdade gruppen demonstranter med regnbågsflaggor som protesterade vid öppningen av ”Political art”, tillhör den intoleranta, trångsynta kultureliten:

– Liberal vänstermedia ­attackerade utställningen innan den ens öppnat och ville få den inställd. Är det tolerans?

Jämför Sverige med diktatur

Välformulerat berättar Bernatowicz om faran med kulturmarxismen i västerländska demokratier, där vänsterintellektuella enligt honom sedan 1900-talet gjort samhällsrevolution i smyg genom att ta över media, universitet, kultur­institutioner. Och hbtq och genus är bara ideologier som saknar vetenskaplig grund, en ståndpunkt som är ett eko av PiS, landets värdekonservativa styre.

– Om jag skulle visa kritik och hån av presi­denten? Premiär- eller kulturministern, eller partiet? Min utställning hånar inte normala politiker utan berättar obekväma sanningar om brott mot mänskligheten.

Var drar du gränsen mellan propaganda och konst?

– Propaganda är kommunikation med ett rakt budskap som ska skapa ett önskat beteende. Avsändare och mottagare är tydligt. Konst är artikulerad symbolik som skapar känslor.

Men även om Bernatowicz pratar sig varm om konstnärlig frihet, så har också han tyd­ligen gränser. På sin blogg berättar Dan Park att han fick nobben på att hänga upp ”Tillsammans i mångfald”, en affisch där Guds son Jesus knullar profeten Muhammed i röven.

”Känsligt att driva med kristendom i ­Polen”, skriver Park.

”Beslut av kuratorn är inte offentliga”, kommenterar chefen kort, och kritiserar utifrån ett försvar av Park istället Sverige för sina bristande friheter.

– Den svenska konsensuskulturen har auktoritarianismen gemensamt med dikta­turer. Er modell med en korporativ stat är från början Mussolinis vision. Att man i åratal bojkottat och stängt ute Sverigedemokraterna från parlamentarismen är rent odemo­kratiskt. Samhällsutvecklingen i Sverige är inte önskvärd då era offentliga institutioner blivit svaga och era gator inte är säkra från kriminella.

I en intervju med den oberoende nyhetssajten Oko.press, gjord vid invigningen, säger Park att ”nazister är förtryckta i Europa” och att demonstranterna med plakat utanför konstmuseet ”hatar yttrandefrihet”. Att Park i decennier haft ett väldokumenterat samröre med extremhögern – demonstrationer, möten, konserter, poddar, uttalanden i sociala medier, fascistsymboler på kläderna – ­av­färdar Bernatowicz.

– Att nazister skulle ha något att göra med en man som Dan Park, är omöjligt att ta på allvar. Nazister gör inte konst.

”Manipulerar med populism”

Himmelen är vidöppen och Warszawa blir en genomblöt, grå öststatskliché. Vid torget Zbawiciela kämpar Kuba Dabrowski med paraply och kamera, när en kvinna ­passerar fotosessionen: ”Du måste le om du blir fotograferad, varför ler du inte?” undrar hon och skrattar.

– För vi pratar som sorgliga saker, repli­kerar Karol Radziszewski snabbt utan att mun­giporna vänds uppåt.

För så sent som 15 år sedan blev han Polens första öppet homosexuella konstnär och är idag ett etablerat namn. För ett par veckor ­sedan skapade hans verk ”Fag fighters” kontrovers när det ställdes ut i hans forna hemstad Białystok, en region som officiellt förklarats som en ”hbtq-fri zon”. I ”Fag fighters” blandar Karol Radziszewski autentiska filmer från när tusentals huliganer och högerextrema grupperingar angrep Prideparaden i Białystok 2019, med iscensatta karikatyrer av de konservativas inbillning om aggressiv homosexualitet. Det här har inte tagits emot väl. Han har polisanmälts av kristna organisationer, han smutskastas av regimtrogen press, och på sociala medier attackerar de bruna trollen.

– Jag är väldigt arg. En utställning som ­”Political art” är farlig när makten med populism manipulerar folk. Bernatowicz är besatt av att hitta högerns avantgarde som är konservativ i sinnet men modern i form. Det är en paradox, en omöjlig kombination, sågar Karol Radziszewski, som förr genom kultursvängen var bekant med CSW-direktören.

Innan den senare radikaliserades svårt för tio år sedan.

Radziszewski vill inte ha censur. Det handlar inte om att tillåta eller förbjuda, utan att fråga varför, vad är budskapet om du som regerings­anställd ger plattform åt propaganda?

– Kuratorer och institutioner har ett ­moraliskt ansvar. Om det är politisk konst varför finns där inga verk som kritiserar regeringen? De söker balans mellan höger och vänster i konstvärlden och pratar om cancel culture. Det är ett hånfullt ironiserande kring verkliga problem. Black lives matter? All lives matter, säger de. Hbtq-människor misshandlas på gatan? Polens kristna är inte lyckliga!

Park har i alla år utgett sig för att säga det man inte får säga. Ifrågasätta makten. På sin blogg har han lagt upp hur han under sitt besök i Warszawa dekorerat betongen med ”Heil Pride” – ett regnbågsklistermärke med ett hakkors. Karol Radziszewski fnyser:

– Det är ingen intellektuell provokation utan bara samma klistermärken som nationalisterna sätter upp. Park krokar arm med en auktoritär högerregim som skickar signaler att attacker mot hbtq-människor är okej. Hans konst blir medskyldig till gatuvåldet. Och att det är en konstnär från ett annat land som gör det? Det visar hur cyniskt Bernatowicz urval är. Han skiter i om resultatet blir blod.

Målet är total kontroll

Karol Radziszewski, som själv ställt ut på CSW, beskriver institutionen som en symbol för kritiska uttryck ända sedan 1990-talet. Ett internationellt välrenommerat centrum för det svåra och det smala där man ska ha synts om man är en aspirerande experimentell stjärna. Betydande för queerkonsten. Fram tills nu då, då man istället gett plats åt ”Arbeit macht frei” som neonskylt, Röda armén-­soldater som hissar en Photoshoppad Pride-flagga, och budskapet att coronaviruset gjort världen tyrannisk.

Just soldaterna med regnbågsflaggan högt över ett utbombat Berlin, en bild som i ursprung är ikonisk, kopplar ihop hbtq-rättig­heter med två saker Polen har dåliga erfarenheter av: kommunism och Tyskland. Tavlan heter ”We fought for this” och är, vad annars, gjord av dansken Uwe Max Jensen. För att tydliggöra tråden än mer: förra sommaren anordnade Piotr Bernatowicz ett CSW-event med den högernationalistiska satirikern Jan Pietrzak. Demonstranter med regnbågsfanor utanför slottet konfronterades och hotades av Pietrzak-fans som skrek ”Hitler var hbtq”, och ”Fuck off till Berlin”.

Radziszewski säger att styrande PiS har en strategi för att forma kulturen i landet utefter deras nationalistiska världsbild. Istället för att kulturminister Gliński fockar svårformade ledare, bidar han sin tid och väntar tills de sedvanliga fyraårskontrakten löper ut. Sedan sätts rätt ideologiskt korrekta person på plats utan att tjänsten utlyses – nu på ett sjuårigt mandat, vilket gör att inflytandet består länge även om PiS tappar makten vid nästa val. Så gjorde man med Andra världskriget-museet i Gdansk redan 2017. Det skedde 2020 med CSW och Nationalmuseet, störst i huvudstaden. Och det är vad Radziszewski befarar ska hända med tunga Nationalgalleriet i december.

Direktören där har fått veta att hon ska gå.

– Det skickar signaler till andra institutioner och sätter press. Och trycker på unga artister så att de kanske funderar på en karriär som högeravantgardister!

Radziszewski spricker upp i ett sällsynt smil.

– Okej, jag skämtar lite. Men tanken finns nog hos regeringen då de har svårt att skaka fram kompetenta konstnärer. De pratar som att det finns en stor kultursfär med högerfolk som tryckts ner av vänstern. Det är samma tre, fyra namn som återfinns i alla sammanhang.

Varför bryr sig värdekonservativa nationalister om samtida konst, som för de allra flesta är svår och märklig, oavsett politisk färg?

– Det är inget intresse för dem, egentligen. De vet bara inte hur de ska handskas med den. Traditionella saker, klassikerna, folkkonst, där läggs de stora pengarna. Samtidskonsten får få zloty och hamnar i marginalerna för PiS.

Konstvärlden har reagerat våldsamt på CSW-situationen, och vad det bådar för kulturen, med protester och prat om bojkott.

– Det är leva eller dö för de flesta. Många gallerier klarar sig på offentlig finansiering. Scenen är liten och det här kommer ändra läget i hela Polen. Vi bryr oss om konsten, men regeringen, tja, för dem är det inte en stor grej. Bara ytterligare en sak de vill kontrollera, och långt ifrån den viktigaste.

”Polacker fattar inte heller”

– Polen är en unik tragisk fars. Hur jag ska lyckas förklara den politiska cirkusen för svenskar, det vet jag inte riktigt. Polacker fattar inte heller.

Frilansjournalisten Jakub Woroncow är inte heller en man som ler i onödan. I tio år har han granskat den inhemska extremhögern, från minimala trollceller i sociala medier, via brutala gatugrupperingar, upp till regeringsnivå, och hur allt hänger ihop. Det är snårigt. Ofta stolligt.

Woroncow berättar om den katolska prästen som hävdar att han får sms från Satan, och att han med exorcism drivit ut veganism, intellektualism och Harry Potter ur människor. Prästen har fått 43 miljoner zloty ur statskassan för att bygga ett center för misshandlade kvinnor. Det har gått sådär.

Woroncow kallar PiS för ett populistiskt ­extremhögerparti, någonstans mellan Europas mainstreamkonservativa och de ännu mer invandrarfientliga partierna: SD, tyska AfD, Ukip i England. Polens historia med Andra världskriget gör också att PiS, till skillnad från SD, inte har nationalsocialistiska rötter.

– Partiet är knivigt att analysera för politiken är ologisk. Det är svårt att förstå varför en konservativ kulturminister vill ha en dansk som strippar på ett museum. Ingen kommer att rösta på PiS för det här. Enda rimliga argumentet är att man med Bernatowicz vill visa att nu är CSW, känt för samhällskritik, deras.

De säger att det handlar om yttrandefrihet.
– Generellt är partiet emot konstnärlig frihet, som när de anklagar människor för blasfemi. Och här är en man som heilar – i Warszawa! – och visar penis, utan problem. Det är en parodi på vad som brukar stämplas som vänsterperversiteter.

Uppviglar mot oönskad kultur

Jakub Woroncow drar ett exempel på hur det kan gå för misshaglig kultur: 2017 rasade katolska kyrkan mot Oliver Frljićs pjäs ”Klątwa”, om prästers sexuella övergrepp, och åklagare startade en förundersökning om hädelse. Kulturminister Gliński, alltså samma som nu, gick ut och sa att uppsättningen var en ren provokation, knappast konst, utan snarare radikal politisk ideologi. Som svar på en direkt fråga från en journalist om ministern inte kunde ingripa, svarade Gliński att det inte gick. Teatern var inte finansierad av ministeriet.

Det ledde till att 1 500 människor demonstrerade i Warszawa, dödshot, och att en välorganiserad, mindre hård kärna medlemmar i högerextrema Allpolsk ungdom och Nationalradikala lägret tog sig in i teatern med våld för att slänga rökbomber och smörsyra.

– En av de före detta ledarna, Robert ­Bakiewicz, styr idag istället flera andra organisationer. Bland annat en milis som bildades för att försvara kyrkor förra året, eftersom politikernas propaganda sa att kvinnorna som demonstrerade för aborträtt skulle förstöra kyrkorna. Milisen attackerade folk, säger Woroncow och laddar för slutklämmen:

– Robert Bakiewicz olika nationella rörelser fick i år 4,5 miljoner zloty i bidrag. Av staten, genom olika institutioner som kontrolleras av PiS. Som Patriotfonden.

Den bistra frilansjournalisten suckar. Han bor i ett land där en minister kan peka ut en teater som fiende, vilket skickar budskapet att det inte blir konsekvenser om extremister slår till. Kanske blir det också klirr i kassan?

–  Våldsamma gäng som får bidrag för att försvara högerextrema demonstrationer och attackera journalister. En regering som sysslar med ren desinformation. Polen är inte en normal demokrati som ni definierar det i väst.

Personal chockades av utställning

Dagens ETC har pratat med två anställda på CSW, bastionen för samtidskonst som sedan januari 2020 styrs av Piotr Bernatowicz. Av rädsla för repressalier vill de vara anonyma. De vittnar om dramatiska förändringar av en institution som grundades för 41 år sedan. En tystnadskultur har sänkt sig över slottet. Kommunikationen från ledningen till de kring 80 anställda, är obefintlig. Majoriteten av dem hölls helt i mörkret angående den pågående extremt kontroversiella ”Political art” och fick veta innehållet först när polisen dök upp för att i förväg kolla in lokalerna, på grund av dödshoten mot Lars Vilks. Det blev en svår chock. Den slutgiltiga listan på konstnärer släpptes till personalen först två veckor innan öppningen.

Från att ha varit en anarkistisk, kollektivistisk arbetsplats – som sig bör när det gäller knäpp konst –är det nu toppstyrt med järnhand. Alla projekt, program och utställningar ska plötsligt godkännas av en extern styrelse som Bernatowicz installerat och fått godkänd av kulturministern. I nio fall av tio blir det avslag utan motivering.

Saker planerade av den förra ledningen ställs in. Ofta med hänvisning till budget­problem, trots att en del av dem skulle betalats med EU-pengar, eller var samarbeten med institutioner i andra länder. För de två anställda är det uppenbart att de fimpade projekten varit ”för progressiva” då de rört saker som minoritetsröster, antiauktoritär pedagogik, kolonialism och antifascism.

– Bernatowicz har sagt till oss att fascism bara är ett ord som vänstern använder för att smutskasta högern, och att han vill fixa ett panelsamtal om det. Direktören är besatt av diskussion, pluralism, yttrandefrihet, säger en av de anställda när hen möter Dagens ETC på en kaffe i det hippa området Śródmieście Południowe, ett stenkast från CSW.

Är inte diskussion och yttrandefrihet bra?

– Såklart.   

Borde inte de som bidragit till ”Political art” få ställa ut?

– Såklart. Det är toleransens paradox. Men det här är bara hat som ytterligare polariserar samhället. Vi är ett progressivt museum. Majo­riteten av verken är omoderna, ytliga, bara till för att skapa chock.

Hen säger att Piotr Bernatowicz älskar kontrovers och mest vill trolla publiken och konstvärlden, detta kulturmarxistiska vänster­ghetto, som han kallar det.

– Han är dock utan tvekan en äkta konservativ, en sann troende.

Kommer du att jobba kvar?

– Ja. CSW är inte direktören och jag hoppas att museet överlever, jag kan inte överge fajten. Om jag slutar så ersätts jag på fem minuter av någon som förstör stället. Att jobba kvar är att göra motstånd, och vi gamla skyddar bäst vi kan genom att försöka få igenom våra grejer.

Ekar regeringens eget budskap

Dagens ETC har pratat med fler insatta polacker än de som syns i texten. Alla, förutom Piotr Bernatowicz, återvänder ständigt till ett ord: propaganda. Det här är inte konst. Utan högerpopulistisk nationalistisk propaganda från en regim van att jobba med desinformation till den egna befolkningen.

Ett tydligt exempel på det är det fem sidor långa försvar för Dan Park som ligger ute på CSW:s hemsida, där Sverige målas som en misslyckad demokrati där man döljer brott utförda av icke-vita. Att Park i åratal rört sig i vit makt-miljöer är vänsterextremistiska AFA-lögner. Konstnären är hatad och förföljd för att han exponerar vänsterns hyckleri: ”The most disgraced person in all of Scandinavia.” Och Breivik var nog minst lika vänster som höger – har ni tänkt på att nationalsocialism innehåller ordet socialism?

En lustig sidonotering är att museet i sitt mustiga manifest om frihet väljer att censurera ”neger”, ett ord som Park älskar mer än livet själv.

Förvisso: 2021 påminner detta onekligen om valfri ledare i Svenska Dagbladet, en moderat riksdagsledamot på Twitter, eller Ivar Arpi som sitter och skriker i en bil. Men här är alltså plattformen och avsändaren ett grannlands statliga museum. Sverige, och andra västerländska länder som välkomnade flyktingar under 10-talet, används sedan flera år ofta som skräckexempel av regeringstrogen media och andra högerplattformar.

Den anonyme anställde tänder en cigarett och förklarar för Dagens ETC att hen inte ser Park som konstnär, mer en huligan. Men: allt på ett museum måste inte vara konst, heller.

– Det är inte det som är frågan. Frågan är sammanhanget. Och här är det Polen. Och här säger Park och de andra samma som regeringen. Alltså propaganda. Även om regeringen inte är lika pang på som Park.